NU skall vi vara
snälla
Julen står för dörren. Den tid på året då
vi hävdar snällhet lite extra. Under
senare år har utvecklingen dock gjort gällande att vi skall tänka mer på oss själva än på andra. Lite sköt
dig själv och skit i andra - mentalitet,
som spridit sig in i de flesta sammanhang. Snällhet blev därmed synonymt
med dumhet. Och att finnas till för, och bry sig om sin omgivning, otroligt
"lågprioriterat". Egentligen inte så konstigt med tanke på den allt snabbare
livspulsen i familjeliv och samhälle. Och människor står i kö för att gå in i
den ökända väggen. Duktigheten slår oss i huvudet och vi skall klara ALLT som
alla andra gör. Tills vi stupar. Oumbärlighet har blivit mantra. Men som han
sa på föredraget för flera år sedan: ”Om
du tror att du är oumbärlig, så är det bara att besöka en kyrkogård, och se ut
över gravarna. Där ligger fullt av oumbärliga människor.”
Drastiskt så det förslår. Visst. Men samtidigt en väl fungerande
tankeställare. Kvinnan jag läste om i dagstidningen hade nog önskat sig ett längre liv i snällhet, om hon kunnat
välja. Hon satt dessvärre i dödens väntrum, tillsammans med en förlamande
trötthet som ständig gäst i sitt hospice-rum. Det hon sa sig ångra mest i
eftertankens kranka blekhet, var att hon inte umgåtts mer med familj och vänner.
”Jag skulle vilja ha gjort mer med dem.
Men nu har jag ingen chans att göra saker och ting annorlunda.”
Stefan Einhorn har förstått det där. Så
väl att han skrivit böcker i ämnet. Men så är han också professor i onkologi
(läran om tumörsjukdomar) och överläkare på Radiumhemmet, där han ständigt
möter cancersjuka i sitt yrke. I den verkligheten förbleknar tankar på
självhävdelse och egoism. På baksidan av hans bok Medmänniskor står det
följande om Stefan Einhorn: ”Han påminner
oss om att en enda handling kan göra skillnad i en människas liv och han
ställer frågan: Om det inte är min
uppgift att vara medmänniska – vems uppgift är det då?”
I
mitt yrke som undersköterska i förlossningsvården krävs en enorm förmåga
att lyssna. Att inte se förbi människors smärta. Utan låta varje kvinna förstå
att hon är hörd. Förstådd. För vet hon bara det, så kan hon stå ut med ganska mycket. Jag har satt en ära i
inte bli till den grad härdad att jag inte längre ser kvinnornas smärta. Trots
decennier i branschen. Samtidigt vore arbetet outhärdligt om jag inte hade
en viss distans mellan mig, och den
smärta som fyller avdelningen. Varje dag. Året runt. Den födande kvinnan har
gjort sitt när barnet anlänt, medan jag går vidare för att lotsa nästa. Många
gånger när de nyblivna föräldrarna inte vet till sig av glädje, så har de
uttryckt sin djupa tacksamhet och kallat oss änglar i efterförloppet. Änglar? För
att vi gör vårt jobb? Lyssnar. Och försöker vara lyhörda i alla nyanser. Då
har jag ibland funderat över hur illa ställt det är i vårt samhälle. Om
omtanken om våra medmänniskor blivit så sällsynt, att man - när man väl möter
den – misstar den för att vara en änglagärning?
Vi inte bara kan, utan måste
faktiskt värna varandra, i en tid som vår. När kylan länder och främlingar
emellan tilltar varje dag. Rädslan för att gå ut efter mörkrets inbrott är mer
regel än undantag. Och vi sneglar till och med misstänksamt på människor som
fått stopp på bilen utefter vägkanten. Inte
vågar jag väl stanna och erbjuda min hjälp, eller? Det är just det, att de
allra flesta människor har otroligt svårt för att be om hjälp. Samtidigt som
det ligger en sådan tillfredsställelse i att just hjälpa. För visst mår man så
där alldeles speciellt gott när man gjort en medmänniska en tjänst. För att
inte tala om när man blir erbjuden hjälp. Som man inte ens behövt be om.
I USA hade jag i mer än tjugo år en ”adopterad
farmor”. En helt fantastisk kvinna. Hon blev 94 år gammal. Ända in i det sista
klarade hon sin vardag: ekonomiskt, logistiskt och socialt
med mycket begränsade medel, och utan vare sig bil eller nära till butiker. Hon
hade aldrig ens haft körkort. I Amerika! Hon klarade sig ändå. Och hon gjorde
det med den äran. Som djupt troende föll det sig helt naturligt för henne att
se till dem som var sämre lottade än hon själv. Varje vecka skänkte hon
lunchpaket: egenhändigt gjorda smörgåsar och hembakat till de hemlösa i
trakten. Ibland undrade jag hur hon lyckades sköta hus, hem, och livet i
övrigt. Helt utan transportmedel. Vare sig privat eller kollektivt. Då såg hon
allvarligt på mig och svarade: Gud ser
till mig. Och alla jag känner är så snälla mot mig! Kontentan som alltid: Ju mer du ger, ju mer får du tillbaka.
Så var generös för vår bästa tid är just NU!
Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar