Så avslutade jag mitt inlägg Datortomografi den 27 juli 2017, men såå lång tid behövde jag inte vänta. Inte den gången i alla fall. Jag satt i soffan och åt min frukost när telefonen ringde, det var tisdagen efter Annandag Pingst det året. "Doktorn vill att du kommer in och diskuterar dina provsvar, gärna i dag klockan 13:00 om du kan. I annat fall får vi ta det i morgon." sa sjuksköterskan som ringt upp. Illamåendet kom och sköljde över mig som en våg. "Jag börjar arbeta klockan 14:00, så jag kan vara hos er klockan 13:00!" svarade jag med rädslan rusande i kroppen. När vi avslutat samtalet blev jag helt matt i kroppen, bara satt i soffan utan att röra mig, och stirrade rakt ut i luften. När jag en bra stund senare äntligen kunde röra armar och ben, reste jag mig upp, gick ut i köket och hällde ut min bara påbörjade frukost. Kunde inte få ner så mycket som en tugga till. Illamåendet hade lagt sig som ett täcke över hela kroppen.
Ett par timmar senare ropade doktorn in mig till sitt mottagningsrum. Han såg allvarligt på mig:
"Vi har fått dina provsvar nu. Och en förklaring till många av dina symtom. Du har ett stort Hypofysadenom som växer mitt i synnervskorset i huvudet! Och det måste opereras bort!" Jag var redan matt och livrädd när jag steg in i hans rum, men nu försvann stelheten som inträtt då sköterskan ringde mig några timmar tidigare, och tårarna rann som på en damm som just brustit.
"Skall jag dö nu då?" var den första fråga jag ställde. "Nej, svarade han, man dör inte av Hypofysadenom. De är till 99,99 procent ALLTID godartade. Men de sitter illa till. Och ditt måste opereras bort, annars kommer du att bli blind. Dessutom har du fått Hypothyreos - alltså, din ämnesomsättning har lagt av helt och hållet. Och tar man inte bort adenomet så kan även andra hormoner sluta att fungera, såsom Cortison, insulin, könshormoner, ja listan kan göras lång. Dessutom har du skyhöga Prolactinvärden, ja alltså, amningshormonet. När man inte är gravid ligger de runt ett par hundra. Du har 6000!" Det var alltså förklaringen till att jag hade mjölk i mina bröst. Trots att jag aldrig ens varit gravid!
Vi satt där på var sin sida av skrivbordet i det lilla mottagningsrummet medan tårarna fortsatte flöda ner för mina kinder. I tio år hade jag sökt efter svaret på varför jag inte mådde bra. Och nu när jag fått en diagnos som förklarade i stort sett allt som var konstigt med min kropp, så ville jag inte riktigt tro att det var sant. Jag harklade mig tittade upp ur knät, blinkade för att kunna se lite bättre, sedan ställde jag min andra fråga: "Skall de raka av mig mitt hår nu då?" Fem år tidigare hade jag varit hos en frisör på en av stadens finaste hårsalonger som glömt av mig då jag satt med permanentvätska i håret. I stället för tjugo, satt jag fyrtio minuter med permanentvätska i håret, vilket resulterade i att mycket av mitt hår gick av vid roten - kemisk klippning som det kallas bland frisörer - och precis nu, fem år senare, hade jag börjat få ordning på mitt långa hårsvall igen. "Nej, svarade doktorn, Hypofysadenom opereras numera bort via näsan, så ditt hår får du behålla." När han sagt det där sista fullkomligt sprutade tårarna, så jag reste mig upp och började gå mot handfatet:
"Men Susen, skall Du spegla dig nu mitt i allt detta?"
Jag bara stelnade mitt i steget och stirrade klentroget på doktorn:
"Spegla mig? Jag skiter väl i HUR JAG SER UT! Men jag måste väl få snyta mig i alla fall?"
Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar