Kapitel 89: I Väntan på Operation

När jag nu bara arbetade halvtid och fick lite mer tid över för mig själv, så tillbringade jag mycket av den tillsammans med vänner och familj. Och så lyssnade jag på musik! Bland annat mycket Michael Bolton. Soul Provider, How Am I Supposed To Live Without You? och How Can We Be Lovers When We Can´t Be Friends? Skivan som jag hade köpt ett år tidigare började nu bli ganska sliten. Sönderspelad kan man nog nästan säga.

Jag var även mycket hemma hos Helena, min granne, som samtidigt också nu blivit en av mina bästa vänner. Hon hade mer tid på dagarna än de flesta andra i min omgivning, eftersom hon var sjukpensionerad på grund av ett svårt eksem. Tid som vi använde till att prata, umgås och på så vis hjälpte hon också till på ett makalöst sätt,att underlätta min oro. Och som det även kändes då, den långa väntan på operation. Vi hade väldigt roligt tillsammans och skrattade ofta så mycket och högt att grannarna blev irriterade?! Men vi brydde oss inte nämnvärt. Vem har inte klart för sig att skratt bara är nyttigt för själ och hjärta? Och, att det faktiskt förlänger livet?

Dessutom gick jag med mina vänner på olika events. Premiären av Pretty Woman med Julia Roberts och Richard Gere minns jag med ett alldeles särskilt ljus i sinnet. Men där blev det också så tydligt hur illa det var med min syn, när publiken skrattade hjärtligt åt en scen medan jag bara satt som ett frågetecken och undrade vad som hände. Långt senare såg jag filmen igen och kunde fylla igen det där tomrummet: Far och son, en liten pojke, sitter i en öppen cabriolet, en telefonsignal ljöd, pappan svarar i sin mobil samtidigt som gör sonen samma sak. Eller om de helt enkelt bara passerar i bild och pratar i var sin telefon. Detta uppfattade jag alltså inte, trots att mobilerna då var stora som tegelstenar! Det är ett av de tillfällen som jag tänker tillbaka på ibland och som så tydligt visade på hur otroligt dålig min syn var. Och att det var en otrolig tur att operationsmetoden att ta bort hypofysadenom via näsan fanns, och att den redan då utvecklats så bra för patienter som jag själv.                                              

              Susen M J ©