I vintras skulle jag för första gången stå på skida,
kunde
för mitt inre se hur jag tjusigt utför skulle glida,
men
det var minsann inte så lätt,
antingen
var det skidans fel, eller också har jag fått bättre vett?
Skidläraren
kom i alla fall till sin fulla rätt!
”Börja
i småbackar, stå på dalskidan och ploga,
faller
du, så snabbt upp igen och fortsätt knoga!”
Jag
slängde mig utför och föll i ett kör,
kunde
väl aldrig tro att det skulle vara så svårt att hålla sig på rätt köl!
Men
andra nybörjare gjorde precis likadant,
så
vad gjorde väl det att man inte kunde ta svängarna så där jättegrant?
Huvudsaken
att man inte bröt arm eller ben,
eller
for vilse när snön yrde eller vinden ven.
Så
efter ett tag kom ändå balansen till sin rätt,
och
då var ju alltihop mycket roligare, ja nästan lätt!
Då
skulle man på de stora backarna pröva,
sätta
sin nyvunna kunnighet på riktigt prov och stilen utöva.
Inte
trodde väl jag att jag mer hjälp än så här skulle behöva,
men
nu var det brantare och jag föll fortare än jag hann resa mig upp,
till
slut var jag så trött att jag flåsade så man kunde tro det var krupp!
Men
ner kommer man ju jämt,
och
när jag säger det, är det inte menat som ett skämt!
Tittar
skrajset över min kropp,
upptäcker
jättelika blåmärken från tå och till topp.
Efter
den helgen var jag totalt slut,
så
när jag kom hem fanns inte mycket kvar av mitt vanliga krut!
Men
jag skall på det igen nästa år, och då blir nog inte utförsturen lika svår.
Susen M J © 1980
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar