Susens dikter 7: Viddernas täcken töar

Viddernas täcken töar

Det droppar från trädens grenar,

en spricka rämnar isen,

viddernas täcken töar,

ögon tåras av brisen,

luftens nya värme slår kylan i däck.

Strilande regn vinterns vita stolthet berövar,

trädens slumrande grenar vajar lättat,

när tjälen släpper sitt grepp.

Naturens kraftiga kämpar, 

mot vintern sig förenar,

slår ett slag för nalkande vår.

Gubben frost försvinner i fjärran,

stödd på sin krokiga käpp.

Böjd och trött av sin ålder, 

stapplar han stilla sin väg,

för att inta den vila han nu ser sig värd.

Fröken Vår är en sömnens Törnrosa,

åtrådd, evigt väntad och kär.

Hon gnuggar sitt trötta öga,

för att klara sin suddiga blick,

som skönjer en blåklockas rena färg.

Hon känner välvilja strömma emot sig,

och vart hon ser får hon förväntans vänliga nick.

Ett under skall ske i naturen,

då skutor ur isen bryta sig loss,

får ansiktet putsat, förnyat.

inför turer på svalkande hav.

Tyglarna släpps, sprången vidgas,

de sliter i tinande tross.

Skummande vågor lockar med löften,

som skapar yra av glädjens bloss.

Snart exploderar naturen,

blåser liv i allt fruset och dött,

sprakande färger skall brinna och blända,

belöna en trogen väntan,

ge hopp om ett liv i skönhetens ljuvliga grönska.

Vinterns hopplösa kyla skall vända,

och välkomna allt som ur våren är fött!                   Susen M J © 1985