Kapitel 123: San Francisco - För Tredje Gången!

Foto: Susens tankar 

Så var jag då tillbaka i San Francisco, min älskade stad, för tredje gången. Det är i mitt tycke en av världens absolut vackraste städer! Och nu fick jag möjligheten och äran av att presentera den för min bästa vän som inte varit här tidigare. Det var stort! Det fanns såå mycket att se, och göra, och vi njöt obeskrivligt av våra dagar i Kalifornien! Dessutom var det så roligt att träffa George, han är verkligen den storebror jag aldrig haft, och hans familj. De bor inte längre i Hayward, utan i ett fantastiskt hus i Walnut Creek med både pool och jacuzzi i trädgården. Det var så lyxigt att få bo och umgås med dem. Dessutom tog de med oss till Napa Valley, The Wine Country, som ligger en bit norr om San Francisco. Där åkte vi runt till lokala vingårdar och fick smaka på, och även handla, olika viner. Sedan bjöd de oss på fantastisk mat på restaurang samtidigt som exotiska rovfåglar cirklade en bit ovanför.

Foton: Susens tankar

Napa Valley, California

Foto: Susens tankar

"Falcon Crest", Napa Valley California

Förutom att ta hand om oss på så många olika sätt så gav George och Sus även oss en massa tips om vad vi kunde göra under vår vistelse. En sak som jag planerat långt i förväg, och som de ansåg vara right on spot, var att ta några dagar och åka Highway 1, Kaliforniens kustväg, hela vägen ner till Los Angeles: Malibu, Santa Monica, Disneyland, Universal Studios, Hollywood och Beverly Hills. Och så fick det bli!

Men konstigt nog är att det jag minns allra mest från de dagarna är besöket i Carmel, staden där Clint Eastwood var Borgmästare under några år. Men där han även har en restaurang, Hog´s Breath Inn, som vi också besökte, en helt fantastisk upplevelse. Sedan tog vi även en rundtur runt 17-Mile Drive, och den berömda golfbanan Pebble Beach där!

 

Foton: Susens tankar

Clintans Restaurang i Carmel & autograf med handavtryck i Hollywood

Jag är verkligen inte ett dugg golfintresserad (trots att jag mött och umgåtts med Göran Zachrisson och hans familj - det kunde inte omvända mig) men vilken fantastisk golfbana det är som ligger utmed den Kaliforniska kuststräckan precis vid det skummande Stilla Havet!

                       Susen M J © 

Foto: Susens tankar

Camel, California

Kapitel 122: Flygbiljetter från New York City till San Francisco

Foton: Susens tankar

Dagarna i New York City försvann i en rasande fart, och det var dags för oss att planera resten av våra två veckor i USA. Bara två år tidigare då jag besökte George och hans familj, hjälpte de mig att köpa flygbiljett vidare till Maui, Hawaii till ett riktigt bra pris. Och så hade det varit under de åtta år som gått sedan jag var i USA första gången, ja alltså att det var billigare att köpa biljetterna till inrikesflygen på plats i Amerika. Därför "dammsög vi nu reseannonserna" i söndagstidningarnas resebilaga - men hittade absolut inte en enda biljett till vårt mål, San Francisco, inom rimlig prisnivå, utan biljetterna hade stigit astronomiskt. Detta hade förändrats bara under det senaste året fick vi senare förklarat för oss. Och att vi hade kommit mycket billigare undan om vi köpt flygbiljetterna hemma i Sverige innan vi gav oss iväg. Men det var så dags nu att få veta det! Vi blev inte fullständigt nedslagna till en början, utan tog oss en dag på Manhattan då vi vandrade runt till olika resebyråer med hopp om att hitta flygbiljetter som vi faktiskt hade råd med. Men DET skulle visa sig inte alls vara så lätt!

Tiden gick och nu började vi faktiskt tvivla på att vi skulle komma väg. Men vad skulle vi göra då? Även om det var relativt billigt att bo på Vanderbilt YMCA, så skulle det bli jättedyrt för oss att stanna där i två veckor till. I San Francisco var vi ju välkomna att bo hos George och Sus, och de ville inte ha betalt för att vi bodde där. Men kruxet var nu alltså hur vi skulle ta oss dit utan att spräcka budgeten totalt?!

Till slut då vi nästan gett upp hoppet, så klev vi in på en resebyrå där en kvinnlig resesäljare som såg vårt dilemma faktiskt räddade vår dag! Och i och med det i princip också de följande två tredjedelarna av vår resa! Den kvällen firade vi! Först med ett restaurangbesök, på Hard Rock Café, och sedan gick vi till Broadway och såg Phantom of the Opera. Det blev verkligen en fantastisk avslutning på våra underbara i dagar i New York City! Jag som älskat Musikaler allt sedan jag var barn, då jag var och såg Over the Rainbow och Sound of Music med pappa på bio!

                  Susen M J ©  

 

Foton: Susens tankar

 

Kapitel 121: Firandet av San Gennaro i Little Italy

Vi vandrade runt på Manhattan i Greenwich Village, Soho, Chinatown och Little Italy. Och ju längre söderut vi kom den där dagen, ju mer tätnade samlingar av människor. Vi hade helt ovetandes hamnat i stadens återkommande firande av San Gennaro*. Som ursprungligen var en religiös ceremoniell åminnelsedag inskriven i Romerska Katolska Kyrkan och ett firande av Saint Januarius, Neapels skyddshelgon, som återkom den 19 september varje år. Han hette egentligen Januarius I av Benevento, var Biskop och senare Martyr. Han dog 305. I och med immigranter från Italien följde firandet med till Amerika, och firades första gången på Manhattan 1926. Då var det en endags-ceremoni. Numera organiseras och sköts firandet av människor utanför grannskapet och startar i mitten av september varje år. Då stängs gator av för trafik från centret runt Mulberry Street. Marknadsstånd med mat & dryck och annat är utställda. Firandet är numera en stor turistattraktion och pågår i elva dagar varje år i september. 

Jag kunde knappt tro att vi haft sådan tur att vi hamnat i detta fantastiska firande, där gatustånden avlöste varandra med mat & dryck och annat från hela världen! Allt inramat av exotiska dofter och musik! Stämningen var helt underbar! En upplevelse jag tagit fasta på och rest tillbaka till, både i minnet och i verkligheten!

                         Susen M J © 
*Källa: Wikipedia

Foton: Susens tankar

Jag älskar verkligen att gå på Marknader

San Gennaro i Little Italy, New York City 

är den bästa jag varit på!

Kapitel 120: Min 30-årsdag på The Russian Tea Room

Efter Frihetsgudinnan, World Trade Center & The Twin Towers, Central Park och sist men inte minst Empire State Building, så var det äntligen dags för att fira min födelsedag! Och det ville jag verkligen göra med stil, på The Russian Tea Room, som är en - med mina mått mätt - lyxig restaurang med anor från 1920-talet. The Russian Tea Room är beläget på 150 W 57th St på Manhattan i New York City, och jag hade hört talas om hur fantastiskt där var via tidningar, TV och film. Men även att många skådespelare och andra kända personer brukade husera där. Och det lät ju väldigt spännande, så sagt och gjort, 

vi beställde bord och gick dit på min 30-årsdag. 

Vilken upplevelse! Inredningen i rött läder och med gröna väggar är väl ingenting jag skulle kopiera, ens om jag fick betalt för det, men känslan där, den var lyxig och väldigt speciell! Och personalen var supertrevlig! Och maten något utöver det vanliga. Men, i dag minns jag faktiskt inte vad jag åt;-) Hur lustigt det än kan låta, eftersom vi ju faktiskt gick dit för att äta! Men kanske främst ändå för att Fira Min Stora Dag! Som jag ju nu faktiskt mot alla odds fick uppleva, trots att jag varit så nära döden bara två månader tidigare, som jag beskrev i  

Kapitel 105: "NU Dör Jag! Men Det Skiter Jag I!" 

Sådant ger perspektiv! Att kunna sitta på en restaurang i NYC, så snart efter, insupa den märkvärdiga atmosfären, fira att jag faktiskt fortfarande fick vara med i livet. Och att jag dessutom fick göra allt detta på en av mitt livs häftigaste resor, till en av världens största Metropoler; Det vill inte säga lite! Och jag njöt så obeskrivligt av livet och nuet just där och då! 

                    Susen M J © 

Foto: Susens tankar

"WOW va gott livet kan vara ibland! Skål! På min 30-årsdag!"

Kapitel 119: Empire State Building

Empire State Building

 

Empire State Building är en skyskrapa och kontorsbyggnad i korsningen Fifth Avenue och 34th West Street på Manhattan i New York. Den började uppföras 1929 och invigdes 1 maj 1931. Byggnaden har 102 våningar och är 381 meter hög. Empire State Building var världens högsta byggnad i 39 år, tills World Trade Centers norra torn nådde sin maxhöjd utan antennen 1970. Källa: Wikipedia

Empire State Building var ett av de måsten Maggan ihärdigt hävdade, och jag hängde med. Hade inte riktigt koll på alla sevärdheter och speciella byggnader som de måsten man skulle se hit och dit. Så om Frihetsgudinnan - så här i efterhand - kan betecknas som "min grej", så var/är Empire State Building definitivt Maggans. Hennes ögon lyser då vi pratar om Empire, fortfarande!

Detta är så fantastiskt med en vänskap som vår, och som fascinerat mig under alla år: Att vi kompletterar varandra på så många olika områden, allt sedan den där dagen då Maggan bad mig om, och jag kastade till henne, ett paket varma handdukar då hon skulle gå in och väga bäbisen hon precis hjälpt till världen. Samtidigt frågade jag henne då på skämt: "Och kan inte du följa med mig till Korfu nästa vecka?"  Som jag tidigare skrivit om i inlägget Våren därpå -Vägen till Korfu 
https://susenstankar.blogspot.se/2017/06/varen-darpa-korfu.html 
Där och då blev alltså början på det systerskap som nu hållit i sig i mer än 30 år.

Och det blev alltså också början på den vänskap, som sedan spridit rakt igenom hela min familj. Från föräldrar till syskon med respektive och syskonbarn, som alla i stort sett "adopterat" och älskar Maggan!  När vi samlas allihop är vi närmare 20 personer tror jag 😊 Maggan var enda barnet, och hennes föräldrar är båda döda. Mamman i en flygolycka när Maggan var 23 år och pappan av akuta inre blödningar tio år senare. Hon är alltså i stort sett utan biologisk familj, så när som på några kusiner och kusinbarn, men har som sagt tillskansat sig X-tra Föräldrar, fem Syskon, sex Syskonbarn, två Svägerskor och två Svågrar - som alla anser henne fullvärdig familjemedlem! "Ingen dålig utdelning att få på köpet med en bästis", enligt henne själv! Billigt är det inte, med presenter och julklappar som tillkommer😊😊😊 Men det är ingenting hon klagar över, utan i stället njuter av att välja presentpapper, planera inköp och överraska. Extra roligt i historien är första gången som Maggan skulle träffa mamma och pappa. Dum som jag var, så ringde jag några dagar innan och frågade mamma om vi kunde komma förbi och ta en fika med dem. Som min mamma hade gått på och städat, för att en Barnmorska skulle komma på besök! Det skrattar vi alla gott åt än i dag.

Vårt första besök i Empire State Building den hösten har sedan följts av många fler genom åren.

                        Susen M J © 

Foto: Susens tankar

Kapitel 118: Fashionabla Hotell & Central Park

"Men Susen, det förstår Du väl, att här kan vi ju bara inte gå in?" "Varför INTE det då?" Nu började jag bli irriterad. Vad var problemet? "Vi är helt enkelt inte klädda för att gå in här!" Klädda?!? Jag stirrade uppifrån och ner, först på Maggan, och sedan på mig själv i ett av hotellets stora panoramafönster. Spegelbilden visade en fritidsklädd turist från Sverige, med det blonda långa håret i slarviga lockar - Borstar Mitt Hår En Gång OM Dagen, Antingen Det Behövs Eller Ej, Bara Så Ni Vet (Inget-Slängande-Hår-Britt Ekland-stil Precis;-) - T-Shirt och City-Shorts, kanske något svettigt skrynkliga, och med en och annan fläck efter dagens långpromenad genom det för tiden ovanligt varma New York. Men i övrigt fann jag inget större fel på min klädsel. Och på fötterna hade jag platta skor (alldeles för platta skulle det visa sig då jag i månader efter resan - som omfattat massor av stadspromenader - led av svåra smärtor i vaderna. Från hälarna till knävecken! Många veckor och flertalet läkarbesök senare konstaterades: Hälseneinflammation - i båda benen. Men det var jag än så länge lyckligt omedveten om, den där dagen framför Hotellet.)

Vi är ganska envisa, både jag och Maggan, men det är nog bara allmänt känt att jag är av just den där envisa typen - Maggan döljer det bättre! Men den här gången vann jag! Och därmed äntrade vi Waldorf-Astoria, som är ett amerikanskt lyxhotell på 301 Park Avenue på Manhattan i New York. Rykten säger att det kostar si så där 5000 kronor för en natt att logera där - men även att de brottats med vägglöss på senare år. Löst för länge sedan, men ändå, Lyx ger ingen garanti för att klara sig undan vardagsproblematik - det drabbar alla!

Det var en ovanligt varm septemberdag, denna söndag. Vi hade siktet inställt på Central Park. Och då skulle vi bland annat ta med oss en av USA:s dagstidningar, version söndags-upplaga, tjock som bibeln! Men vi hade inte sett en enda tidningssäljande butik, trots att vi promenerat oändliga gator och avenyer från öst till väst denna soliga förmiddag. Mitt hopp stod nu till hotellet - de måste ju bara sälja söndagstidningar. Vad vore det annars för Lyxhotell.

När jag till slut lirkat färdigt med min kära väninna och reskamrat, gick vi upp för trappan till hotellentrén, och blev hälsade välkomna av en Portiere, som dessutom höll upp dörren för oss: Vadå inte kan gå in?  Det fanns i alla fall inte i hotellpersonalens medvetande. Sedan gick vi igenom den flotta hotellvestibulen med dess tjocka heltäckningsmattor, fram till incheckningsdisken och frågade var vi kunde köpa dagstidningar: In the shop downstairs, svarade kvinnan bakom disken. Hur trevlig som helst.

Vi köpte tre tidningar. Som tur var fick vi en påse att bära dem i, för de vägde massor. Sedan gick vi med vår skatt till Central Park, placerade oss på en bänk med storslagen utsikt. Och läste, New York Times, USA today och New York Post, under tystnad - större delen av den dagen. 

              Susen M J  © 

Foton: Susens tankar

Kapitel 117: Sightseeing i New York City

Jag var den av oss två som kände mig mest hemma i det amerikanska språket, kulturen, hur vi skulle ta oss fram - både via promenader, taxi och tunnelbana - och jargongen. Men Maggan, hon hade stenkoll på sevärdheterna i New York City! Så sagt och gjort, vi satte oss med karta och agenda, och planerade för det vilda! Sedan åkte vi ner till Vanderbilts kafeteria och åt vår första New York-frukost. Kaffet var som vanligt - i stort sett odrickbart, men vad spelade det för roll? Sedan gick vi ut i storstadssorlet och på de gula taxibilarnas Manhattan, och bara njöt!

Snart insåg vi sanningshalten i att det verkligen är lätt att hitta i New York, eftersom Avenyerna är placerade på längden, söder till norr, och många av "gatorna" numrerade och ligger på tvären, öst till väst: från 1st street längst ner i söder på Lower Manhattan, till 213 street i Bronx längst upp i norr. Så det tog kanske bara en dag eller två för oss att hitta riktigt bra i stan. Vår första anhalt blev Statue of Liberty, Frihetsgudinnan, belägen utanför Battery Park längst ner på södra Manhattan. Vilken mäktig upplevelse! Men herregud så liten hon såg ut, med sina 93 meter i "strumplästen"! I "levande livet" var hon verkligen inte så stor som jag hade räknat med. Mycket för att byggnaderna runt omkring henne är så oändligt mycket större! Bara betänk att World Trade Centers Twin Towers som stod som två mäktiga väktare bara en bit ifrån henne, där det norra tornet med mast och allt var 526 meter högt! Och länge världens högsta byggnad.

Foton: Susens tankar

Vi tog färjan ut till Liberty Island, den lilla ön utanför södra Manhattan där Frihetsgudinnan står snett utanför vänd mot staden. Och väl där gick vi först runt ön och fotograferade, och sedan in i statyn och tog den smala, vindlande trappan ända upp i Frihetsgudinnans krona, 354 trappsteg!

 

Redan där och då när vi såg World Trade Center på så nära håll, bestämde vi att dit skulle vi. Redan dagen därpå. Och så blev det. Vi åkte 107 våningar upp i det ena tornet! Den mäktigaste av upplevelser, men inget för höjdrädda kan jag säga. Och jag förnekar inte att dagen när tornen föll till följd av terrorattacken 9/11 - metaforiskt otäckt eftersom nine-one-one, 911, är USA:s larmnummer till polis, brandkår och ambulans - den 11 september 2001, då tänkte jag den där tanken man bara inte kan tänka: "Jag KUNDE ha varit där!" Den tanken är så fruktansvärt klaustrofobisk att jag rent känslomässigt har svårt att tänka den. Och därför känner jag också så med offer och efterlevande! Tänk att veta att du är fast långt där uppe! Du kan helt enkelt inte ta dig ner och ut?! Obegripligt fruktansvärt! Jag förstår dem som hoppade av ren desperation! Till fullo!                                                          Susen M J © 

Kapitel 116: NYC 🍎 Vilken Upplevelse!

NYC🍎 Vilken BIG Upplevelse!

 

 

När vi letade hotell inför vår resa till New York, så upptäckte vi att just boendet skulle bli vår största utgift! Det fick oss snabbt att tänka om och leta alternativ till de traditionella hotellen. Så det fick bli Vanderbilt YMCA, vilket i beskrivningen betecknades som ett vandrarhem, och ändå kostade över 700 kronor per natt, DÅ! Trots sitt väldigt enkla utförande, men som sagt, hotellet var inte det viktigaste för vår del i denna fantastiska Metropol! När taxin nådde adressen och vi packat ur vårt bagge så gick vi till incheckningsdisken för att även lägga bakom oss den proceduren. När vi fått våra rumsnycklar och veta vilken våning vi skulle till, så pressade vi in oss i - vad vi upplevde som världens trängsta hiss - sedan släpade med oss bagaget vidare i vindlande korridorer till vårt rum. Jag gick först, låste upp dörren började gå in i rummet... och tvärnitade! Ja det blev verkligen tvärstopp precis innanför dörröppningen när jag upptäckte den lilla sfär vi förfogade över under de kommande sju dagarna: Herregud så trångt! Maggan blev så överrumplad att hon gick rakt in i ryggen på mig.. lite som när en räcka tågvagnar kör rakt in i varandra. Påkörd bakifrån helt enkelt. Maggan såg lika ställd ut som jag när hon fick syn på våra futtiga kvadratmetrar: som i stort sett omfattade en våningssäng, ett skrivbord, en stol och en TV som var upphängd på väggen.
http://www.ymcanyc.org/association/guest-rooms/vanderbiltrooms
Rummet var så litet, att när en av oss behövde något i sin resväska, så fick den andra hålla sig i sin säng! Behöver jag säga mer? Men det härliga i alltihop var att det spelade absolut ingen som helst roll! Vi var så glada över att ha sju härliga dagar framför oss att tillbringa i, och utforska The Big Apple🍎 att vi inte bekymrade oss nämnvärt över någonting alls just då!

                    Susen M J ©  

 

Foton: Susens tankar

Kapitel 115: New York City Here We Come!

New York City Here We Come!           

Så var det dags! Tiden från det att Doktor Ingrid sagt OK till att jag fira min 30-årsdag i New York City, tills vi satt på planet, gick som en dans. Planering, inköp av resa och packning bara flöt på! Och så satt vi där i våra flygstolar - äntligen på väg! Och DET skulle naturligtvis firas. Jag som väldigt sällan dricker alkohol, slog på stort och beställde in en Whiskey on the rocks. Jättegott, men ganska  snart började jag må dåligt. Vilken miss av mig att dricka alkohol, samtidigt som min nyopererade kropp försökte hantera planets tryck- och syreförändringar! Känslan i kroppen var den exakt samma som söndagen efter operationen, då doktorerna satt ut mitt Cortison, och kroppen reagerade genom att totalt tappa i kraft! Ja, det kändes precis som om att åka hiss, nedåt, i mig själv, och bli fullständigt kraftlös.

 

Jag blev rädd där jag satt i stolen, men vågade först ingenting säga till Maggan. Efter en liten stund började jag leta efter burken med kortisontabletter som läkarna med stor bestämdhet skickat med, just för att användas i en typisk situation som denna. Men eftersom jag bara behövt ta Cortison under en väldigt kort period, först i direkt anslutning till Hypofysoperationen, och sedan som direkt följd av att jag blev vattenförgiftad, så låg vikten av just den medicinen så långt ifrån mig! Jag hade alltså lyckats med konststycket att placera det livsviktiga Cortisonet I RESVÄSKAN! Som nu alltså låg i flygplanets bagageutrymme, och inte gick att komma åt på närmare femton timmar?!? Hur dum får man vara? 

 

Till slut berättade jag för Maggan hur jag mådde. När hon insåg dilemmat detta försatte oss båda i, kunde jag se rädslan i hennes ögon. Och DÅ bestämde jag mig: NU tar vi det jävligt lugnt här! Gjort är gjort, nu måste jag försöka göra det bästa av situationen. Sagt och gjort, jag lutade mig tillbaka, blundade, och andades i den takt jag i åratal instruerat de födande kvinnorna på min arbetsplats i att andas. Och långsamt, långsamt började jag må bättre.

 

Under resten av USA-resan var jag väldigt försiktig med både vad jag åt och vad jag drack! Inga fler bakslag! Och det slapp jag med besked. Kände faktiskt aldrig av den där otäcka känslan någon mer gång.

 

Men en annan skrämmande upplevelse var då vi satt i taxin på väg från JFK:s flygplats in mot New York City, och plötsligt kunde skönja Manhattans glittrande skyline i den kristallklara kvällen. WOW! Hur skulle vi, två små individer, ensamma klara oss i denna mäktiga jättestad?

                    Susen M J ©

 

 

 

 

                                                                    Foton: Susens tankar ©

 

Susens Krönikor 7: Stjäck på dig då

Susens Krönikor                                           

"Stjäck på Dig då!”

Den mörkaste årstiden ligger som ett stort täcke över oss. Överallt är människor förkylda i olika hög grad. Och influensan. Trötta är bara förnamnet! Sommaren kom och gick utan att göra något större väsen av sig, och depressionsstatistiken ökar i takt med mörkret. ”Vad skall man egentligen tänka på för att stärka immunförsvaret?” Frågade mig en uppgiven stämma. Kanske för att jag är sjukvårdsutbildad? Svaret kom automatiskt: Motion, C-vitaminer, Bra mat, Mycket vatten, Ljus, Gör roliga saker, Vistas i naturen, Lyssna på musik, Läs böcker… och sedan tänkte jag:

”Men herregud man kan ju hålla på i det oändliga... Skall det vara så komplicerat? Att hålla sig frisk och pigg.” Inte är det bättre av att vi vet att vi kunde ha haft en helt igenom ljuvligt solig sommar som byggt på våra D-vitamindepåer i långt större utsträckning...

Själv var det väldigt länge sedan jag kände mig lika trött som just nu. Inte sedan min läkare konstaterat att min ämnesomsättning upphört att fungera på grund av ett Hypofysadenom, en tumör på Hypofysen. De är nästan alltid, som i mitt fall, godartade. Jag hade under många år misstänkt, men inte förstått till fullo, att något inte stod rätt till med min hälsa. Förrän en dag när jag som vanligt cyklat milen till jobbet och såg mig i omklädningsrummets spegel! Ansiktsfärgen var GRÅ i stället för rödaktig, och mina ögons blågrå färg urvattnad och blicken tom. Efter en cykeltur som avslutas i en två kilometer lång uppförsbacke i närmare 80-gradig lutning? Någonting kändes verkligen fel. Och i efterhand är det väldigt sorgligt att ingen av de doktorer jag sökte under tio års tid, på grund av olika symptom orsakade av tumören, uppmärksammade allvaret i min situation. Eller ens lyssnade på mig.

 

Strax efter pingsthelgen det året, efter besök hos ytterligare en ögonläkare, fick jag så äntligen beskedet att jag hade en 2x3 cm stor tumör på Hypofysen som med största säkerhet var godartad, men att jag måste opereras. Snabbt, för att den tryckte hårt i synnervskorset och höll på att göra mig blind. Men också för att Hypofysen är chef över kroppens alla hormoner, och att den dittills stört ut både ämnesomsättning och könshormoner. Men största styggelsen var ändå den förlamande tröttheten! 

Operationen skedde inom två månader och gick bra, men ett par dagar senare fick jag Hyponatremi, vilket innebär saltbrist i kroppens vätskebalans. Och i mitt fall hade det gått så långt att det var livshotande. Men kroppen återhämtade sig snabbt efter att min underbara Endokrinläkare Ingrid Ernest upptäckt det och räddat mitt liv. När jag sedan bara två månader efter operationen, skulle fylla 30 år, vann envisheten och därmed fick jag tillåtelse av samma doktor att åka på en två veckor lång resa till USA. Så jag firade min födelsedag i New York och åkte sedan vidare till Kalifornien. Det blev en fantastisk resa! Dessutom, och bäst av allt, så var hälsan på väg att bli min igen. Även om det tog tid att nå dit.

Det är nu många år sedan jag gick igenom dessa mitt livs tuffaste utmaningar. Och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. I dag vet jag hur viktig hälsan är, och värderar den oerhört högt! Enda gången jag skruvar på mig, och förstår att kroppen fått rejäla törnar, är vid det årliga återbesöken på Sahlgrenska Sjukhuset och ser min gamla pappersjournal i storlek med en stadig telefonkatalog av gammalt snitt. För övrigt mår jag bra i dag, och de funktioner som förstördes, såsom ämnesomsättning och flertalet hormoner, substitueras med medicin.

Så är man bara lite trött i största allmänhet på grund av årstiden så må väl det vara hänt, eller? I dag gäller det faktiskt att skilja på symptomen av trötthet. Den trötthet som är okej på grund av att vi faktiskt sovit, ätit, eller tränat mindre än vi borde. Ställd mot den trötthet som beror på att vi inte riktigt lyssnar på kroppens signaler, som försöker tala om för oss när vi bör skruva ner på tempot. För visst skall vi hinna allt… Trots att dygnet bara har 24 timmar. Folk flänger mellan hem, förskola, arbetsplats, gym, föreningsliv… För det gör ju alla andra! De som tror att det bara är tonåringar som säger så, har inte lyssnat på vare sig själva eller sin omgivning. Och visst säger vi: Jag skall bara… allt som oftast. Utan att egentligen höra oss själva. Men det borde vi. Lyssna menar jag. Och vara snälla mot oss själva, så att vi inte sliter ut oss i onödan. För livet är mycket mer än bara en väldig massa måsten

Så ett litet råd är att känna sin kropp och att lyssna på den. Det är hur svårt som helst, är jag den första att erkänna. För själv kunde jag, bara som exempel, inte förlika mig med att avsaknaden av naturlig ämnesomsättning gett mig ett antal överflödskilon, som var nära nog omöjliga att bli av med. Men trots att jag efter att ha fått min diagnos förstått att min tröstlösa viktkamp var omöjlig att vinna, och därmed gilla läget, fortsatte jag mot bättre vetande att banta och träna massor. Utöver det stannade jag kvar i mitt arbete på sjukhuset där vi dagarna i ända halvsprang på stenhårda sjukhusgolv.  I åratal! Trots att mitt ena knä var slut redan i 25-årsåldern. Så nu har jag även nio knäoperationer i bagaget. Och med facit kan mina knän inte räddas, så förestående utbyte av båda knälederna står på listan.  Envishet och att inte lyssna på kroppen kostar, och det är ett väldigt högt pris att betala!

Tröttheten jag känner i dag har dock en naturligare förklaring i bagaget, såsom åratal av vuxenstudier; på KOMVUX, amerikanskt och svenskt universitet. Och som om det inte var nog uteblev sedan den karriär som jag så hårt kämpat för och sett fram emot, för att Världsekonomin gick ner i brygga!. Lägg dessutom till stadig ebb i kassan. Både under studietid, och med kandidatexamen i hand, när ett enormt studielån skulle återbetalas med hjälp av den underbetalda position det innebär att vara undersköterska! Det tröttar oerhört! 

Men så en sommar, när jag var i Lysekil, inhyrd hos min underbara värdfamilj, knackade Alice fem år på dörren klockan nio på morgonen och tyckte att jag sovit alldeles för länge! Förläget försökte jag förklara att jag var jättetrött. Och det var en rejäl underdrift, eftersom jag hade en väninna på besök som i motsats till mig var en riktig nattsuddare. Vi hade varit ute sent, inte somnat förrän vid fyra på morgonen, och det kändes nästan som om till och med en femåring skulle se att jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Men hon tittade bara på mig med sina stora blå och sa gravallvarligt: 

- Stjäck på dej då. Så blir du pigg!

                  Susen M J ©

Kapitel 114: Äntligen Hemma!

Det är ingen överdrift: Det var helt enkelt underbart att vara hemma igen! Visst jag fick gå på en himla massa återbesök, och åka in till sjukhuset med dunkar med urin som jag samlat i både ett och två dygn emellanåt, men det var ändå så skönt att vara hemma. Och att få sova i min egen säng. Och att prata i telefon, med min familj och mina vänner. Och hitta på saker tillsammans med dem. Och att sitta uppe hos Helena och bara gapskratta! För det gjorde vi ofta. Ibland halva nätterna. Inte klokt egentligen så mycket hon och jag kunde skratta tillsammans. Ibland över absolut ingenting. Folk undrade nog ibland vad det tog åt oss, men vi hade så himla roligt.

Augusti månad kom och gick ganska snabbt, och så när det började närma sig september, och därmed också min 30-årsdag, så kände jag att NU är det dags! Att börja bearbeta Doktor Ingrid helt enkelt. För jag ville verkligen fira min 30-årsdag i New York City! Bara två månader efter det att jag nästan dött på sjukhuset på grund av saltbrist! Nej, det skulle inte bli lätt att övertyga Doktor Ingrid om att tillåta mig att jag skulle få ge mig iväg. Men jag tänkte inte ge upp i första taget.

Besöket hos min doktor var inne, och efter det att hon gått igenom mina provsvar och kunnat konstatera att de alla var till hennes belåtenhet, så kunde jag inte hålla mig längre. "Jo, så är det ju det där med att jag fyller år snart." "Ja, just det, 30 år är det ju du fyller nu i september." "Ja, jo och det skulle jag såå gärna vilja fira i New York City. Tillsammans med min bästa kompis Maggan, ja barnmorskan du vet." "Njaaä, jag vet inte om det är så klokt att resa iväg så där långt så nära inpå din operation alltså!" "MEN SNÄLLA jag vill det ju såå gärna!" Det blev tyst i rummet en bra stund, och intensiteten på oron steg i min mage. Det gjorde ont i mellangärdet nu. Så tittade Doktor Ingrid långt och forskande på mig, sedan sa hon: "Nåja, Du har ju ett rekorderligt fruntimmer med dig på resan!" Och därmed var min födelsedagspresent klappad och klar! 

           Susen M J © 

Kapitel 113: Det närmar sig Hemgång!

Jag blev allt bättre dag för dag, och Natriumet låg äntligen inom normalvärdena. Och doktor Jultomte hade plockat bort det kvarvarande röret, och säkert tjugo meter gasväv, ur min vänstra näsborre, i vilken de opererat sig in till hypofysen. Han hade även kollat att suturerna såg bra ut. Och han var nöjd med mig, och gav klartecken från sitt håll att jag fick gå hem.

Doktor Ingrid som nu gått på semester hade gett personalen stränga förhållningsorder när det gällde mig: "När Susen är färdig för hemgång så skall hon först ringa upp mig. På Landet!" Ja det var ord och inga visor. Hon litade helt enkelt inte på personalen. Men hon litade på mig, och min - i hennes tycke - stora självkännedom.

Så när det var dags fick jag gå in i det allra heligaste, på sjuksköterskeexpeditionen, låna telefonen och ringa telefonnumret som Doktor Ingrid skrivit ner på en lapp till mig. Det var trygghet i stora mått, att hon brydde sig så mycket om mig och min hälsa. Nu var jag inte rädd längre, utan kände mig trygg på riktigt igen. Det blev inget långt samtal utan hon konstaterade snabbt att allt verkade OK med mig, så nu var det bara att packa ihop - ett helt bohag kändes det som efter mina tre veckor på sjukhus. Det var verkligen underbart att få gå hem den där fina dagen i slutet av juli, men någonstans kunde jag inte låta bli att tänka på en av mina medpatienter, som inte var lika lyckligt lottad. Hon satt uppspänd i rullstol med skygg blick. Så mycket hade jag förstått att hon inte kunde vare sig gå, prata, eller på annat sätt göra sig förstådd. Ibland hade jag försökt le mot henne, eller säga hej, men hon såg bara livrädd ut och försökte vända bort blicken. Jag skulle egentligen inte veta något om vad som hänt henne, men hade snappat upp lösryckta meningar via ett samtal då personalen pratade om att en man i hennes närhet slagit till henne. Ett enda slag, snett bakom örat. Och därefter var hon i stort sett som ett paket. 

Då tänkte jag på allt underhållningsvåld som visas i film, tv och serier, och nu även i alla dessa Tv-spel, där man i slagsmål bara slår och slår och slår, och sedan reser sig den slagne bara upp borstar av sig, och går vidare. Inte riktigt som i levande livet alltså, där ETT  ENDA SLAG kan göra skillnaden från fullständigt frisk till totalförlamad!                               Susen M J ©

Kapitel 112: Permission

Några dagar senare när vi såg att mina provsvar såg bättre ut och mina krafter återvände mer och mer, så blev det tal om att jag skulle få gå på permission. Wow, helt enkelt underbart! Vi bestämde att Maggan skulle komma och hämta mig och att jag skulle äta middag hos henne. Nej, jag minns inte om vi åkte någon annanstans den dagen, eller vad jag fick till middag. Men jag minns vad jag fick att dricka: Herrljungas äppelcider. Gud vad gott det var! Så jag drack nog ett glas mer än ordinerat, men det fick det faktiskt vara värt efter allt jag gått igenom. Frihetskänslan var total, bara av att få lämna sjukhusområdet i mina egna kläder för några timmar. Tänk så lite man begär ibland. Allt efter omständigheter! Så även om jag inte minns så många detaljer från den där dagen, så minns jag den ljuvliga smaken av Herrljunga äppelcider, som jag fortfarande tycker lika mycket om i dag som då.
                      Susen M J ©    

Kapitel 111: StorRond

Storrond, ja så kallas de, de där stora ronderna på sjukhus, då många av läkarna inom en klinik med de högsta tjänsterna medverkar. Vilket inte är så ofta, utan lite då och då. Men nu var det dags. Och mitt rum fylldes med "stora" doktorer; från överläkare till docenter och professorer. Och så var det Doktor Robert. De  stod där och pratade, mest över mitt huvud om jag skall vara helt ärlig! Och så kom de fram till det här med mina elektrolyter, ja vätskebalansen då alltså! "Kalium ser ju fint ut." Men det har ju heller aldrig varit problemet! tänkte jag tyst för mig själv. Kreatinin-halten var de också nöjda med. Men så var det ju då det här med Natriumet; "Ja, det har ju ökat och ligger bättre till i dag. Så nu är det ju bara det här lilla kvar för dig att fixa till!" sa Doktor Robert hurtigt skojfriskt och tittade sig runt i rummet, och så till sist på mig. Och detta sa han alltså trots att han nyligen bett mig om ursäkt för att nästan ha kostat mig livet, när han inte lyssnat på mig då mitt natrium var livshotande lågt! Där och då blev jag förbannad på riktigt: "Jaa Du, hade det inte varit för din skull så hade ju det här varit färdigt för länge sedan!" sa jag avmätt. För som sagt; argare än vad jag var just då är nog inte möjligt att bli. Han hade ju helt enkelt ignorerat mig och mitt tillstånd under flera dagar, så att mitt liv till slut bara hängde på en skör tråd, och så uttalade han sig sedan ändå så jävla klumpigt? Ibland tror jag inte att folk är riktigt kloka. Men det undrade nog inte bara jag just där och då utan även den övriga läkarkåren på rummet. För de bara stod där och stirrade på honom när han resolut vände på klacken och dröp av från rummet någon sekund senare, med svansen mellan benen!
                           Susen M J © 

Kapitel 110: Rörigt i personalledet

En av orsakerna till att jag hann bli så dålig innan det uppmärksammades att jag var vattenförgiftad - att jag helt enkelt led av natriumbrist, alltså hade för lite salter i kroppen - berodde nog mycket på tidpunkten då jag blev opererad för hypofystumören. För det var ju precis i mitten av juli månad. Två dagar senare började avdelningen jag låg på att tömmas, och vi patienter flyttades återigen! För vilken gång i ordningen vet jag faktiskt inte. Men nu fick vi även byta avdelning. Samtidigt skulle även den personal jag lärt känna, vid både första och andra inläggningen, nu försvinna. För att äntligen få gå på semester! Men det blev som sagt inte helt bra för oss patienter!

Samma söndag som Cortisonet sattes ut på försök för mig, var dessvärre också sista arbetsdag för den personal som lärt känna mig. När jag sedan började bli riktigt dålig dagen därpå, så upplevdes jag bara som besvärlig och gnällig av den nya personal som återvänt till sitt jobb efter sommarsemestern. Det jag vet att jag tyckte var jobbigast var inte att de jag lärt känna, och känt mig trygg med, fick välförtjänt ledighet, utan att alla vi patienter behövde flyttas runt så mycket. Nu till en avdelning som krävde mycket arbete för att bli iordningsställd, av personal som VI patienter verkligen behövde för mycket annat än bara ren LOGISTIK! Oerhört korkat enligt min mening, NU som DÅ!

Det hade gått några dagar och jag mådde som sagt lite bättre för varje dag. Personalen hade förstått och tagit till sig sitt stora misstag som näst intill kostat mig mitt liv. Och jag hade till och med orkat ta mig ut på en promenad till Botaniska trädgården i det vackra julivädret. Allt gick som sagt åt rätt håll, men så kom hon, den där sjuksköterskan som sa att: "Nu Du, Får Du ju dricka EN HEL LITER per dygn!" "Nej DET stämmer INTE!" sa jag lika bestämt. Men hon gav sig inte! Samtidigt visste jag med hundra procents säkerhet att jag hade rätt! Visst hade det varit både gott och härligt att slippa hålla mig så stenhårt till att jag bara fick dricka fem deciliter vätska per dygn, i långt mer än en vecka. Men hade Doktor Ingrid sagt så, så var hon faktiskt den enda person jag vågade lita på fullt ut!

Sköterskan sa till slut att hon skulle gå ut på expeditionen och dubbelkolla sina uppgifter, och kom sedan tillbaka "som med svansen mellan benen" och bad om ursäkt för att hon hade gjort ett misstag. Då var jag säkrare än någonsin:

MAN MÅSTE VARA FRISK FÖR ATT ENS VÅGA VARA SJUK!

                        Susen M J ©  

Kapitel 109: Dag För Dag Blir Jag Långsamt Bättre

Långsam, långsamt blev jag starkare och mer mig själv igen. Orkade vara uppe lite mer på dagarna, gick över sjukhusgården och hälsade på mina arbetskamrater på förlossningsavdelningen. De hade stor del i att jag kände mig piggare, med sin odelat positiva syn på mig och mitt tillfrisknande. Åtminstone av det de visade mig. Vi pratade och skrattade, och så fick det mig nog att känna mig friskare bara att få lämna avdelningen där jag var patient en stund.

En av barnmorskorna jag talade med på jobbet gav mig också stort hopp när hon sa: "Även om din ämnesomsättning inte fungerar nu, så är det ingenting som säger att den inte kan komma tillbaka. Det behöver inte betyda att ditt tillstånd är kroniskt. Och fram tills du vet det så är du inställd på medicin som gör att den fungerar ändå." Det gav mig hopp när hon sa så där. För kroppen är ju fantastisk på att hela sig själv ibland, bara den får lite hjälp på vägen.

Någon annan, på Neurokirurgen tror jag det var, sa att nu när jag börjat ta Levaxin (läkemedel för ämnesomsättningen) så skulle jag se att jag inte längre behövde bekymra mig över min vikt. Bara jag blev rätt inställd på den medicinen så skulle jag gå ner automatiskt i vikt. Det var oerhört tröstande att få höra det då, även om det senare skulle visa sig att just den tesen inte stämde in särskilt väl på min kropp. Dessutom behövde jag återigen äta Cortison i samband med att jag fått salt-brist, och det fick min vikt att verkligen explodera, trots att mina matvanor var exakt samma som tidigare. Men nu kunde jag inte göra annat än att acceptera faktum. Och DET kändes skönt. Kanske för att jag äntligen kunde vila i vetskapen att det faktiskt inte fanns så mycket, åtminstone just för stunden att göra åt det här med vikten. Den levde sitt eget liv helt enkelt. Det som var så mycket viktigare var ju egentligen: Att jag Levde och långsamt återhämtade mig och blev starkare för varje dag.

Nu började jag återigen att hjälpa till med arbetet på avdelningen. En kväll när tiden för kvällsfikat passerats med råge så tog jag helt enkelt tag i det själv och dukade vagnen. Med mackor, te, kaffe och saft.

En annan dag kom till min kännedom att personalen som enbart brukade ta hand om vuxna patienter nu fått ta hand om ett litet barn, som inte ens var ett året gammalt. Ett problem som de stött på, var att barnet inte kunde kissa, så de måste hjälpa till att tappa ut urinen. Men så små storlekar på tappningskatetrar fanns inte på avdelningen. "Det löser jag!" sa jag trosvisst. Och rusade över till mina kollegor på förlossningen, hämtade den minsta storleken vi hade där av sugningskatetrar för nyfödda, sådana vi använde för att suga rent i mun och svalg när de dragit i sig en massa slem, blod och annan gegga vid födseln. Och visst fungerade den katetern att tappa urinblåsan på den lilla pojken med! Både föräldrar och personal var överlyckliga! "Du kan börja

 jobba här NÄR du vill!" sa personalen till mig, vid flea tillfällen. Smickrande, visst... men kanske inte så lockande ändå.

                      Susen M J © 

Susens Dikter 66: En solstråle bland träden

En solstråle bland träden
Gryningssolens strålar letar sig in bland trädkronors höga väsen,

ett knaster,

en gren som bryts,

en kråkas kraxande oväsen.

en känsla av tystnad,

frihet och njutningsbara färger,

till ett enda sammanknyts.

Naturen föds till en ny dag,

i stället för tvärtom,

kinden kittlas av vindens lättjefulla drag.
 

En ny dag i sensommarens tecken,

vi gå så sakteliga mot höst,

efter natt kommer dag,

efter sorg kommer lycka

efter vinter kommer vår.
 

Dessa ord är så enkla,
men ger så stor och värmande tröst.                      Susen M J©1980