Jag rullades iväg till operationsavdelningen före klockan åtta på morgonen, torsdagen den 12e juli. Renskrubbad i det oändliga, med extra noggrannhet i ansiktet och runt näsan. Och med håret stenhårt flätat i nacken! För att undvika eventuella misstag;-) Dessutom sprutade adrenalinet i kroppen: Jag var klarvaken! Det som triggade hormonet värst var faktiskt tanken på, och rädslan för, det faktum och den högst befogade risken att jag inte skulle vakna igen. Eller göra det, men inte som mig själv då.
Den Susen som är jag menar jag. För hur mobbingen än format mig att känna mig mindervärdig under min uppväxt, så har jag någonstans ändå alltid behållit en stolthet över mitt intellekt, och den personlighet som är min! Utan den i behåll kunde jag inte ens föreställa mig hur jag skulle kunna fortsätta leva. Och vad det livet i så fall skulle innebära? Kanske ett liv helt utan minnen. Något värre kunde jag faktiskt inte föreställa mig, trots att min tuffa uppväxt i utanförskap gäckat mig ständigt!
När vi kom fram till operationsavdelningen kördes jag in på ett litet rum där jag mottogs av en sjuksköterska, som förklarade att hon skulle göra en del förberedelser innan jag kördes in på det slutgiltiga operationsrummet. Sköterskans fingrar var lite gulnade av nikotin, naglarna var lite väl långa i vårdsammanhang och dessutom halvt om halvt täckta av avskavt nagellack. Och hon bar både ringar, klocka och armband...? Skumt, tyckte jag!
Nu fick jag byta sängen mot en brits, sedan satte hon ytterligare en nål i armen på mig och förklarade att det var för att jag skulle få medikamenter i ena armen, och vätska genom dropp i den andra. Och, icke att förglömma; Lugnande medel! Som definitivt inte är något jag är van vid, så vad det nu än var som hon sprutade in i min arm, så minns jag ingenting mer efter det ögonblicket. Inte förrän jag äntligen vaknade till på eftervårdsavdelningen.
Elva timmar senare! Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar