Kapitel 83: Datortomografi

När jag summerade den här tiden och fick lite perspektiv ett tag senare, så tyckte jag trots allt tungt jag gick igenom, så var det datortomografin som var ALLRA värst! Och då inte för att undersökningen i sig var jobbig, smärtsam eller ens besvärlig. Utan på grund av en sjuksköterska som arbetade där, och som jag upplevde kall som is! Kyligheten gick in i kroppen på mig och spred ren och skär rädsla! Det visar så tydligt hur viktigt mottagandet är - i alla situationer. Den här kvinnan kändes nonchalant och sig själv nog. Så varför hon arbetade med människor kunde jag inte alls förstå. Men det allra värsta var när jag gick ifrån röntgen. För de hade ju sett mitt huvud från insidan nu, och de kunde inte dölja för mig hur fel allt stod till. Och just den kvinnan som utmärkt sig från början bar sig ännu konstigare åt nu, efter undersökningen. Det skulle jag vilja berätta för sjukvården, att man känner sig ALDRIG såå utsatt som när man gör dessa röntgenundersökningar för att kunna diagnostisera svåra sjukdomstillstånd. Och det BARA är man själv som INTE vet någonting när man går därifrån. Hur kan det vara möjligt när det bara är patienten själv som har rätten till sin egen kropp: "Med patienten För patienten." Den devisen har jag många gånger upplevt som löjeväckande, lite som Kejsarens nya kläder! Snacka går ju! Det är ett systemfel i sjukvården helt enkelt, att en patient skall gå hem från en röntgenundersökning helt ovetande om sitt tillstånd, och vänta veckor, och ibland upp till månader på att få svar.

                     Susen M J ©