Att vara i stort behov av att nå
sjukvårdsupplysningen och misslyckas var oerhört frustrerande. Hamnade i ett
moment 22 då min bästa väninna blev allvarligt sjuk. Det började som en
vanlig magsjuka, men hon blev snart allmänpåverkad. Min intuition sa att det
var allvar. Paniken växte då jag ringt sjukvårdsupplysningens nummer 20
gånger – utan att ens bli placerad i kö!
”Jag kan ju bara inte ringa 112 för att hon har magsjuka!?”
Försökte då kontakta någon av stadens akutavdelningar
via sjukhusets växel men fick nobben där!– Man får inte tala med akutens personal längre. Vill du klaga så ring politikerna! Svarade telefonisten.
I stället ringde jag ambulansbeställning, som
kopplade mig vidare till sjukvårdsupplysningen - via larmnumret 112 - vilket jag då alltså inte var medveten om. Så fick jag ändå den uppsträckning jag velat undvika:
”Man ringer inte 112 för
magsjuka!” Slutligen bestämdes ändå att en ambulans skulle komma och
hämta min väninna, ”inom 40-60 minuter.” Den kom två timmar senare. Min väninna fick snällt samla ihop sin sargade
kropp och promenera till ambulansen, från andra våningen, utan hiss! Med 80/50
i blodtryck!
I slutänden löste sig allt. Två och en halv veckas
intensivvård hävde den livshotande diagnosen: Sepsis, alltså Blodförgiftning, med total
organsvikt! Vid utskrivningen sa doktorn till henne:
”Om
du kommit in en halvtimma senare, så hade vi inte lyckats rädda ditt liv!”
I efterhand försökte jag ringa sjukvårdsupplysningen
för att berätta hur allvarlig situationen blivit. Det tog 14 dagar att få
kontakt! Man lovade att någon ansvarig skulle höra av sig. Men det kom aldrig något samtal från dem. Därför var det glädjande när Västra Götalands Hälso- och sjukvårdsdirektör gjorde en
snabbutredning, och satsade 25 miljoner kronor för att förbättra dåvarande sjukvårdsupplysningen. Det var inte en dag för tidigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar