augusti 21, 2017

Kapitel 105: "NU Dör Jag! Men Det Skiter Jag I!"

När morgonen gjorde sitt intåg den där tisdagen, fem dagar efter hypofysoperationen, så hade all min tidigare livsglädje lämnat min kropp. Och jag låg nu som ett paket i sängen. Orkade helt enkelt inte ta mig upp på fötter. Dessutom krampade mina ben. Från höfterna ner till tårna. Ju längre dagen led spred sig krampen upp i midjan, så att jag inte längre kunde vända mig om i sängen. Sedan var det händernas tur. Och fingrarnas. Nu kunde jag inte hålla i någonting längre. Och illamåendet var fruktansvärt. Jag hade visserligen inte kunnat äta på ett tag, men nu kunde jag inte dricka heller. Jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag helt enkelt gav upp! Och vet att precis just då kom tanken:
 
"NU DÖR JAG! Men det skiter jag i!"
 
Jag orkade inte ens fråga efter Doktor Ingrid längre! Det hade nu gått tre dagar sedan jag såg henne senast, och jag hade frågat efter henne vid upprepade tillfällen, men hon dök aldrig upp! Kanske hade även hon övergivit mig? Precis som resten av personalen! Så liten, och ensam har jag nog aldrig känt mig i hela mitt liv, som jag gjorde just där och då! Så här skulle alltså mitt liv sluta. Och jag som bara var 29 år gammal. Som aldrig haft en pojkvän. Aldrig varit på en dejt en gång. Så mycket som jag aldrig fått uppleva i mitt liv, och nu, nu var det för sent. Och så var det ju det där med lillebror. Anders. Som är tre år yngre än jag, och som varit ute på en långresa runt halva jordklotet i flera månader, men som skulle kommit hem i dagarna runt min operation. Jag hade tagit beslutet att inte berätta för honom att läkarna funnit ett Hypofysadenom, en godartad tumör på hypofysen, två månader tidigare. Beskedet hade jag fått i maj, dagarna efter Pingsthelgen, och nu var det den 17 juli. Och han skulle ha varit hemma, men hade missat flyget från Australien. Och fick ytterligare en ofrivillig semestervecka. Som han naturligtvis var väldigt glad och nöjd över! Han visste ju inte att jag låg där, döende och väntandes på att han skulle komma hem. Men när han ringt hem och berättat att han var strandsatt i ytterligare en vecka, så var det bara lillasyster Malin, då 13 år gammal, som var hemma, och Anders hade förstått på henne att någonting inte stod rätt till. Så Malin hade berättat att jag var sjuk, men opererad och att allt såg väldigt  bra ut. Och nu, när jag blivit så mycket sämre befann sig dessutom av familjen på Kiviks marknad. Det var jag som envisats med att de skulle åka: Jag mår ju så bra efter operationen, så bara ÅK! Nu kändes inte det lika bra längre att de var så långt borta. Då fanns det heller ingen möjlighet för mig att kontakta dem. Det var bara de förmögna som höll sig med mobiler än så länge. Men det spelade liksom ingen roll längre. Ingenting spelade någon roll, för:
"NU DÖR JAG! Men det skiter jag i!"
                         Susen M J ©

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar