Kapitel 100: Men en ny dag nalkades...

Någon gång runt halv sju på morgonen dagen efter operationen somnade jag äntligen. Efter att ha legat vaken och stirrat i taket de senaste tolv timmarna däckade jag rent av, och sov som ett barn. Några timmar senare väcktes jag igen. Nu skulle jag äntligen få börja dricka lite! Som att komma till himlen! När personalen såg att jag fick behålla vätskan jag druckit, fick jag även äta frukost - kaffe och macka!. Det var det godaste jag ätit på väldigt länge. Och så fick jag ställa mig upp på golvet, och bli  av med katetern, så att de såg att jag kunde börja gå på toaletten och kissa själv igen.

Livet återvände sakta. Sedan kom plötsligt en helt ny doktor in till mig och ställde sig vid fotändan av min säng. Han var uppenbarligen inte enbart ny på avdelningen, utan även som doktor över huvud taget, och hade precis tagit examen. Jag hade faktiskt träffat honom på mitt arbete några månader tidigare. Alla blivande läkare avslutar sin utbildning med praktik på Kvinno- och Barnklinik. Det kändes så där kan jag säga, att ha honom på rummet eftersom jag visste att han, precis som den sjuksköterska som haft hand om mig under natten, var nyutexaminerad.

Bland det första den här doktorn sa till mig var: "Jaha du, jag var närvarande vid hela din operation" som åskådare förstod jag ju naturligtvis, men ändå, för i nästa andetag sa han sedan: "och nu har vi möblerat om hela näsan på dig!" Jag fick en sådan total chock när han sa det, och händerna flög upp och omslöt min ömma, bandagerade näsa. "Nej, alltså, inte nu längre! Nu sitter den ju på plats igen!" Bara just det att han hade sagt "VI", som om han, på något sätt varit inblandad i att operera mig, gjorde mig totalt illamående! Sedan kom jag plötsligt ihåg att jag faktiskt träffat honom vid ett tidigare tillfälle, strax innan operation. Även den gången hade han skrämt upp mig så till den milda grad genom att påstå att jag efter operationen skulle vakna i Respirator! Vilket senare alltså visade sig inte alls stämma. Men han hade skrämt mig så inför min operation, att jag inte ens vågat ta upp det och fråga någon annan i personalen, som kanske kunnat korrigera hans dumheter. Utan jag gick där uppskrämd - helt i onödan! Var han sadist, eller bara rent ut sagt, dum i huvudet?! Kunde han inte bara gå ut ur rummet, och lämna mig ifred?! Någonstans förstod han nog att han hade gjort bort sig totalt, för han försvann ganska fort efter det. Och sedan såg jag honom inte mer. Och det var nog mest tur för honom!

                      Susen M J ©