Nu var min tid ute! Jag bara visste det, med all den säkerhet min intuition gav mig. Det var ute med mig helt enkelt! Jag som känt mig ensammast i världen det senaste dygnet, hade även släppt den känslan. Jag var inte ens rädd för att dö, jag bara struntade i allt! Jag hade helt enkelt gett upp! Så om inte "MEN", och "OM", och helt enkelt det där ögonblicket, "NÄR" faktiskt Doktor Ingrid plötsligt bara uppenbarade sig i dörröppningen till sjukhusrummet jag låg i, så hade jag inte funnits på många år nu! Och definitivt inte stått här, och skrivit detta inlägg i min blogg: Susens tankar. För bloggen hade aldrig kommit till heller!
Till slut hade mina böner om att få träffa Doktor Ingrid äntligen nått fram till henne, Och där stod hon alltså nu vid fotändan, och tittade allvarligt bekymrad ner på den lilla ynkliga varelse jag blivit sedan vi senast sågs. För bara tre dagar sedan. Hon behövde bara någon ynka minut på sig att söka över mig med sin genomträngande blick, sedan sa hon några korta fraser, ställde några korta frågor och försvann. Jag kan ju bara säga så mycket; Att jag skulle inte vilja var anställd och vara ansvarig personal på den avdelningen i det ögonblicket, som min kära Doktor Ingrid stormade ut till dem. De fick vad de tålde den där dagen, den saken är fullständigt klar!
Sedan bara hände det saker. En sjuksköterska kom in snabbt som en orkanvind i rummet, tog ett helt batteri med prover, gav mig spruta och medicin! Det illamående jag levt med de senaste tre dygnen, kulminerade i stort sett i samma ögonblick som sjuksköterskan gick ut ur rummet. För samtidigt som dörren gick igen bakom henne så spydde jag kaskader - av bara vatten - det var helt enkelt litervis av vatten som spreds ut över hela golvet!
Senare, när jag långsamt började återvända till livet igen, så förstod jag att det var Hyponatremi jag led av. Att det alltså var saltbrist som orsakat mitt livshotande tillstånd. Jag var helt enkelt vattenförgiftad - så mina njurar och andra organ var på väg att lägga av helt - och en hårsmån ifrån döden i det ögonblick som Doktor Ingrid äntligen kom och därigenom räddade mitt liv. Hon har sedan den dagen för alltid varit, och är min stora hjältinna!
Jag är henne helt enkelt mitt liv tack skyldig!
Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar