Kapitel 6: "Låt henne vara!"
"Låt henne vara!" Tänk att tre små ord skulle komma att betyda så mycket! Stig hette han som uttalade dem. Och han sa dem troligtvis för att han tyckte att mina plågoandar gått för långt. Han var blond, och lång, och kraftigt byggd. Och väldigt populär. Tystlåten, men en kille man lyssnade på när han väl sa något. Helt enkelt en kille som alla i klassen såg upp till, även jag. Vi bodde dessutom i samma uppgång. Men jag kan inte direkt minnas att vi pratade med varandra. Men den gången, då han försvarade mig, har jag aldrig glömt.Under sommarlovet efter fjärde klass flyttade hans familj från stan. Och jag saknade honom mycket under många år. Men sedan bleknade hans minne. Tills en midsommar, många år senare. Den enda då jag faktiskt la blommor under kudden. Och drömde om honom. En sådan där härlig dröm som hängde sig kvar. Samtidigt gjorde den mig lite arg:
För varför drömde jag om en kille som jag inte sett eller haft någon kontakt med under så många år?
Tiden gick och även drömmen bleknade bort och försvann.
Det skulle dröja 42 år tills jag äntligen träffade Stig igen, och fick berätta vad det betydde för mig den där gången då han stod upp för mig med orden "Låt henne vara!" Och att det var enda gången, mig veterligen, som NÅGON faktiskt gjorde det under hela grundskoletiden!
Tack Stig, det värmer mitt hjärta än i dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar