Illamåendet tilltog under måndagen, och jag kände mig allt mer vissen. Försökte dricka bort det, vilket naturligtvis inte hjälpte. Till slut ringde jag desperat till min arbetskamrat, Maggan C, också hon undersköterska, som jag jobbat tillsammans med i samma lag på förlossningen i många år. "Snälla Maggan! Jag mår sååå illa! Tror du att du kan köpa Vichyvatten till mig och komma hit med det?" "Naturligtvis!" Det var inget snack! Hon kom som en yrvind, och jag fick mitt Vichyvatten, drack det, men mådde bara sämre ju längre dagen gick!
Åter igen frågade jag en sjuksköterska om inte Doktor Ingrid kunde komma? Men det kunde hon inte riktigt svara på. Dagen segade sig fram lika långsamt som första natten efter operationen hade gjort! Nu började jag bli rädd på riktigt, ensam som jag var i min bubbla där på sjukhuset. Då dök plötsligt min underbara morbror Lasse upp, han som öppnat den fantastiska vägen till mitt stora musikintresse, genom att köpa både kassettband, skivor och stereo till mig. Men även dela med sig av sitt eget stora intresse för det samma. Nu satt han där bredvid min sängkant, men jag orkade inte ens prata med honom. Och strax efter att han kommit, sa jag att det kanske var bäst att han gick igen, för jag var så in till döden trött! Något liknande har aldrig hänt mig, varken förr eller senare. Men morbror Lasse förstod, även om han såg både ledsen och orolig ut för min skull när han gick ut genom dörren.
Även den längsta av dagar tar ju slut som tur är, och dag gick över i natt. Men hur trött och sliten jag än kände mig så kunde jag inte sova bra ändå, utan vände och vred mig och vaknade till varje timma. Och oron snurrade i huvudet: "Vad var det för FEL på mig?" Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar