Kapitel 81: På stan med mamma och pappa

Kapitel 81: På stan med mamma och pappa

Det var inte ofta som vi i min familj åkte in till stan, alltså Göteborgs centrum, tillsammans. De gånger vi gjorde det var det för att gå på bio eller Liseberg, men vi åkte inte dit för att bara "gå på stan". Men en gång gjorde vi det. Bara jag, mamma och pappa. Vi skulle flanera, titta på folk och gå till det nyöppnade glasscafét där en av mina bästa vänners lillasyster Kat arbetade. När vi parkerat bilen, och var på väg mot den stora paradgatan, passerade vi skivaffären där jag så ofta brukade köpa min musik. "Kan ni vänta lite här på mig, så skall jag bara springa in och fråga om de har Michael Boltons LP, Soul Provider?" Det kunde de naturligtvis, så jag rusade bort till affären och fick tag i butikens sista exemplar. Jag var överlycklig! Det hade nu gått två år sedan jag första gången hörde talas om Michael Bolton, via en radiointervju där de bland annat spelat (Sittin on) The dock of the Bay. Jag satt på flygplanet då, precis innan avresan hem från San Francisco när jag hörde intervjun i min nya freestyle - en Sony Walkman jag köpt där, i min favoritstad. Kanske minns jag det så väl för att programledaren betonade att Michael Bolton var en av väldigt få som kom undan med att kalla staden vid dess smeknamn; Frisco.

Nu, två år senare, hade Michel Bolton slagit igenom stort, och hans Soul Provider, Georgia On My Mind, How Am I Supposed To Live Without You var på allas läppar. Han toppade alla listor med den ena hiten efter den andra och sålde miljontals skivor. Och en av dem var nu min.

Vi hade verkligen en jättemysig eftermiddag där på stan, jag och mina föräldrar. Och när vi spatserat runt ett tag så gick vi till glasscafét där vi träffade Kat. En underbar, sprudlande och fantastisk ung tjej på 23 år, med sångröst som en näktergal. Hon var så omedelbar, så spontan, så äkta och så färgstark. Mina föräldrar var helt tagna av henne, och i gengäld behandlade hon dem som om hon känt dem i hela sitt liv! Lite extra speciellt kändes det när hon såg min nyinköpta LP-skiva och gjorde stora ögon. "Han är verkligen helt fantastisk!" Det kändes så väldigt speciellt att hon sa så, just för att hon själv var en så otroligt duktig sångerska! Kanske just för att recensenter och kritiker ofta gjorde sig lustiga över Michael Bolton och hans musik. För dem var han bara en billig smörsångare, med ful frisyr, som de gjorde sitt bästa för att ta all heder och ära av.

Kvällen på stan med mamma och pappa, Mötet med Kat, Att jag blev ägare till min första Michael Bolton-skiva, Alla de där händelserna har jag trätt på mitt strå av Smultron-tillfällen som jag kommit att döpa dem till, de där ögonblicken i livet som gnistrar till av ett inre ljus i tillvaron. Dem vi behöver så väl när livet mörknar vid horisonten. För det gjorde det då utan att vi visste om det, för både mig och Kat, mörknade!

                    Susen M J ©