Kapitel 114: Äntligen Hemma!

Det är ingen överdrift: Det var helt enkelt underbart att vara hemma igen! Visst jag fick gå på en himla massa återbesök, och åka in till sjukhuset med dunkar med urin som jag samlat i både ett och två dygn emellanåt, men det var ändå så skönt att vara hemma. Och att få sova i min egen säng. Och att prata i telefon, med min familj och mina vänner. Och hitta på saker tillsammans med dem. Och att sitta uppe hos Helena och bara gapskratta! För det gjorde vi ofta. Ibland halva nätterna. Inte klokt egentligen så mycket hon och jag kunde skratta tillsammans. Ibland över absolut ingenting. Folk undrade nog ibland vad det tog åt oss, men vi hade så himla roligt.

Augusti månad kom och gick ganska snabbt, och så när det började närma sig september, och därmed också min 30-årsdag, så kände jag att NU är det dags! Att börja bearbeta Doktor Ingrid helt enkelt. För jag ville verkligen fira min 30-årsdag i New York City! Bara två månader efter det att jag nästan dött på sjukhuset på grund av saltbrist! Nej, det skulle inte bli lätt att övertyga Doktor Ingrid om att tillåta mig att jag skulle få ge mig iväg. Men jag tänkte inte ge upp i första taget.

Besöket hos min doktor var inne, och efter det att hon gått igenom mina provsvar och kunnat konstatera att de alla var till hennes belåtenhet, så kunde jag inte hålla mig längre. "Jo, så är det ju det där med att jag fyller år snart." "Ja, just det, 30 år är det ju du fyller nu i september." "Ja, jo och det skulle jag såå gärna vilja fira i New York City. Tillsammans med min bästa kompis Maggan, ja barnmorskan du vet." "Njaaä, jag vet inte om det är så klokt att resa iväg så där långt så nära inpå din operation alltså!" "MEN SNÄLLA jag vill det ju såå gärna!" Det blev tyst i rummet en bra stund, och intensiteten på oron steg i min mage. Det gjorde ont i mellangärdet nu. Så tittade Doktor Ingrid långt och forskande på mig, sedan sa hon: "Nåja, Du har ju ett rekorderligt fruntimmer med dig på resan!" Och därmed var min födelsedagspresent klappad och klar! 

           Susen M J © 

Kapitel 113: Det närmar sig Hemgång!

Jag blev allt bättre dag för dag, och Natriumet låg äntligen inom normalvärdena. Och doktor Jultomte hade plockat bort det kvarvarande röret, och säkert tjugo meter gasväv, ur min vänstra näsborre, i vilken de opererat sig in till hypofysen. Han hade även kollat att suturerna såg bra ut. Och han var nöjd med mig, och gav klartecken från sitt håll att jag fick gå hem.

Doktor Ingrid som nu gått på semester hade gett personalen stränga förhållningsorder när det gällde mig: "När Susen är färdig för hemgång så skall hon först ringa upp mig. På Landet!" Ja det var ord och inga visor. Hon litade helt enkelt inte på personalen. Men hon litade på mig, och min - i hennes tycke - stora självkännedom.

Så när det var dags fick jag gå in i det allra heligaste, på sjuksköterskeexpeditionen, låna telefonen och ringa telefonnumret som Doktor Ingrid skrivit ner på en lapp till mig. Det var trygghet i stora mått, att hon brydde sig så mycket om mig och min hälsa. Nu var jag inte rädd längre, utan kände mig trygg på riktigt igen. Det blev inget långt samtal utan hon konstaterade snabbt att allt verkade OK med mig, så nu var det bara att packa ihop - ett helt bohag kändes det som efter mina tre veckor på sjukhus. Det var verkligen underbart att få gå hem den där fina dagen i slutet av juli, men någonstans kunde jag inte låta bli att tänka på en av mina medpatienter, som inte var lika lyckligt lottad. Hon satt uppspänd i rullstol med skygg blick. Så mycket hade jag förstått att hon inte kunde vare sig gå, prata, eller på annat sätt göra sig förstådd. Ibland hade jag försökt le mot henne, eller säga hej, men hon såg bara livrädd ut och försökte vända bort blicken. Jag skulle egentligen inte veta något om vad som hänt henne, men hade snappat upp lösryckta meningar via ett samtal då personalen pratade om att en man i hennes närhet slagit till henne. Ett enda slag, snett bakom örat. Och därefter var hon i stort sett som ett paket. 

Då tänkte jag på allt underhållningsvåld som visas i film, tv och serier, och nu även i alla dessa Tv-spel, där man i slagsmål bara slår och slår och slår, och sedan reser sig den slagne bara upp borstar av sig, och går vidare. Inte riktigt som i levande livet alltså, där ETT  ENDA SLAG kan göra skillnaden från fullständigt frisk till totalförlamad!                               Susen M J ©

Kapitel 112: Permission

Några dagar senare när vi såg att mina provsvar såg bättre ut och mina krafter återvände mer och mer, så blev det tal om att jag skulle få gå på permission. Wow, helt enkelt underbart! Vi bestämde att Maggan skulle komma och hämta mig och att jag skulle äta middag hos henne. Nej, jag minns inte om vi åkte någon annanstans den dagen, eller vad jag fick till middag. Men jag minns vad jag fick att dricka: Herrljungas äppelcider. Gud vad gott det var! Så jag drack nog ett glas mer än ordinerat, men det fick det faktiskt vara värt efter allt jag gått igenom. Frihetskänslan var total, bara av att få lämna sjukhusområdet i mina egna kläder för några timmar. Tänk så lite man begär ibland. Allt efter omständigheter! Så även om jag inte minns så många detaljer från den där dagen, så minns jag den ljuvliga smaken av Herrljunga äppelcider, som jag fortfarande tycker lika mycket om i dag som då.
                      Susen M J ©    

Kapitel 111: StorRond

Storrond, ja så kallas de, de där stora ronderna på sjukhus, då många av läkarna inom en klinik med de högsta tjänsterna medverkar. Vilket inte är så ofta, utan lite då och då. Men nu var det dags. Och mitt rum fylldes med "stora" doktorer; från överläkare till docenter och professorer. Och så var det Doktor Robert. De  stod där och pratade, mest över mitt huvud om jag skall vara helt ärlig! Och så kom de fram till det här med mina elektrolyter, ja vätskebalansen då alltså! "Kalium ser ju fint ut." Men det har ju heller aldrig varit problemet! tänkte jag tyst för mig själv. Kreatinin-halten var de också nöjda med. Men så var det ju då det här med Natriumet; "Ja, det har ju ökat och ligger bättre till i dag. Så nu är det ju bara det här lilla kvar för dig att fixa till!" sa Doktor Robert hurtigt skojfriskt och tittade sig runt i rummet, och så till sist på mig. Och detta sa han alltså trots att han nyligen bett mig om ursäkt för att nästan ha kostat mig livet, när han inte lyssnat på mig då mitt natrium var livshotande lågt! Där och då blev jag förbannad på riktigt: "Jaa Du, hade det inte varit för din skull så hade ju det här varit färdigt för länge sedan!" sa jag avmätt. För som sagt; argare än vad jag var just då är nog inte möjligt att bli. Han hade ju helt enkelt ignorerat mig och mitt tillstånd under flera dagar, så att mitt liv till slut bara hängde på en skör tråd, och så uttalade han sig sedan ändå så jävla klumpigt? Ibland tror jag inte att folk är riktigt kloka. Men det undrade nog inte bara jag just där och då utan även den övriga läkarkåren på rummet. För de bara stod där och stirrade på honom när han resolut vände på klacken och dröp av från rummet någon sekund senare, med svansen mellan benen!
                           Susen M J © 

Kapitel 110: Rörigt i personalledet

En av orsakerna till att jag hann bli så dålig innan det uppmärksammades att jag var vattenförgiftad - att jag helt enkelt led av natriumbrist, alltså hade för lite salter i kroppen - berodde nog mycket på tidpunkten då jag blev opererad för hypofystumören. För det var ju precis i mitten av juli månad. Två dagar senare började avdelningen jag låg på att tömmas, och vi patienter flyttades återigen! För vilken gång i ordningen vet jag faktiskt inte. Men nu fick vi även byta avdelning. Samtidigt skulle även den personal jag lärt känna, vid både första och andra inläggningen, nu försvinna. För att äntligen få gå på semester! Men det blev som sagt inte helt bra för oss patienter!

Samma söndag som Cortisonet sattes ut på försök för mig, var dessvärre också sista arbetsdag för den personal som lärt känna mig. När jag sedan började bli riktigt dålig dagen därpå, så upplevdes jag bara som besvärlig och gnällig av den nya personal som återvänt till sitt jobb efter sommarsemestern. Det jag vet att jag tyckte var jobbigast var inte att de jag lärt känna, och känt mig trygg med, fick välförtjänt ledighet, utan att alla vi patienter behövde flyttas runt så mycket. Nu till en avdelning som krävde mycket arbete för att bli iordningsställd, av personal som VI patienter verkligen behövde för mycket annat än bara ren LOGISTIK! Oerhört korkat enligt min mening, NU som DÅ!

Det hade gått några dagar och jag mådde som sagt lite bättre för varje dag. Personalen hade förstått och tagit till sig sitt stora misstag som näst intill kostat mig mitt liv. Och jag hade till och med orkat ta mig ut på en promenad till Botaniska trädgården i det vackra julivädret. Allt gick som sagt åt rätt håll, men så kom hon, den där sjuksköterskan som sa att: "Nu Du, Får Du ju dricka EN HEL LITER per dygn!" "Nej DET stämmer INTE!" sa jag lika bestämt. Men hon gav sig inte! Samtidigt visste jag med hundra procents säkerhet att jag hade rätt! Visst hade det varit både gott och härligt att slippa hålla mig så stenhårt till att jag bara fick dricka fem deciliter vätska per dygn, i långt mer än en vecka. Men hade Doktor Ingrid sagt så, så var hon faktiskt den enda person jag vågade lita på fullt ut!

Sköterskan sa till slut att hon skulle gå ut på expeditionen och dubbelkolla sina uppgifter, och kom sedan tillbaka "som med svansen mellan benen" och bad om ursäkt för att hon hade gjort ett misstag. Då var jag säkrare än någonsin:

MAN MÅSTE VARA FRISK FÖR ATT ENS VÅGA VARA SJUK!

                        Susen M J ©  

Kapitel 109: Dag För Dag Blir Jag Långsamt Bättre

Långsam, långsamt blev jag starkare och mer mig själv igen. Orkade vara uppe lite mer på dagarna, gick över sjukhusgården och hälsade på mina arbetskamrater på förlossningsavdelningen. De hade stor del i att jag kände mig piggare, med sin odelat positiva syn på mig och mitt tillfrisknande. Åtminstone av det de visade mig. Vi pratade och skrattade, och så fick det mig nog att känna mig friskare bara att få lämna avdelningen där jag var patient en stund.

En av barnmorskorna jag talade med på jobbet gav mig också stort hopp när hon sa: "Även om din ämnesomsättning inte fungerar nu, så är det ingenting som säger att den inte kan komma tillbaka. Det behöver inte betyda att ditt tillstånd är kroniskt. Och fram tills du vet det så är du inställd på medicin som gör att den fungerar ändå." Det gav mig hopp när hon sa så där. För kroppen är ju fantastisk på att hela sig själv ibland, bara den får lite hjälp på vägen.

Någon annan, på Neurokirurgen tror jag det var, sa att nu när jag börjat ta Levaxin (läkemedel för ämnesomsättningen) så skulle jag se att jag inte längre behövde bekymra mig över min vikt. Bara jag blev rätt inställd på den medicinen så skulle jag gå ner automatiskt i vikt. Det var oerhört tröstande att få höra det då, även om det senare skulle visa sig att just den tesen inte stämde in särskilt väl på min kropp. Dessutom behövde jag återigen äta Cortison i samband med att jag fått salt-brist, och det fick min vikt att verkligen explodera, trots att mina matvanor var exakt samma som tidigare. Men nu kunde jag inte göra annat än att acceptera faktum. Och DET kändes skönt. Kanske för att jag äntligen kunde vila i vetskapen att det faktiskt inte fanns så mycket, åtminstone just för stunden att göra åt det här med vikten. Den levde sitt eget liv helt enkelt. Det som var så mycket viktigare var ju egentligen: Att jag Levde och långsamt återhämtade mig och blev starkare för varje dag.

Nu började jag återigen att hjälpa till med arbetet på avdelningen. En kväll när tiden för kvällsfikat passerats med råge så tog jag helt enkelt tag i det själv och dukade vagnen. Med mackor, te, kaffe och saft.

En annan dag kom till min kännedom att personalen som enbart brukade ta hand om vuxna patienter nu fått ta hand om ett litet barn, som inte ens var ett året gammalt. Ett problem som de stött på, var att barnet inte kunde kissa, så de måste hjälpa till att tappa ut urinen. Men så små storlekar på tappningskatetrar fanns inte på avdelningen. "Det löser jag!" sa jag trosvisst. Och rusade över till mina kollegor på förlossningen, hämtade den minsta storleken vi hade där av sugningskatetrar för nyfödda, sådana vi använde för att suga rent i mun och svalg när de dragit i sig en massa slem, blod och annan gegga vid födseln. Och visst fungerade den katetern att tappa urinblåsan på den lilla pojken med! Både föräldrar och personal var överlyckliga! "Du kan börja

 jobba här NÄR du vill!" sa personalen till mig, vid flea tillfällen. Smickrande, visst... men kanske inte så lockande ändå.

                      Susen M J © 

Susens Dikter 66: En solstråle bland träden

En solstråle bland träden
Gryningssolens strålar letar sig in bland trädkronors höga väsen,

ett knaster,

en gren som bryts,

en kråkas kraxande oväsen.

en känsla av tystnad,

frihet och njutningsbara färger,

till ett enda sammanknyts.

Naturen föds till en ny dag,

i stället för tvärtom,

kinden kittlas av vindens lättjefulla drag.
 

En ny dag i sensommarens tecken,

vi gå så sakteliga mot höst,

efter natt kommer dag,

efter sorg kommer lycka

efter vinter kommer vår.
 

Dessa ord är så enkla,
men ger så stor och värmande tröst.                      Susen M J©1980

Kapitel 108: Doktor Robert bad om ursäkt

Dagen efter Doktor Ingrids livräddande insats, som var en onsdag, sex dagar efter operationen, låg jag mest hela dagen. Orkade knappt ta mig upp på toaletten. Men vetskapen om vad som varit fel, och att jag nu skulle bli bättre gjorde att jag inte längre var rädd, och det var verkligen skönt, att slippa dödsångesten. Det gjorde skillnad om man säger så.

På torsdagen berättade personalen att jag hade en tid den dagen till Öron-, Näsa-, Halsdoktorn som varit med och utfört stora delar av operationen på mig. Nu skulle han plocka bort det ena röret som var placerat i näsan, det som satt på motsatt sida av operations-ärret. Det plaströr som satt i den näsborre där de där de gått in i huvudet skulle sitta kvar en vecka till. Det kändes ju väldigt bra att bli, om än bara till hälften, av med det problem som ofta hindrade mig från att andas genom näsan. Frihet helt enkelt! Men jag kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle kunna förflytta mig ända bort till den klinik där doktorn befann sig?! För den låg i andra ändan av det stora sjukhusområdet. DET hade jag nu inte behövt bekymra mig över, för så pass hade personalen faktiskt insett att mina krafter inte höll för, så de hade beställt en rullstol. Men jag minns fortfarande att jag var så medtagen att jag hett önskade att de skulle köra mig dit i sängen jag låg i!

Nu fick jag för första gången träffa den fantastiska läkare som utfört stora delar av Hypofysoperationen på mig. Och det var en överraskning! Han var nära pension i ålder och hade långt, vitt skägg och var mild och träffsäker i sitt sätt. Han var och förblev en jultomte i mitt medvetande från den dagen. Och även om han var bekymrad över hur mitt tillstånd hade gått från riktigt bra till rena katastrofen ett tag, så dolde han det bra för mig.

Senare under dagen dök Doktor Robert upp på mitt rum. Han kom för att han ville be om ursäkt.  Jag måste tillstå att det kändes väldigt konstigt! Hur förlåter man en människa som stått som en domare mellan ens liv och död, så att man nästan förlorat den matchen, för att han helt enkelt inte ville lyssna? Jag vet inte. Kunde inte annat än godta ursäkten, men i mitt hjärta var det väldigt svårt att förlåta denna arrogant cyniska läkare.

Så här långt senare, nu när jag skriver om detta, kan jag inte låta bli att tänka på att där låg jag på denna högteknologiska avdelning, där man som patient inte har något annat val än att överlämna ansvar för både sitt liv och sin hälsa. Och så var det just det som nära nog avslutade mitt liv.
Det tog tid att förlåta, det måste jag erkänna!
                      Susen M J © 

Kapitel 107: Fem deciliter vätska per dygn

Med ett Natriumvärde på 119 hade jag varit som gott som död, om inte Hon, Doktor Ingrid, i sista minuten uppenbarat sig som en räddande ängel i mitt rum, fem dagar efter operationen. Senare tog jag reda på att referensvärdet för Natrium i blodet låg mellan 135-147. 

Nästa dag kom Doktor Ingrid tillbaka igen och instruerade mig noggrant och ingående! Det var i stort sätt slut med mitt drickande, ja av vatten, kaffe saft och annat flytande då förstås! Jag fick endast dricka fem deciliter vätska per dygn, inalles! Det blev cirka två koppar kaffe, och sedan var den kvoten fylld! Och det skulle pågå i ETT PAR VECKOR, för att avlasta min njurfunktion. För njurarna hade i stort sett lagt ner all sin verksamhet, så min kropp var ordentligt uppsvullen. Jag kissade ingenting längre, utan vätskan satt i mina vävnader, och jag kände mig som en vadderad michelingubbe!

Dessutom, sa Doktor Ingrid, att om det var någonting, precis vad som helst, så skulle jag bara fråga efter henne, så skulle hon komma till mig, på studs Men nu var ju allting på väg åt rätt håll igen, så det behövde jag inte. Däremot frågade jag henne när jag skulle bli överflyttad till medicinkliniken? För jag kände inget förtroende, eller trygghet alls längre där var på neurokirurgen! Och nu var det ju redan onsdag, och dagen därpå hade en vecka passerat sedan min hypofysoperation. Och det var faktiskt den dag jag blivit informerad om - redan innan operationen - att jag skulle få bli förflyttad till medicinkliniken, där se som jag förstått det, verkligen var experter och kunde det här med vätskebalans och samlandet av urin, på en helt annan nivå än neurokirurgen! Men när jag frågade om flytten såg Doktor Ingrid lite besvärad ut. För medicinkliniken hade naturligtvis ingen plats för mig, alls! Ingenting den närmaste veckan fanns det, där jag kunde placeras. För just då hade jag nog nöjt mig med en städskrubb, bara jag slapp avdelingen jag låg på.

"Det kommer att bli bra!" tröstade Doktor Ingrid, men jag var dessvärre inte lika säker. Kanske inte så konstigt när jag varit så nära döden under just deras watch! 

                      Susen M J ©

Kapitel 106: Min tid var ute

Nu var min tid ute! Jag bara visste det, med all den säkerhet min intuition gav mig. Det var ute med mig helt enkelt! Jag som känt mig ensammast i världen det senaste dygnet, hade även släppt den känslan. Jag var inte ens rädd för att dö, jag bara struntade i allt! Jag hade helt enkelt gett upp! Så om inte "MEN", och "OM", och helt enkelt det där ögonblicket, "NÄR" faktiskt Doktor Ingrid plötsligt bara uppenbarade sig i dörröppningen till sjukhusrummet jag låg i, så hade jag inte funnits på många år nu! Och definitivt inte stått här, och skrivit detta inlägg i min blogg: Susens tankar. För bloggen hade aldrig kommit till heller!

Till slut hade mina böner om att få träffa Doktor Ingrid äntligen nått fram till henne, Och där stod hon alltså nu vid fotändan, och tittade allvarligt bekymrad ner på den lilla ynkliga varelse jag blivit sedan vi senast sågs. För bara tre dagar sedan. Hon behövde bara någon ynka minut på sig att söka över mig med sin genomträngande blick, sedan sa hon några korta fraser, ställde några korta frågor och försvann. Jag kan ju bara säga så mycket; Att jag skulle inte vilja var anställd och vara ansvarig personal på den avdelningen i det ögonblicket, som min kära Doktor Ingrid stormade ut till dem. De fick vad de tålde den där dagen, den saken är fullständigt klar!

Sedan bara hände det saker. En sjuksköterska kom in snabbt som en orkanvind i rummet, tog ett helt batteri med prover, gav mig spruta och medicin! Det illamående jag levt med de senaste tre dygnen, kulminerade i stort sett i samma ögonblick som sjuksköterskan gick ut ur rummet. För samtidigt som dörren gick igen bakom henne så spydde jag kaskader - av bara vatten - det var helt enkelt litervis av vatten som spreds ut över hela golvet!

Senare, när jag långsamt började återvända till livet igen, så  förstod jag att det var Hyponatremi jag led av. Att det alltså var saltbrist som orsakat mitt livshotande tillstånd. Jag var helt enkelt vattenförgiftad - så mina njurar och andra organ var på väg att lägga av helt - och en hårsmån ifrån döden i det ögonblick som Doktor Ingrid äntligen kom och därigenom räddade mitt liv. Hon har sedan den dagen för alltid varit, och är min stora hjältinna!
Jag är henne helt enkelt mitt liv tack skyldig!
                  Susen M J © 

Kapitel 105: "NU Dör Jag! Men Det Skiter Jag I!"

När morgonen gjorde sitt intåg den där tisdagen, fem dagar efter hypofysoperationen, så hade all min tidigare livsglädje lämnat min kropp. Och jag låg nu som ett paket i sängen. Orkade helt enkelt inte ta mig upp på fötter. Dessutom krampade mina ben. Från höfterna ner till tårna. Ju längre dagen led spred sig krampen upp i midjan, så att jag inte längre kunde vända mig om i sängen. Sedan var det händernas tur. Och fingrarnas. Nu kunde jag inte hålla i någonting längre. Och illamåendet var fruktansvärt. Jag hade visserligen inte kunnat äta på ett tag, men nu kunde jag inte dricka heller. Jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag helt enkelt gav upp! Och vet att precis just då kom tanken:

 

"NU DÖR JAG! Men det skiter jag i!"

 

Jag orkade inte ens fråga efter Doktor Ingrid längre! Det hade nu gått tre dagar sedan jag såg henne senast, och jag hade frågat efter henne vid upprepade tillfällen, men hon dök aldrig upp! Kanske hade även hon övergivit mig? Precis som resten av personalen! Så liten, och ensam har jag nog aldrig känt mig i hela mitt liv, som jag gjorde just där och då! Så här skulle alltså mitt liv sluta. Och jag som bara var 29 år gammal. Som aldrig haft en pojkvän. Aldrig varit på en dejt en gång. Så mycket som jag aldrig fått uppleva i mitt liv, och nu, nu var det för sent. Och så var det ju det där med lillebror. Anders. Som är tre år yngre än jag, och som varit ute på en långresa runt halva jordklotet i flera månader, men som skulle kommit hem i dagarna runt min operation. Jag hade tagit beslutet att inte berätta för honom att läkarna funnit ett Hypofysadenom, en godartad tumör på hypofysen, två månader tidigare. Beskedet hade jag fått i maj, dagarna efter Pingsthelgen, och nu var det den 17 juli. Och han skulle ha varit hemma, men hade missat flyget från Australien. Och fick ytterligare en ofrivillig semestervecka. Som han naturligtvis var väldigt glad och nöjd över! Han visste ju inte att jag låg där, döende och väntandes på att han skulle komma hem. Men när han ringt hem och berättat att han var strandsatt i ytterligare en vecka, så var det bara lillasyster Malin, då 13 år gammal, som var hemma, och Anders hade förstått på henne att någonting inte stod rätt till. Så Malin hade berättat att jag var sjuk, men opererad och att allt såg väldigt  bra ut. Och nu, när jag blivit så mycket sämre befann sig dessutom av familjen på Kiviks marknad. Det var jag som envisats med att de skulle åka: Jag mår ju så bra efter operationen, så bara ÅK! Nu kändes inte det lika bra längre att de var så långt borta. Då fanns det heller ingen möjlighet för mig att kontakta dem. Det var bara de förmögna som höll sig med mobiler än så länge. Men det spelade liksom ingen roll längre. Ingenting spelade någon roll, för:

"NU DÖR JAG! Men det skiter jag i!"

                         Susen M J ©

Kapitel 104: Den måndagen var den längsta dagen i mitt liv!

Illamåendet tilltog under måndagen, och jag kände mig allt mer vissen. Försökte dricka bort det, vilket naturligtvis inte hjälpte. Till slut ringde jag desperat till min arbetskamrat, Maggan C, också hon undersköterska, som jag jobbat tillsammans med i samma lag på förlossningen i många år. "Snälla Maggan! Jag mår sååå illa! Tror du att du kan köpa Vichyvatten till mig och komma hit med det?" "Naturligtvis!" Det var inget snack! Hon kom som en yrvind, och jag fick mitt Vichyvatten, drack det, men mådde bara sämre ju längre dagen gick!

Åter igen frågade jag en sjuksköterska om inte Doktor Ingrid kunde komma? Men det kunde hon inte riktigt svara på. Dagen segade sig fram lika långsamt som första natten efter operationen hade gjort! Nu började jag bli rädd på riktigt, ensam som jag var i min bubbla där på sjukhuset. Då dök plötsligt min underbara morbror Lasse upp, han som öppnat den fantastiska vägen till mitt stora musikintresse, genom att köpa både kassettband, skivor och stereo till mig. Men även dela med sig av sitt eget stora intresse för det samma. Nu satt han där bredvid min sängkant, men jag orkade inte ens prata med honom. Och strax efter att han kommit, sa jag att det kanske var bäst att han gick igen, för jag var så in till döden trött! Något liknande har aldrig hänt mig, varken förr eller senare. Men morbror Lasse förstod, även om han såg både ledsen och orolig ut för min skull när han gick ut genom dörren.

Även den längsta av dagar tar ju slut som tur är, och dag gick över i natt. Men hur trött och sliten jag än kände mig så kunde jag inte sova bra ändå, utan vände och vred mig och vaknade till varje timma. Och oron snurrade i huvudet: "Vad var det för FEL på mig?"                                 Susen M J © 

Kapitel 103: Säg den glädje som varar...

När jag gick och la mig den kvällen kände jag en ny sorts oro i kroppen, och ett lätt illamående. Söndagen hade gått i ett baklängestecken. Min hälsa backade rejält. Och jag hade varit oerhört trött, håglös och ledsen hela dagen. Det enda positiva som hänt var att jag hade fått ett eget rum, eftersom jag inte längre orkade med mina medpatienter! Det var konstigt! Jag kände verkligen inte igen mig själv. Jag var helt enkelt rädd nu, och bad en sjuksköterska att hon skulle kalla på doktor Ingrid, eftersom det inte verkade vara någon annan som egentligen lyssnade på mig - på riktigt alltså! Men det var som sagt söndag, och Doktor Ingrid var naturligtvis ledig. På lördagen hade hon varit på sjukhuset och besökt mig, men senare förstod jag att det var enkom för min skull som hon befann sig där då. Hon gjorde så helt enkelt, för att hennes patienter betydde allt för henne!

Nästa morgon tog illamåendet över i mitt liv, och jag började känna mig riktigt ensam, för nu förstod jag att sjukhuspersonalen inte trodde på mig! Utan i stort sett satt på expeditionen och pratade om hur besvärlig jag plötsligt blivit! Det var vidrigt att förstå att det var på det viset! I korridoren gick jag plötsligt på en av de nyare doktorer som arbetade på Neurokirurgen. Även honom hade jag träffat nyligen på förlossningen, min arbetsplats, då han avslutade sina läkarstudier med praktik på Kvinnokliniken. 

Doktor Robert. Han såg väldigt bra ut, och var ungefär lika arrogant som han var snygg! "Jag tycker att det här är för JÄVLIGT!" sa jag till honom. "Vad är det som är FÖR JÄVLIGT?" frågade han lite stött. "Att ni bara låter mig ligga här nu när jag mår så här dåligt! Att ni inte gör någonting!" svarade jag ilsket. Han bara tittade på mig uppifrån och ner, och så sa han: "Du har ju mått så oförskämt bra hela tiden, så ett litet bakslag får du nog allt räkna med!" Sedan gick han bara och lämnade mig där ståendes i korridoren, med hakan i skosulorna. Är det så här vi behandlar våra patienter på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg? Tänkte jag stilla för mig själv.
                   Susen M J © 

Kapitel 102: Livet och synen återvänder

Första kvällen efter operationen var jag totalt slut, men ingenting kunde faktiskt hindra mig från att sitta ute i dagrummet och se min favoritserie på TV den kvällen. Visserligen satt jag med slagsida, lutandes åt ett håll, men jag såg hela avsnittet! Sedan var det raka vägen i säng. Och den natten sov jag mycket bättre än den första, om än inte hundra bra. Det var tydligen de höga doserna med cortison som jag måste ha i efterförloppet, som spökade och höll mig vaken till och från. Men nu fick jag ju dricka vatten om jag var törstig, och kunde gå upp på toaletten om jag ville det.

Nästa dag var ett fullständigt strålande vackert väder ute, så jag gick ut och satte mig på balkongen en stund. Där upp på sjunde våningen kunde jag se ut över hela Botaniska trädgården som blommade juli-månad, i alla dess färger. Och så var det fågellivet utanför balkongen där uppe. Plötsligt satte jag ena handen framför ena ögat, och slogs av att jag plötslig kunde se så oändligt mycket mer med hjälp av mitt synfält, än vad jag gjort bara någon vecka tidigare. Ja sedan var det fåglarna. Tidigare när jag sett fåglar flyga över himlen, så försvann de plötsligt, även om det var molnfritt, och sedan kom de tillbaka en bit längre bort. Nu kunde jag följa dem! De försvann inte längre! I och med att tumören var borta så hade trycket på synnervskorset lättat, och jag hade börjat få stora delar av mitt synfält tillbaka! Vilken Lycka!

Senare den dagen fick jag fint besök. Finaste man kan tänka sig egentligen. Det var en av mina bästa vänner, Sara och hennes lillasyster Kat, som egentligen inte alls tyckte om sjukhus, men som gjorde våld på den känslan för min skull och kom och hälsade på mig i alla fall. Det var stort tyckte jag. Och sedan dök även några till upp, och jag njöt obeskrivligt den där dagen.

Senare, när alla mina besökare gått hem, så kom Doktor Ingrid tillbaka för att prata lite. Bland annat var varken hon eller jag särskilt nöjda på personalen, som gång efter annan schabblade bort den urin jag måste spara för analyser. Jag skötte min del, men de var inte vana vid de rutiner som vanligtvis utförs på medicinkliniker, utan förstörde samlingen. HELA TIDEN! Sedan sa hon också att jag verkade må så fint, att nu ville de testa att sätta ut cortisonet redan till nästa morgon. Ingen var gladare än jag! Samtidigt tittade hon allvarligt på mig och sa att mådde jag då allra minsta dåligt de kommande dagarna så måste jag berätta det för personalen på direkten.

I efterhand kanske inte det var ett så väl övertänkt beslut att sätta ut en så viktig medicin med tanke på att nästa morgon var söndag. Och att avdelningarna på sjukhuset inte var särskilt väl bemannade på helgerna. Redan efter frukost började jag känna mig väldigt konstig. Det var precis som orken i mig åkte hiss. Från översta våningen i ett hus ända ner till källaren. Till slut var jag såå trött, och även väldigt irriterad på mina medpatienter, att jag fick tvingat till mig ett eget rum! Jag stod helt enkelt inte ut med tjattret och sjukhussnacket längre!
                Susen M J © 

Kapitel 101: Piggare

I takt med att dagen gick vaknade jag till allt mer och blev piggare för varje timma. Snart började jag åter igen att serva medpatienterna på mitt rum, och kände att livet långsamt återvände till det normala tillstånd jag var van vid. Men en sak som jag hade svårt att vänja mig vid var att jag hade långa plaströr inopererade i näsan som måste rensas rena med en elektrisk sug ungefär varannan var tredje timma. Något som jag inte kunde klara själv, utan behövde hjälp med av personalen. Men det var ju bara att vänja sig, för annars var ju alternativet att jag inte kunde andas via näsan alls.

Doktor Ingrid var överläkare och specialist på invärtes medicin och endokrinologi, som fritt översatt handlar om hormoners insöndrande i blodbanan, om jag förstått saken rätt. Och hon var en av de läkare, tillsammans med mina båda kirurger, som jag hade allra störst förtroende för. Henne hade jag första gången träffat en av de första dagarna jag var inlagd, innan jag blev hemskickad igen på grund av att operationen sköts upp en vecka. Det mötet är ett sådant jag aldrig glömmer så länge jag lever. Hon behövde bara säga tre ord så hade jag fullständigt förtroende för henne: "Hej Lilla Soousen!" sa hon när jag kom in på hennes mottagningsrum den där första gången, som om vi känt varandra hela livet! Också uttalade hon mitt namn precis så som mina arbetskamrater i lag tre på förlossningen brukade göra. Det var Karin våran Lagchef som hade börjat uttala mitt namn på det viset, och jag älskade det. Annars var jag ganska allergisk mot att bli kallad annat än mitt födelsenamn, eftersom jag fått så många öknamn i skolan, som jag då hade hatat!

Men med detta att Doktor Ingrid kallade mig Lilla Soousen, blev hon min vän för livet. Hon förklarade mycket om det som skulle komma, både före och efter operationen. Att jag skulle vara kvar på sjukhuset i två veckor efter operationen, troligtvis en av dem på neurokirurgavdelning, och den andra på en medicinavdelning. Och så berättade hon att jag skulle genomgå en biopsi i sköldkörteln, för att de skulle kunna konstatera om det fanns någon ämnesomsättning kvar i min kropp över huvud taget. Hon sa då också att många patienter upplevde just den undersökningen som väldigt otäck. Och förklarade att man tog ett litet prov genom att sticka in en grov nål i sköldkörteln, utanpå halsen. Och precis då de stack så fick man inte svälja, för då kunde sticka hål på luftstrupen. Nja det lärt ju inte så trevligt. Men när hon berättade så kändes det som om hon hade stort förtroende för den personal som utförde proverna, och i och med det så var jag nöjd. Jag skulle ju faktiskt, i mitt tycke, gå igenom mycket värre saker än det.

Den här dagen kom Doktor Ingrid förbi och tittade till mig efter operationen. Hon verkade nöjd med vad hon såg. Och då var även jag nöjd. Men så tittade hon forskande på mig och frågade: "Jag ser på dina vätskelistor att du dricker väldigt mycket vätska. Så jag måste fråga: Är du verkligen såå törstig?" Jag som hade levt i och lärt allt om; vad, var, när och framför allt hur man skulle äta och dricka i fler år än jag kunde minnas - och att man MÅSTE dricka MASSOR AV VATTEN, och annan vätska, för det stod ju att läsa i allt från läroböcker till dagspress, magasin och veckotidningar - tittade upp på henne med en blick av fullständig oförståelse: "Törstig? Hur skulle jag kunna vara törstig, som dricker såå mycket?" "Ja, men varför gör du det då?" "Men det står ju i varenda tidning man läser! Ska man kunna gå ner i vikt, så måste man dricka mycket!" Hon såg inte ett dugg klokare ut av min förklaring: "Kroppen är oändligt klok. Den talar om när du behöver dricka genom att du då blir törstig!" Sa hon, sedan skakade hon leende på hela kroppen, och vaggade snabbt i väg ut genom dörren.

                      Susen M J ©

Kapitel 100: Men en ny dag nalkades...

Någon gång runt halv sju på morgonen dagen efter operationen somnade jag äntligen. Efter att ha legat vaken och stirrat i taket de senaste tolv timmarna däckade jag rent av, och sov som ett barn. Några timmar senare väcktes jag igen. Nu skulle jag äntligen få börja dricka lite! Som att komma till himlen! När personalen såg att jag fick behålla vätskan jag druckit, fick jag även äta frukost - kaffe och macka!. Det var det godaste jag ätit på väldigt länge. Och så fick jag ställa mig upp på golvet, och bli  av med katetern, så att de såg att jag kunde börja gå på toaletten och kissa själv igen.

Livet återvände sakta. Sedan kom plötsligt en helt ny doktor in till mig och ställde sig vid fotändan av min säng. Han var uppenbarligen inte enbart ny på avdelningen, utan även som doktor över huvud taget, och hade precis tagit examen. Jag hade faktiskt träffat honom på mitt arbete några månader tidigare. Alla blivande läkare avslutar sin utbildning med praktik på Kvinno- och Barnklinik. Det kändes så där kan jag säga, att ha honom på rummet eftersom jag visste att han, precis som den sjuksköterska som haft hand om mig under natten, var nyutexaminerad.

Bland det första den här doktorn sa till mig var: "Jaha du, jag var närvarande vid hela din operation" som åskådare förstod jag ju naturligtvis, men ändå, för i nästa andetag sa han sedan: "och nu har vi möblerat om hela näsan på dig!" Jag fick en sådan total chock när han sa det, och händerna flög upp och omslöt min ömma, bandagerade näsa. "Nej, alltså, inte nu längre! Nu sitter den ju på plats igen!" Bara just det att han hade sagt "VI", som om han, på något sätt varit inblandad i att operera mig, gjorde mig totalt illamående! Sedan kom jag plötsligt ihåg att jag faktiskt träffat honom vid ett tidigare tillfälle, strax innan operation. Även den gången hade han skrämt upp mig så till den milda grad genom att påstå att jag efter operationen skulle vakna i Respirator! Vilket senare alltså visade sig inte alls stämma. Men han hade skrämt mig så inför min operation, att jag inte ens vågat ta upp det och fråga någon annan i personalen, som kanske kunnat korrigera hans dumheter. Utan jag gick där uppskrämd - helt i onödan! Var han sadist, eller bara rent ut sagt, dum i huvudet?! Kunde han inte bara gå ut ur rummet, och lämna mig ifred?! Någonstans förstod han nog att han hade gjort bort sig totalt, för han försvann ganska fort efter det. Och sedan såg jag honom inte mer. Och det var nog mest tur för honom!

                      Susen M J ©                             

Kapitel 99: Den Absolut Värsta & Längsta Natten I Mitt Liv!

Men säg den glädje som varar! Klockan passerade hemgång för kvällspersonalen. Sjuksköterskan Anders försvann, och med honom lugnet! Vid 23-tiden på kvällen var jag mer vaken än jag varit de senaste åren, kändes det som. Och nu ville jag ju inget hellre än att sova! Vilket naturligtvis var stört omöjligt. Benen, ja hela kroppen, var rastlös och det ryckte i mig så att jag till slut inte visste hur jag skulle ligga. Samtidigt hade jag ju dittills legat ganska stilla de senaste sexton timmarna, så det kanske inte var så underligt. Nattens personal bestod av EN sjuksköterska, som tog hand om oss, kanske fyra nyopererade patienter på ett rum. Hon var sommarvikarie och helt ny. Vilket jag märkte tydligast då jag sa till henne att jag mådde väldigt illa, och sedan kräktes. Bara det att jag hade något att kräkas upp var ju i sig konstigt, när man tänker på att jag inte ätit eller druckit någonting, på nästan ett och ett halvt dygn. Men jag hade varit sövd ett par gånger tidigare då jag opererats för polyper i näsan som barn, och för blindtarmsinflammation senare. Och varje gång mådde jag illa och kräktes mycket efteråt. Jag tål helt enkelt inte att bli sövd! Men skillnaden denna gången var att jag kräktes en massa gammalt blod. Jag blev egentligen inte speciellt oroad över det eftersom operationen gjorts via näsan, som ju alltid är väldigt lättblödande. Och då försvinner ju blodet ner i magen. Inte konstigare än så. Men sjuksköterskan var alldeles för ny och oerfaren för att ens tänka så. Hon blev väldigt stressad och rusade ut för att konferera med en för mig osynlig kollega. När hon kom tillbaka var hon lite lugnare: "Så länge det inte är färsk blödning är det ingen fara."  Nej, det var ju det jag visste. Men här satte sköterskan ribban. För det kändes definitivt inte roligt att bli omhändertagen av en orolig nybörjare, som verkade ha mindre av både erfarenhet och sunt förnuft än jag som låg nyopererad i sängen.

Sedan följde en fruktansvärd natt! Jag kunde inte sova en blund! Än mindre slappna av! Och jag var såå törstig. Fick inte dricka så mycket som en droppe vatten på hela natten. Sjukhuset hade en sorts vidriga jumbotops indränkta i äcklig citronextrakt som man fick suga på. Jag bad om en i kvarten - hela natten - för jag var så torr i munnen att jag inte ens kunde svälja. Senare har jag förstått att jag hade fått stora doser cortison i och med operationen, och att det troligtvis var det som hindrade mig från att slappna av. Dessutom kunde jag inte få varken avslappnade, eller någon form av sömnmedicin, på grund av att jag var nyopererad i huvudet. Så där låg jag och tittade i taket, torr som en öken i stort sett i hela koppen. Med en sjuksköterska jag inte hade något som helst förtroende för. En hundradels sekund tedde sig lång som en timma. Natten segade sig fram en sekund i taget. Närmare helvetet än så, har jag nog aldrig känt att jag befunnit mig!                                               Susen M J ©

Kapitel 98: Uppvaknandet

Tyckte jag kände igen rösterna långt bortifrån men var inte säker. Hur jag än kämpade så var det rent omöjligt att få upp ögonen - så tunga var de! Till slut kunde jag öppna det ena, till hälften. Och såg min mamma och Maggan stå nere vid fotändan av sjukhussängen jag låg i. De log mot mig men såg spända ut. Berättade att klockan var närmare sju. På kvällen! Jag hade alltså varit som klubbad sedan sövningen. Klockan åtta på morgonen Jag försökte säga några ord, men att kommunicera var i stort sett omöjligt. Jag låg som i dvala. Så efter en liten stund sa mina besökare att det nog var bäst att de gick, för att låta mig vila ut ordentligt. Jag kände bara tacksamhet över att de förstod, eftersom orken inte fanns i min kropp.

Strax efter de gått strök någon mig över axeln och sa att han hette Anders, var sjuksköterska, och att han hade hand om mig under kvällen. När jag öppnade ögonen trodde jag att nu har jag nog ändå dött och hamnat i himmelen. För sköterskan var så vacker med sitt vackra långa honungsfärgade hår i en hästsvans, och vita breda leende, att han lätt kunde personifiera en Ängel i mina ögon! Jag blev blixtkär! I efterhand kan jag ju se att ett bättre sätt att konstatera, att både hjärna och hjärta och själ, och åtminstone de viktigaste hormonerna, var intakta hos mig efter operationen, egentligen inte fanns, än just den reaktionen!

Under de följande timmarna vaknade jag till lite mer och njöt verkligen av att ha bli omhändertagen av Anders. Sedan kom min underbara doktor Neurokirurgen och talade om att han inte kunde vara mer nöjd med hur operationen förlöpt. "Adenomet var cirka 2 gånger 3 centimeter stort och vi kunde avlägsna det helt, och utan komplikationer!" Musik för mina öron. Jag var så tacksam. Mina doktorer var mina hjältar. Vården när den är som allra bäst!

                Susen M J © 

                                                                                      

Kapitel 97: Operationsdags

Jag rullades iväg till operationsavdelningen före klockan åtta på morgonen, torsdagen den 12e juli. Renskrubbad i det oändliga, med extra noggrannhet i ansiktet och runt näsan. Och med håret stenhårt flätat i nacken! För att undvika eventuella misstag;-) Dessutom sprutade adrenalinet i kroppen: Jag var klarvaken! Det som triggade hormonet värst var faktiskt tanken på, och rädslan för, det faktum och den högst befogade risken att jag inte skulle vakna igen. Eller göra det, men inte som mig själv då. Den Susen som är jag menar jag. För hur mobbingen än format mig att känna mig mindervärdig under min uppväxt, så har jag någonstans ändå alltid behållit en stolthet över mitt intellekt, och den personlighet som är min! Utan den i behåll kunde jag inte ens föreställa mig hur jag skulle kunna fortsätta leva. Och vad det livet i så fall skulle innebära? Kanske ett liv helt utan minnen. Något värre kunde jag faktiskt inte föreställa mig, trots att min tuffa uppväxt i utanförskap gäckat mig ständigt!

När vi kom fram till operationsavdelningen kördes jag in på ett litet rum där jag mottogs av en sjuksköterska, som förklarade att hon skulle göra en del förberedelser innan jag kördes in på det slutgiltiga operationsrummet. Sköterskans fingrar var lite gulnade av nikotin, naglarna var lite väl långa i vårdsammanhang och dessutom halvt om halvt täckta av avskavt nagellack. Och hon bar både ringar, klocka och armband...? Skumt, tyckte jag!

Nu fick jag byta sängen mot en brits, sedan satte hon ytterligare en nål i armen på mig och förklarade att det var för att jag skulle få medikamenter i ena armen, och vätska genom dropp i den andra. Och, icke att förglömma; Lugnande medel! Som definitivt inte är något jag är van vid, så vad det nu än var som hon sprutade in i min arm, så minns jag ingenting mer efter det ögonblicket. Inte förrän jag äntligen vaknade till på eftervårdsavdelningen. Elva timmar senare!

                     Susen M J ©                              

Kapitel 96: Det blev trots allt en väldigt bra vecka

När jag väl lämnat sjukhuset den där dagen så kändes det riktigt bra att åka hem. Lite som att få semester. En frist i allvaret helt enkelt. Nu var ju dessutom alla förberedande undersökningar gjorda, så när jag väl skulle tillbaka veckan därpå, så var det bara ingreppet kvar, Ja bara ja! Men att vara hemma och få umgås med familj och vänner gav mig några välbehövliga dagar till i lugn och ro. Det skingrade min oro ganska rejält. Så till den grad att min omgivning förvånades över hur väl jag hanterade fördröjningen av ingreppet. Men det berodde helt enkelt på att jag fick respit från allt prat om sjukdomar och elände. Att jag fick vara i sociala sammanhang med andra människor som betyder så mycket för mig. Och att jag kunde lyssna på musik så mycket jag ville! Jag hade visserligen haft med mig min lilla freestyle med minihögtalare till avdelningen, men det inte var alltid populärt bland mina medpatienter. Så jag njöt obeskrivligt av att få försvinna i väg in i musikens underbara värld.

Den där veckan gick också mycket fortare än jag förväntat mig, och plötsligt var stunden inne för att ta spårvagnen tillbaka till sjukhuset- Men då ringde telefonen. Det var en av sjuksköterskorna på avdelningen som ville meddela att det än en gång blivit en miss i kommunikationen: "Öron-, Näsa-, Halsdoktorn är fortfarande på semester. Vi har pratat med honom om din operation, och han har gått med på att avbryta sin ledighet. Så vi har planerat att du kommer till avdelningen på torsdag den 12e, så sker operationen fredagen den 13e." Jag som dittills känt ett stoiskt lugn, på både in- och utsidan, bröt nu fullständigt ihop! Grät så mycket att jag inte kunde prata. Jag kan inte säga att jag är överdrivet skrockfull, men jag lägger aldrig några nycklar på bordet, gillar inte när en svart katt korsar min väg... Och har alltid haft respekt för fredagar som infaller den 13e i månaden eftersom jag ofta upplevt otur då. Dessutom: Bli opererad, i huvudet, på en fredag - Dag Före Helg, och dessutom mitt i sommaren - som jag med min stora erfarenhet av att ha arbetat i vården i så många år; är såå underbemannade. Och när övervägande delen av personalen är nya vikarier på jobbet! Nej, nu fick det faktiskt vara nog! Som tur var tog personalen mitt utbrott på högsta allvar. Bara någon timma efter det att vi lagt på luren ringde sjuksköterskan upp igen: "Nu har vi pratat med doktorn igen och beslutat att du kommer på onsdag den 11e, så sker operationen torsdagen den 12e i stället." "TACK!"
                    Susen M J © 

Kapitel 95: Hemskickad

Om jag skall vara helt allvarlig, så kändes det som om jag harvat runt på den där neurokirurgiska avdelningen i minst en vecka den där dagen, då plötsligt "min" neurokirurg sökte upp mig för ett samtal. De hade gjort en miss! Sedan berättade han vidare att för att genomföra borttagandet av den godartade tumör som växte på hypofysen mitt i synnervskorset, så krävdes, förutom honom själv, ytterligare en läkare. En öron-, näsa-, halsdoktor, som för närvarande befann sig på semester. Egentligen inte så underligt i början av juli månad. Det konstiga var väl i så fall: Varför hade jag då redan hunnit vara på plats i flera dagar? "En miss helt enkelt! Som vi är väldigt ledsna över! Den som planerar för våra operationer har missat att du har ett hypofysadenom, och att det skall opereras bort via näsan!" Han såg allvarligt bekymrad ut när han sa detta. Men min främsta tanke var: Tänk om de inte uppmärksammat detta i tid? Precis som man hört om patienter ibland som skall opereras i vänster arm, men vid uppvaknandet upptäcker att läkaren tagit höger?! Usch, det där kändes inget vidare. Där och då bestämde jag mig: På operationsdagen, när den nu blev av, så skulle jag minsann be en av mina vänner att fläta mitt hår. Stenhårt! Så om personalen fick för sig att raka av mig håret, för att av misstag gå in via huvudet, skulle komma på det när flätan inte gick att lossa! Det var planen som formades i mitt huvud när min doktorn vidare frågade om det var OK att jag åkte hem nu, och i stället kom tillbaka följande vecka? Alltså sju dagar senare. Ja, vad hade jag egentligen för val? Det var ju synd på all energi som gått åt till uppladdning, men vad sjutton. OCH, tänkte jag, att de inte kunnat komma på detta bara någon dag tidigare. För nu hade jag ju missat den åtråvärda tiden hos min frisör som ägde rum dagen före. Därmed hade jag ju ingen aning om när jag skulle kunna få en ny tid, eller kanske ens orken igen, för att äntligen få gå och klippa mig! ;-)

                     Susen M J ©             

Kapitel 94: Neuro-Oftalmologen & Problem Med Frisyren

Mitt första möte med Neuro-Oftalmologen, som både hade titeln doktor och professor, blev oerhört stelt eftersom han inte var direkt lättillgänglig i sin personlighet. Hans skicklighet däremot var det ingen som helst tvekan om! Där var han topp, det kände jag direkt! För en av de undersökningar jag genomgick under de där första dagarna var hos just Neuro-Oftalmologen. Bara namnet fick mig att staka mig! Men det är alltså en specialistmottagning för patienter med neurologiskt betingad ögonproblematik.

Först blev jag oerhört glatt överraskad när mottagningsundersköterskan glatt utropade: "Men Susen, det är ju DU!" Samtidigt måste jag ha sett väldigt förvirrat frågande ut, för hon fortsatte snabbt: "Vi gick ju på den där Katastrofmedicinska utbildningen* i Skövde tillsammans för några månader sedan!" Kanske var det sjukhusklädseln, eller helt enkelt att jag absolut inte förväntat mig att träffa någon jag kände på den specifika mottagningen, som gjorde att jag först inte kände igen henne. Men så fort hon presenterade sig som Ros kom jag ihåg henne väldigt väl. Framför allt för att hon varit väldigt trevlig, och att vi hade pratat en hel del, men även umgåtts tillsammans i stort gäng under de två veckor utbildningen pågick heltid. I och med att vi började prata där på mottagningen luckrades sakta min nervositet upp i mindre beståndsdelar.

Först fick jag medverka i ännu en synfältsundersökning, genomförd av Ros. Sedan var det dags att gå in i doktorns undersökningsrum. Han var som sagt mycket stelare än Ros i sitt sätt, men definitivt lika utomordentligt skicklig. Vad han kunde konstatera, som jag redan var medveten om, var att det var ganska illa med min syn. Att operationen egentligen borde ske per omgående. Och att det troligtvis skulle medföra att jag skulle få, om än inte hela, så stora delar av mitt synfält tillbaka; "Men synen kommet att fungera bra i alla fall, I Levande Livet" De där sista orden, som senare skulle visa sig vara något av hans varumärke, tog udden av det allvar som med all  tydlighet tyngde luften och därmed påverkade mig rejält negativt. Ja, livet var tufft nu helt enkelt.

För att lätta upp livet och kanske även stämningen där och då uppammade jag mod att ställa frågan jag burit på i flera dagar: "Du om det ändå tar någon dag till innan jag skall opereras, så undrar jag om jag skulle kunna få åka ut till Brännö, till min frisör, och klippa mig?" Genast när jag ställt frågan såg han om möjligt än mer otillgänglig, kanske till och med vresig ut. Saken var den att långt innan jag fick besked om datumet för inläggningen hade jag beställt tid hos min frisör. Tid som alltid var svår att både få. och ändra på, för att Jessica var enda frisören ute på öarna och därmed hade massor av klienter. Det var i och för sig mitt minsta bekymmer den sommaren, men jag upplevde att jag såg för jävlig ut i håret. MEN DET VAR JU DEFINITIVT INTE DEN STORA ANLEDNINGEN TILL ATT JAG STÄLLDE FRÅGAN! Jag behövde bara helt enkelt få lämna sjukhuset för några timmar. Andas, slippa lyssna på snack om sjukdomar tills det stod mig upp i halsen! LEVA en stund helt enkelt! "Kommer inte på frågan!" var svaret. Något år senare när jag läste min journal, fick jag veta att han ansett mig inte inse allvaret i min situation. Det var ju precis DET jag gjorde! Det var ju därför jag behövde få fly, om än bara för en liten stund.
                           Susen M J © 

* Skrev om den Katastrofmedicinska utbildningen 2 juli 2017 

Kapitel 70: Katastrofmedicinsk utbildning

Kapitel 93: Rutiner & Ständiga Byten Av Rum På Avdelningen

Dagarna följde ett specifikt rutinerat mönster som jag snabbt satte mig in i, och blev ett med: Väckta rutinmässigt klockan 06:00 för att nattpersonalen skulle ta tempen på oss, och kanske också förvissa sig om att vi var OK?! För det där gillade jag inget vidare. Ibland hade jag kanske precis somnat efter en lång natt i vakenhet, och så dundrade de in och väckte mig med de förhatliga lysrören rakt i ansiktet?! Har alltid avskytt kallt och obarmhärtigt ljus, och då lysrör i synnerhet. Tacka vet jag mysbelysning! En lustig kamp att utkämpa mot min pappa under tiden när jag bodde hemma, som sa sig inte ens se maten på tallriken när jag släckte ner för att jag ville att vi skulle inta en härlig måltid i skenet av stearinljus. Det värsta med att vi blev väckta så tidigt på sjukhuset, var väl egentligen att sedan kunde vi få ligga där och vänta, upp till ett par tre timmar innan frukosten serverades. Utan att kunna somna om däremellan. Så den rutinen var i mitt tycke helt i onödan - att bli väckt klockan sex på morgonen då  alltså - om det sedan ändå blev total stiltje och inte hände någonting mer på flera timmar. För där evinnerliga tempen. Som ändå alltid var bra! Ja, jo, för oss på mitt rum då alltså, måste samtidigt tillstås. För jag hade ju naturligtvis inte koll på resten av avdelningens patienter.

För övrigt handlade rutinerna på sjukhuset om hygien, provtagningar, undersökningar, ja omhändertagande i största allmänhet. Och så förstås Mat! Jag har aldrig i mitt liv ätit så mycket mat som jag gjort de gånger jag legat inne på sjukhus. Det första de gjorde när jag skrevs in var att fråga om jag åt alla typer av mat, var allergisk,  eller av andra skäl uteslöt vissa varor. "Jag äter allt!" var mitt ständiga svar: Alltså blev det alltid ikryssat A-kost på mig. Jag var därmed en av lätta vad det gällde maten. Sedan serverades jag frukost, lunch och middag, mellanmål och kaffe- och te-stunder där emellan.

Ganska snart började jag oroa mig för hur mycket jag skulle gå upp i vikt under min vistelse på sjukhuset. För därtill kom ju det faktum att vi som var inlagda inte gjorde av med så värst många kalorier eftersom  vi inte rörde på oss speciellt mycket under ett dygn. Men maten var svår att hoppa över, då den på många sätt var höjdpunkten i en ganska rutin mässig tillvaro där inte mycket annat förändrades...

Nej. men nu höll jag på att glömma, rummen ändrades, konstant, för mig under den där vistelsen! Ja, fråga mig inte vad den där avdelningssköterskans uppgift var i övrigt, men hon hade dille på att flytta runt oss patienter... Hela tiden, som om vi befann oss mitt i ett schackspel! När jag en av dagarna kom tillbaka in på avdelningen efter att ha varit utanför den en stund visade det sig att jag och mina medpatienter var flyttade igen, från ett rum till ett annat "Men allvarligt talat?! Vad håller den där människan på med egentligen? Flyttar runt oss värre än i en karusell? Är hon helt knäpp eller" sa jag upprört till den personal som meddelade att mina tillhörigheter återigen flyttats. För fjärde gången,  på bara några dagar! Sköterskan tittade medlidsamt på mig, och sa med ett snett leende: "Jaadu, det kan man ju fråga sig!"                                                                Susen M J ©                                  

Kapitel 92: Så kom dagen för inläggning

Så var det... dags för inläggning. Ja, jag höll faktiskt på att skriva äntligen, men riktigt så var det inte. Att jag såg fram emot att bli opererad på neurokirurgen menar jag. Tvärtom. Vet att jag sa vid flera tillfällen: "Allt nedanför halsen kan man stå ut med! Men huvudet?" Nej nu var jag rädd på riktigt för första gången i mitt liv. Inte ett dugg tuff inför det som komma skulle. Så det var med tunga steg jag gick till spårvagnen och åkte upp till sjukhuset den där morgonen.

På plats blev jag väl mottagen. Och förstod ganska snart att alla inte var som den avdelningssköterskan som ringt mig några dagar tidigare, för att berätta när jag skulle infinna mig på sjukhuset. Inte otrevliga alltså! Utan genomgående kände jag mig väldigt väl omhändertagen och trygg med personalen. Nu följde massor av provtagningar, samtal med sjuksköterskor, inskrivning av avdelningsläkare, och möten med övrig personal och flera patienter. Snart visade sig detta ändå vara en riktigt jobbig avdelning att vara patient på. Framför allt för att man delade rum med andra patienter. För där var den ena kvinnan sjukare än den andra. Värst var min upplevelse av en medpatient som berättade att detta bara var en i raden av operationer i hjärnan hon var där för. Hon hade redan tidigare opererat bort apelsinstora tumörer ur huvudet. Hon berättade väldigt ingående och på ett sätt som gjorde mig väldigt illa till mods. Med all den erfarenhet jag har efter min år som undersköterska kallar jag henne hospitaliserad. En vårdterm som beskriver ett tillstånd av att ha blivit väl hemma i, och att ingående identifiera sig i sin roll som patient. Man personifierar sig helt enkelt med sin sjukdom: I stället för att man är en person med en sjukdom, så är man helt enkelt sin sjukdom. Ibland kan det bli ett större problem att vara hospitaliserad än att vara sjuk! Man blir helt enkelt till ETT med sin sjukdom! Ett tillstånd svårt att ta sig ur. Svenska Akademins Ordlista, SAO, beskriver betydelsen av Hospitaliserad på följande sätt: "Anpassad till institutionsvård; så att man blir oförmögen att klara sig på egen hand." Egentligen blir nog patienter som ligger inne på sjukhus i längre perioder anpassade till den miljön lite till mans, MEN i olika hög grad om man inte är lite vaksam på sig själv och sitt tillstånd. Alla kan BLI sjuka - men vi ÄR inte vår sjukdom!

Efter hand visade det sig att jag var absolut friskast på det patientrum jag delade med tre andra kvinnor. Och eftersom jag dessutom var sjukvårdsutbildad, arbetade ju till och med på samma sjukhus - om än en annan, väldigt annorlunda klinik - och därmed kände mig väldigt hemma i sjukhusmiljön, så föll det sig inte bättre än att jag tog mer eller mindre hand om mina medpatienter!                                                                             Susen M J ©                               

Kapitel 91: Samtal från sjukhuset

Nät Helena bad mig komma upp till henne den dagen, fick jag en känsla av att jag borde koppla över mitt telefonnummer till hennes telefon. Det var så vi gjorde före mobilerna. Sedan lämnade jag kanske min lägenhet mitt på dagen och kom hem mitt i natten: Vi hade alltid så mycket att prata om, och det var läkande att vara i hennes sällskap. Något jag verkligen behövde. Problemet var att jag sedan glömde koppla tillbaka telefonen, så de som ringde mig, hamnade hos henne! Den där dagen var det extra problematiskt, eftersom avdelningssköterskan _ alltså Chefen - på den avdelning jag skulle läggas in på naturligtvis sökte mig. just DÅ! "Vad sa hon då?"  "Att du skulle komma den och den dagen. Hon var inte speciellt trevlig!" Nähä! Det lät ju inte så roligt förstås.

Varför Helena uppfattat henne otrevlig förstod jag precis när jag senare, efter flera försök, äntligen fick tag på den omtalade sjuksköterskan. Datumet då jag skulle läggas in på sjukhuset hade Helena uppfattat helt korrekt, men något ytterligare hade hon inte fått veta. "Men jag behöver ju information! Jag vet ju absolut INGENTING!" Då blev det först tyst i andra änden av luren en bra stund, sedan sa sjuksköterskan på utandning:
"Men du vet väl att du har en TUMÖR i huvudet i alla fall?!" med en riktigt otrevlig underton.
Men det var ju just det, att det ordet, TUMÖR, var det ju ingen annan som använt tidigare i beskrivningen om mitt hälsotillstånd. Adenom sa de. Alla. Hela tiden. En godartad växt på hypofysen - ett Adenom! NU blev jag rädd på riktigt. Inte så mycket bara för att hon använde skrämmande ordval. Men: Vad var det för människor som skulle ta hand om mig egentligen? För det hade jag sagt HELA TIDEN: Bara De Är Snälla! Och Att De Lyssnar På Mig, Och Verkligen Hör Vad Jag Säger! För då kan jag stå ut med ganska mycket! Men nu blev jag plötsligt LIVRÄDD! På grund av en enda mening, slog sköterskan sönder den sköna bubbla jag dittills hade vilat i, och som kom av att jag före henne, så hade jag ju bara pratat med riktigt bra och pedagogisk personal. Och därför, trots allt jag gick igenom, ändå hade känt mig så trygg. Men inte efter samtalet med henne. Nu var jag plötsligt rädd, på riktigt!                                                   

            Susen M J ©                                   

Kapitel 90: Sommaren sniglar sig fram

I vanliga fall brukar det vara den evinnerliga vintern som går oändligt långsamt i mitt medvetande. Speciellt där efter jul och nyår tycker jag att vintern är riktigt sliskigt seg. Men nu var det sommaren som kröp fram i snigeltakt! Fråga mig inte om vädret den sommaren, för det har jag inte den blekaste om. Vet att solen sken en del, men i övrigt. Jag badade inte ens. Som i stort sett är vinterbadare. Och har börjat bada med minusgrader på land, en grad i vattnet, snö runt fötterna, och "slutat" på juldagen. Men inte ett enda dopp blev det den där sommaren. Tänkte inte ens tanken vad jag kommer ihåg. För i och med att jag fick beskedet om hypofystumören var det som om jag klev in i en annan verklighet. Levde liksom skild från min omgivning, med en vägg av genomskinlig plast emellan. På andra sidan väggen var de friska, medan jag var själv. I en väldigt konstig värld av ensamhet, men ändå tillsammans med andra människor. Det förstod jag ju rent teoretiskt att så inte var fallet. Men känslan var sådan, och den kunde jag inte värja mig för! Jag funderade mycket över mitt tillstånd, och mellan varven var jag rejält ångestfylld. Samtidigt träffade jag hela tiden människor, både på jobbet och på fritiden, som fick mig att tänka ljusare på framtiden. En av barnmorskorna på jobbet minns jag speciellt. Vi pratade om att min ämnesomsättning packat ihop helt och hållet, och att jag skulle ställas in på medicin för det: Levaxin. "Men du vet, det kan vara så att när du väl är opererad så kan ämnesomsättning starta igång igen. Det här behöver inte betyda att det är ett kroniskt tillstånd." Åh vad jag var tacksam mot henne för att hon sa så där! Och mot en av doktorerna på min arbetsplats som också pratade lugnande, tillitsfullt och hoppingivande. Och som gav mig en jättefin diktsamling. "Jag vet ju att du tycker om dikter eftersom du skriver så mycket själv" sa hon när jag fick den. Då rann mina tårar. Vad snälla människor jag hade runt mig. Det hade jag vetat länge, men nu blev det bara än tydligare.

                      Susen M J ©                            

Kapitel 89: I Väntan på Operation

När jag nu bara arbetade halvtid och fick lite mer tid över för mig själv, så tillbringade jag mycket av den tillsammans med vänner och familj. Och så lyssnade jag på musik! Bland annat mycket Michael Bolton. Soul Provider, How Am I Supposed To Live Without You? och How Can We Be Lovers When We Can´t Be Friends? Skivan som jag hade köpt ett år tidigare började nu bli ganska sliten. Sönderspelad kan man nog nästan säga.

Jag var även mycket hemma hos Helena, min granne, som samtidigt också nu blivit en av mina bästa vänner. Hon hade mer tid på dagarna än de flesta andra i min omgivning, eftersom hon var sjukpensionerad på grund av ett svårt eksem. Tid som vi använde till att prata, umgås och på så vis hjälpte hon också till på ett makalöst sätt,att underlätta min oro. Och som det även kändes då, den långa väntan på operation. Vi hade väldigt roligt tillsammans och skrattade ofta så mycket och högt att grannarna blev irriterade?! Men vi brydde oss inte nämnvärt. Vem har inte klart för sig att skratt bara är nyttigt för själ och hjärta? Och, att det faktiskt förlänger livet?

Dessutom gick jag med mina vänner på olika events. Premiären av Pretty Woman med Julia Roberts och Richard Gere minns jag med ett alldeles särskilt ljus i sinnet. Men där blev det också så tydligt hur illa det var med min syn, när publiken skrattade hjärtligt åt en scen medan jag bara satt som ett frågetecken och undrade vad som hände. Långt senare såg jag filmen igen och kunde fylla igen det där tomrummet: Far och son, en liten pojke, sitter i en öppen cabriolet, en telefonsignal ljöd, pappan svarar i sin mobil samtidigt som gör sonen samma sak. Eller om de helt enkelt bara passerar i bild och pratar i var sin telefon. Detta uppfattade jag alltså inte, trots att mobilerna då var stora som tegelstenar! Det är ett av de tillfällen som jag tänker tillbaka på ibland och som så tydligt visade på hur otroligt dålig min syn var. Och att det var en otrolig tur att operationsmetoden att ta bort hypofysadenom via näsan fanns, och att den redan då utvecklats så bra för patienter som jag själv.                                              

              Susen M J ©