Kapitel 57: Min Rosa Cykel
Jag gick in i cykelaffären för att jag behövde ett nytt däck till min gamla cykel. När jag gick därifrån var jag kär: I en ljusrosa cykel med vitt bockstyre och tolv växlar. "Vet du inte det", sa brorsan, "att SCO betyder Skrota Cykeln Omedelbart?" Jag tyckte bara att han var så urdum. Men såå mycket pengar, för en cykel, hade jag verkligen råd med det? Naturligtvis såg jag till att jag kunde köpa min drömcykel. Och var såå lycklig. När jag haft den i, kanske ett år, bestämde jag och Gunilla att vi skulle ta en kvällsfika, och att jag skulle få se hennes lägenhet. Cykeln hade jag med mig, så den ställde vi in i uppgången, men jag kände inte riktigt att jag kunde med att låsa fast den i trappräcket. För hur neurotisk får man vara egentligen, när det kommer till ens ägodelar? Vi hade en riktigt trevlig kväll, och pratade massor, jag och Gunilla. Både om nutid och dåtid, USA-minnen och annat. Vid ett tillfälle hörde jag dunsade ljud utifrån uppgången, och ville gå och se efter vad som hände där ute: "Det är bara mina grannar som kommer eller går" sa Gunilla. Min intuition sa mig att ändå ta en titt, men jag kunde inte riktigt med det.
När jag ett par timmar senare skulle gå hem fick jag en chock! Där jag parkerat min cykel några timmar tidigare var nu tomt. MIN CYKEL VAR BORTA! Först kunde jag bara inte fatta att det var sant: MIN FINA CYKEL! Gunilla var lika chockad som jag. Vi rusade runt och letade, men fick snart ge upp. Den var borta! Visst, den var försäkrad, och märkt med mitt personnummer, men ändå! Min underbara cykel!
Den sommaren hade bilen fått gå till skroten, nu var cykeln stulen, och plånboken tom! Jag fick promenera till badet. Sällan har jag känt mig så fattig. Och ledsen över en ägodel. Det är inte riktigt jag faktiskt.
När jag väl anmält stölden till försäkringsbolag, och polis, var det en vänteperiod på tre månader. Tror att de resonerade som så att cykeln ju faktiskt kunde dyka upp igen, så...
Det betydde att hela sommaren passerade innan jag äntligen fick gå till cykelaffären och köpa en ny. Nu fanns inte längre den modellen jag förälskat mig i, så det slutade med att jag köpte en Crescent, mörkt rosafärgad, med tio växlar. Som jag aldrig riktigt fick samma känsla för.
I många, många år efter stölden ryckte jag till när jag såg en rosa SCO-cykel, och gjorde en koll för att se om den kunde vara min. "Din cykel är säkert fraktad utomlands någonstans!" Fick jag höra från flera håll. Men kunde inte helt släppa taget om hoppet att få återse den igen.
En dag, nio år senare, fick jag ett brev med Polisens stämpel på: "Herregud, vad kan jag ha gjort som får polisen att skriva till mig!?" Hann jag tänka innan jag slet upp brevet ur kuvertet. Där stod det att polisen i Uddevalla hade fått in, och tagit tillvara min gamla cykel. Om jag ville så fick jag komma dit och "köpa" tillbaka den! Pappa åkte med mig och hämtade min cykel. Två hundra kronor fick jag lösa ut den med, eftersom försäkringsbolaget tidigare ersatt den med en ny. Jag var överlycklig! Och än i dag har jag båda mina cyklar kvar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar