Kapitel 55: Skådespelardrömmar

Kapitel 55: Skådespelardrömmar

När mina arbetsuppgifter på förlossningsavdelningen började gå på rutin, kände jag att jag behövde nya utmaningar. Så när Medborgarskolan annonserade teaterkurser på Frölunda Kulturhus nappade jag direkt. Och det kändes helt rätt för mig; Att spela teater. Efter ett tag började jag även ta privatlektioner för Olof "Olle" Bohlin, som var skådespelare på Göteborgs Stadsteater och vår teater lärare, för att gå än djupare in i skådespeleriets mysterier. Och det var väldigt roligt. Trots att Olle kunde vara otroligt disträ mellan varven. För med konstnärlighet följer ofta - inte alltid - ett drag av glömska, eller ren tankspriddhet. Ja, för min teaterlärare Olof Bohlin, var verkligen tankspriddheten personifierad: Han ringer mig, vi pratar: "Vore kul att träffas" vi bestämmer tid och plats.

En vecka senare tar jag cykeln och trampar den en mil långa vägen in till centrum, och vår mötesplats i Haga. Väl framme - svettig och full av pust - sitter jag ner och väntar. Och väntar! En kvart, kanske en halvtimme senare, letar jag upp på en telefonkiosk och ringer honom:
"Tyvärr kan du inte få prata med honom" säger hans fru "Han städar på vinden!"

Regnet är ihärdigt då jag fajtande trampar hemåt i den hårda motvinden, och han, teaterläraren, åstadkommer alla de svarta tankar som virvlar i mitt huvud!
Vid ett senare tillfälle nådde vi varandra, och jag blev då hembjuden till honom och hans familj. Och det blev av och vi hade en riktigt trevlig dag tillsammans.

Jag blev med tiden allt mer biten av skådespeleriet, Men, hade väldigt svårt för att lära mig mina repliker utantill! Och då menar jag väldigt svårt! Det var verkligen ett problem för mig! En rejäl utmaning, och ändå hängde jag i. Gick kurser och tog privata lektioner i flera år. Sedan kom jag fram till att jag skulle söka in på Scenskolan i Göteborg! Sagt och gjort, jag skickade in alla nödvändiga ansökningspapper, och fick ett datum för inträdesprov.

När jag väl skickat in alla papper gick min inlärning allt trögare. Det kändes inte roligt längre på något vis. Men jag gav inte upp, utan kämpade på, med bland annat en känd monolog ur Shakespeares Macbeth, där jag spelade Lady Macbeth: "Jag skall dricka blodet ur din huvudskål" minns jag starkast. Jag hade INTE valt den monologen. Det var teaterläraren som propsade på den. Behöver jag nämna att jag inte ens tyckte om det stycket? Det var bara inte alls min grej! Utöver det skulle jag sjunga, Morning has broken, skriven av Cat Stevens. Jag hade ofta lyssnat på Roger Whittakers version och tyckte väldigt mycket om den.

Tiden fram till provspelningen gick fort. Alldeles för fort! Och på något sätt vittrade mina skådespeladrömmar sönder ju mer jag närmade mig datumet Scenskolans inträdesprov. Men det var inte förrän dagen innan provet skulle gå av stapeln som jag slutligen satte mig ner, och helt enkelt frågade mig själv: "Vill Jag Verkligen Detta?" Svaret var ett rungande Nej! Nästa dag uteblev jag helt enkelt bara från inträdesprovet, och sedan dess har jag aldrig spelat teater, eller saknat det heller för den delen!

                       Susen M J ©