Om Båtlivet På Landbacken
D
|
et vimlar av optimistjollar i viken, och
barnaröster skriker för att överrösta varandra. Ljudvolymen stiger ytterligare
efterhand som förmiddagen försvinner. Det är maj månad, våren står i full blom.
Vi är 12 år och på seglarläger med skolan. Min bästis, Marita, och jag delar
ansvar på en av de små segelbåtarna, men det går inget vidare. Vinden saknar
styrka, men bommen far ändå än fram och än tillbaka, och vi duckar hela tiden.
Den lilla jollen går runt i en cirkel och vi har fastnat på en och samma punkt.
Någon ropar instruktioner för att lösa knutarna, men vi glider sakta men säkert
in mot berget.
Trettiofem år senare mindes jag mitt
enda och ganska misslyckade försök att behärska seglingens konst med blandade
känslor, trots allt. Kanske just för att jag alltid har känt en så stor kärlek
till havet. Och de få gånger jag befunnit mig i en båt, så har jag alltid upplevt
resan för kort. Så varför blev det då inga fler försök? Om jag skall skylla
ifrån mig, så hade mina föräldrar camping i blodet under min uppväxt. Familjen tältade hela
somrarna när jag och mina fyra yngre syskon var små. Det närmaste vi någonsin
kom att flyta, var då somrarna regnade bort och våra ägodelar flöt i tälten. Pappa
fick gräva diken som mest liknade vallgravar runt dem för att dränera. För övrigt har
ingen i min omedelbara närhet något direkt intresse av båtlivet. Det är i och för
sig lite konstigt på västkusten, i ett av världens båttätaste länder! Hur som
helst så har jag aldrig lockats av tanken på att skaffa båt ensam, för att
sedan stå för allt ansvar, arbete, tid och pengar själv. Även om jag någon gång
har tänkt att: ”Jag som rest runt halva
jordklotet, ensam flera gånger, borde väl fixa ett litet flytetyg själv.” Efter att ha talat med en kvinna som gjort
just det, är jag glad att jag sansat mig. Hennes upplevelse av att ensam äga en
segelbåt sedan förra sommaren, var inte
övervägande positiv: ”Allt känns
jättejobbigt just nu! Man skall vara två om sådant här alltså! Dessutom är det
så himla jobbigt med råd från alla människor runt om! Nej, jag vet faktiskt
inte om jag skall behålla den här båten.” Och det konstaterade hon innan vårens upprustning ens hade börjat!
Att hon dessutom var ganska novis när det gällde segling, navigering och
underhåll gjorde nog inte hennes situation vare sig roligare, eller lättsammare.
Hur gick det då i optimistjollen? Jo, till slut bestämde vi oss för att ge upp. Marita tog sats för att hoppa i land, men
klippväggen var för brant och hon tappade balansen och föll i vattnet med ett
plask, och försvann under ytan ett kort ögonblick. Havet var fortfarande ganska
kallt, så hon kippade efter luft och paniken lyste i hennes ögon. Utan att
tänka ställde jag mig rakt upp i båten och hoppade i vattnet, med kläderna på,
för att hjälpa henne upp. Hon drog sig långsamt upp, och jag hjälpte till genom
att putta henne upp ur vattnet. Våra förenade ansträngningar gjorde att hon
snart befann sig på land. Hur jag tog mig upp, eller hur det gick med båten har
fallit i glömska, men vi skrattade både gott och länge när vi väl kom på att vi
faktiskt var utrustade med flytväst, och att min heroiska räddningsinsats
därmed varit fullständigt onödig.
Hittills har det varit mitt första, och
enda, seglingsförsök men efter att ha följt livet i småbåtshamnar, och båtägare
på nära håll från februari till juni månad, så är min framtida tillvaro som landkrabba tynande.
Jag är helt enkelt trött på att alltid vara den som blir kvarlämnad på
landbacken. Så i sommar är det jag som mönstrar på en seglarkurs! Se er som
varnade!
Susen M J ©
Susen M J ©
 |
Foto: Susens tankar ©
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar