Kapitel 110: Rörigt i personalledet

En av orsakerna till att jag hann bli så dålig innan det uppmärksammades att jag var vattenförgiftad - att jag helt enkelt led av natriumbrist, alltså hade för lite salter i kroppen - berodde nog mycket på tidpunkten då jag blev opererad för hypofystumören. För det var ju precis i mitten av juli månad. Två dagar senare började avdelningen jag låg på att tömmas, och vi patienter flyttades återigen! För vilken gång i ordningen vet jag faktiskt inte. Men nu fick vi även byta avdelning. Samtidigt skulle även den personal jag lärt känna, vid både första och andra inläggningen, nu försvinna. För att äntligen få gå på semester! Men det blev som sagt inte helt bra för oss patienter!

Samma söndag som Cortisonet sattes ut på försök för mig, var dessvärre också sista arbetsdag för den personal som lärt känna mig. När jag sedan började bli riktigt dålig dagen därpå, så upplevdes jag bara som besvärlig och gnällig av den nya personal som återvänt till sitt jobb efter sommarsemestern. Det jag vet att jag tyckte var jobbigast var inte att de jag lärt känna, och känt mig trygg med, fick välförtjänt ledighet, utan att alla vi patienter behövde flyttas runt så mycket. Nu till en avdelning som krävde mycket arbete för att bli iordningsställd, av personal som VI patienter verkligen behövde för mycket annat än bara ren LOGISTIK! Oerhört korkat enligt min mening, NU som DÅ!

Det hade gått några dagar och jag mådde som sagt lite bättre för varje dag. Personalen hade förstått och tagit till sig sitt stora misstag som näst intill kostat mig mitt liv. Och jag hade till och med orkat ta mig ut på en promenad till Botaniska trädgården i det vackra julivädret. Allt gick som sagt åt rätt håll, men så kom hon, den där sjuksköterskan som sa att: "Nu Du, Får Du ju dricka EN HEL LITER per dygn!" "Nej DET stämmer INTE!" sa jag lika bestämt. Men hon gav sig inte! Samtidigt visste jag med hundra procents säkerhet att jag hade rätt! Visst hade det varit både gott och härligt att slippa hålla mig så stenhårt till att jag bara fick dricka fem deciliter vätska per dygn, i långt mer än en vecka. Men hade Doktor Ingrid sagt så, så var hon faktiskt den enda person jag vågade lita på fullt ut!

Sköterskan sa till slut att hon skulle gå ut på expeditionen och dubbelkolla sina uppgifter, och kom sedan tillbaka "som med svansen mellan benen" och bad om ursäkt för att hon hade gjort ett misstag. Då var jag säkrare än någonsin:

MAN MÅSTE VARA FRISK FÖR ATT ENS VÅGA VARA SJUK!

                        Susen M J ©