Doktor Ingrid som nu gått på semester hade gett personalen stränga förhållningsorder när det gällde mig: "När Susen är färdig för hemgång så skall hon först ringa upp mig. På Landet!" Ja det var ord och inga visor. Hon litade helt enkelt inte på personalen. Men hon litade på mig, och min - i hennes tycke - stora självkännedom.
Så när det var dags fick jag gå in i det allra heligaste, på sjuksköterskeexpeditionen, låna telefonen och ringa telefonnumret som Doktor Ingrid skrivit ner på en lapp till mig. Det var trygghet i stora mått, att hon brydde sig så mycket om mig och min hälsa. Nu var jag inte rädd längre, utan kände mig trygg på riktigt igen. Det blev inget långt samtal utan hon konstaterade snabbt att allt verkade OK med mig, så nu var det bara att packa ihop - ett helt bohag kändes det som efter mina tre veckor på sjukhus. Det var verkligen underbart att få gå hem den där fina dagen i slutet av juli, men någonstans kunde jag inte låta bli att tänka på en av mina medpatienter, som inte var lika lyckligt lottad. Hon satt uppspänd i rullstol med skygg blick. Så mycket hade jag förstått att hon inte kunde vare sig gå, prata, eller på annat sätt göra sig förstådd. Ibland hade jag försökt le mot henne, eller säga hej, men hon såg bara livrädd ut och försökte vända bort blicken. Jag skulle egentligen inte veta något om vad som hänt henne, men hade snappat upp lösryckta meningar via ett samtal då personalen pratade om att en man i hennes närhet slagit till henne. Ett enda slag, snett bakom örat. Och därefter var hon i stort sett som ett paket.
Då tänkte jag på allt underhållningsvåld som visas i film, tv och serier, och nu även i alla dessa Tv-spel, där man i slagsmål bara slår och slår och slår, och sedan reser sig den slagne bara upp borstar av sig, och går vidare. Inte riktigt som i levande livet alltså, där ETT ENDA SLAG kan göra skillnaden från fullständigt frisk till totalförlamad! Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar