Storrond, ja så kallas de, de där stora ronderna på sjukhus, då många av läkarna inom en klinik med de högsta tjänsterna medverkar. Vilket inte är så ofta, utan lite då och då. Men nu var det dags. Och mitt rum fylldes med "stora" doktorer; från överläkare till docenter och professorer. Och så var det Doktor Robert. De stod där och pratade, mest över mitt huvud om jag skall vara helt ärlig! Och så kom de fram till det här med mina elektrolyter, ja vätskebalansen då alltså! "Kalium ser ju fint ut." Men det har ju heller aldrig varit problemet! tänkte jag tyst för mig själv. Kreatinin-halten var de också nöjda med. Men så var det ju då det här med Natriumet; "Ja, det har ju ökat och ligger bättre till i dag. Så nu är det ju bara det här lilla kvar för dig att fixa till!" sa Doktor Robert hurtigt skojfriskt och tittade sig runt i rummet, och så till sist på mig. Och detta sa han alltså trots att han nyligen bett mig om ursäkt för att nästan ha kostat mig livet, när han inte lyssnat på mig då mitt natrium var livshotande lågt! Där och då blev jag förbannad på riktigt: "Jaa Du, hade det inte varit för din skull så hade ju det här varit färdigt för länge sedan!" sa jag avmätt. För som sagt; argare än vad jag var just då är nog inte möjligt att bli. Han hade ju helt enkelt ignorerat mig och mitt tillstånd under flera dagar, så att mitt liv till slut bara hängde på en skör tråd, och så uttalade han sig sedan ändå så jävla klumpigt? Ibland tror jag inte att folk är riktigt kloka. Men det undrade nog inte bara jag just där och då utan även den övriga läkarkåren på rummet. För de bara stod där och stirrade på honom när han resolut vände på klacken och dröp av från rummet någon sekund senare, med svansen mellan benen!
Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar