När jag väl lämnat sjukhuset den där dagen så kändes det riktigt bra att åka hem. Lite som att få semester. En frist i allvaret helt enkelt. Nu var ju dessutom alla förberedande undersökningar gjorda, så när jag väl skulle tillbaka veckan därpå, så var det bara ingreppet kvar, Ja bara ja! Men att vara hemma och få umgås med familj och vänner gav mig några välbehövliga dagar till i lugn och ro. Det skingrade min oro ganska rejält. Så till den grad att min omgivning förvånades över hur väl jag hanterade fördröjningen av ingreppet. Men det berodde helt enkelt på att jag fick respit från allt prat om sjukdomar och elände. Att jag fick vara i sociala sammanhang med andra människor som betyder så mycket för mig. Och att jag kunde lyssna på musik så mycket jag ville! Jag hade visserligen haft med mig min lilla freestyle med minihögtalare till avdelningen, men det inte var alltid populärt bland mina medpatienter. Så jag njöt obeskrivligt av att få försvinna i väg in i musikens underbara värld.
Den där veckan gick också mycket fortare än jag förväntat mig, och plötsligt var stunden inne för att ta spårvagnen tillbaka till sjukhuset- Men då ringde telefonen. Det var en av sjuksköterskorna på avdelningen som ville meddela att det än en gång blivit en miss i kommunikationen: "Öron-, Näsa-, Halsdoktorn är fortfarande på semester. Vi har pratat med honom om din operation, och han har gått med på att avbryta sin ledighet. Så vi har planerat att du kommer till avdelningen på torsdag den 12e, så sker operationen fredagen den 13e." Jag som dittills känt ett stoiskt lugn, på både in- och utsidan, bröt nu fullständigt ihop! Grät så mycket att jag inte kunde prata. Jag kan inte säga att jag är överdrivet skrockfull, men jag lägger aldrig några nycklar på bordet, gillar inte när en svart katt korsar min väg... Och har alltid haft respekt för fredagar som infaller den 13e i månaden eftersom jag ofta upplevt otur då. Dessutom: Bli opererad, i huvudet, på en fredag - Dag Före Helg, och dessutom mitt i sommaren - som jag med min stora erfarenhet av att ha arbetat i vården i så många år; är såå underbemannade. Och när övervägande delen av personalen är nya vikarier på jobbet! Nej, nu fick det faktiskt vara nog! Som tur var tog personalen mitt utbrott på högsta allvar. Bara någon timma efter det att vi lagt på luren ringde sjuksköterskan upp igen: "Nu har vi pratat med doktorn igen och beslutat att du kommer på onsdag den 11e, så sker operationen torsdagen den 12e i stället." "TACK!"
Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar