Jag gömmer mig undan världen,
eller
kanske rentav den hårda verkligheten.
Gömmer
mig för att jag är rädd, rädd för att den skall göra mig illa.
Jag
stänger in mina känslor och låter det som kokar i mig långsamt svalna till en
isande kyla,
en ångest som kramar mitt inre till intet.
Att
gömma sig är en feghet men även om mina nyktra tankar försöker tala mitt
förstånd till rätta,
gör
rädslan att jag inte vågar lyssna.
Vem
är Jag och vart är Jag på väg?
Min
inre kyla blir snart en vana,
jag
anpassar mig till min ångest,
och frågar inte längre vad som skall lösa den
hårda knut som gör så ont i mitt känsliga inre.
Smärtan
veknar,
mina
spända drag slätas ut och kvar finns bara en spegel som vittnar om min inre
kyla.
Jag
går vidare i mitt vilsna liv och hoppas att min spegel en dag skall ändra
karaktär,
och
om den dagen aldrig kommer skall jag med egen kraft slå spegeln i bitar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar