Kapitel 152: Vidare mot Orlando & Key West i Florida samt Utah, Wyoming, Montana, Idaho & Arizona

Vi hade definitivt inte behövt oroa oss över att "sova ute" då vi anlände till Orlando i Florida. Ja, jo vi skulle egentligen ha flugit till Miami, men ändrade vår planering på flygplatsen och valde som sagt Orlando i stället. Samtidigt passade vi på att ringa och boka rum på ett av alla de hotell som fanns med i den Entertainment-bok vi tagit med oss från Sverige. Vilket visade sig vara ett lyckokast! Själv har jag nog aldrig bott på ett lyxigare hotell, med stor flygel och vatten som porlade ur enorma fontäner över bergväggar på entrévåningen. Jag bor i och för sig lika gärna på hostel, motell eller inkvarterad trångt hos vänner, men det är roligt att även fått ha upplevt några nätter på lyxhotell.

Vi hyrde bil och besökte Epcot Center där vi bland annat ringde till Scho och Raymond på en trådlös telefon större än oss själva. En annan dag besökte vi Sea World där vi såg shower med enorma dresserade späckhuggare, och även matade delfiner med småfisk. Så här i efterhand reflekterar jag ofta över djur i fångenskap på ett helt annat sätt än de gånger jag faktiskt besökt djurparker och cirkusar, och kan konstatera att det faktiskt är upplevelser jag lätt kunnat vara utan! Inte ens Los Angeles Wild Animal Park, där djuren lever "ganska fritt" i enorma parkliknande skogsområden, och därmed sällan är synliga dagtid eftersom de gömmer sig i vegetationen, anser jag mig ha måst besöka: Om jag bara vetat att djuren i stället fick leva i frihet där de hör hemma!

Vår resa fortsatte sedan ner till fantastiska Key West som blev en annorlunda och exotisk upplevelse med närheten till träskmarker och sin exotiskt färgsprakande semesterdåsighet. Där passade vi på att besöka Hemingways residens med alla dess katter! Under alla de gånger jag varit i USA så är det hittills enda gången jag besökt det varma, blommande och färgstarka Florida, och trots åren som passerat gjorde alla delarna av vår rundresa starka intryck och fina minnen.

Så är även fallet när det gäller nästa del av vår resrutt som gick vidare till Utah, Wyoming, Montana, Idaho och Arizona. En av våra intentioner med den rutten var bland annat att besöka nationalparken Yellowstone. Resan dit blev oändligt lång då vi körde vilse, och i stället för att åka in via den södra ingången, på grund av olika missar i vår kartläsning, sent om sidor hamnade vid den norra. Som dessutom visade sig då vara stängd för säsongen, på grund av den annalkande vintern. Någonting vi ju kan skratta åt i dag, men som absolut inte var roligt där och då! Så vi har besökt Yellowstone - från utsidan - eftersom vi nästan körde i en halvcirkel runt parken.

Bättre gick det när vi efter många timmar och långa mil bakom ratten äntligen körde in i Grand Canyon! Det var en upplevelse utöver det vanliga, som jag faktiskt önskar att varje människa på jorden fick uppleva! Själv blev jag totalt mållös när jag blev varse dess enorma storhet, vilken fick mig att känna mig så försvinnande liten på jorden, att jag ofta senare skojat och sagt att: Känner man sig stor och tycker att man behöver banta, så kan man ta en tripp till Grand canyon och genast bli fri den villfarelsen. Förenklat naturligtvis när man tänker på all den problematik som följer i spåren av övervikt och hälsofarorna med det, men just när det gällde storlekar i jämförelse med vartannat, så kände jag mig för första gången i mitt liv så oändligt liten. Kanske som att möta flera jättar i en.

Vi fångade just det där allra första mötet med Grand Canyon på film med vår nya videokamera. Man kan nästan förnimma den fantastiska storslagenheten, och egentliga tystnaden som ligger som ett lätt täcke över de enorma ockraröda klippformationerna. Genom nervevade bilrutor flyter fantastiska toner av Kenny G:s sopransaxofon; Forever In Love. Och jag kan nog knappast beskriva mina känslor för just Grand Canyon på ett bättre sätt än För Alltid Förälskad. Och fyra år senare var jag mycket riktigt tillbaka till platsen för min nya Stora kärlek igen. Men det skriver jag om längre fram i min berättelse...

                Susen M J © 



Foton: Susens tankar

Kapitel 151: The Swedish Bum

Det hade blivit dags att lämna Connecticut. Trots att vi stretade emot så gott vi kunde så kom till slut dagen då vi skulle lämna Scho och Raymond, för nya mål på vår sex veckor långa rundresa i USA. Som jag en gång skrev i dikten Sommarkväll:

"Dagen är över, även den längsta har en ände;
Varför tar de roliga stunderna slut fortare än de tråkiga?
frågade sig någon jag kände."

Och det är väl en fråga som vi människor aldrig lär sluta ställa, eller få svar på heller för den delen.
Vi var både ledsna och glada inför vårt fortsatta äventyr, jag och Maggan. Men löftet om att vi var varmt välkomna åter, gjorde det ändå på något sätt lättare att ta farväl av mina "amerikanska farföräldrar".

När vi återlämnat hyrbilen var det dags att ta oss till en busstation för att sedan arbeta oss vidare till: Florida! När vi satt där på stationen och väntade på att bussen skulle komma, så fick jag syn på ett ställ med vykort utanför en kiosk. Bland korten hittade jag ett väldigt fint att skicka till  Scho och Raymond. Jag skrev tacksamma rader med massor av kärlek, och sedan avslutade jag kortet med:
"Two Swedish Bums On Their Way To Florida" som betyder ungefär: "Två uteliggare på deras väg till Florida". "Uteliggare" på grund av att vi så smått börjat bli nervösa över det faktum att vi inte bokat någon övernattning i Florida. Vad jag inte visste när jag då, när jag skrev och postade vykortet, var att jag sedan skulle få heta "The Swedish Bum" i decennier framöver.

                     Susen M J ©

Kapitel 150: Bara första av många härliga besök i Connecticut

Den videokamera, av märket Sony, som vi köpt precis innan vi lämnade New York City kom nu väl till pass. Och vi kämpade på för att lära oss hantera alla dess funktioner. Men förstod snabbt att svårare än själva tekniken, var faktiskt att få folk att vilja medverka vid inspelningarna! De flesta blev helt enkelt väldigt obekväma av att bli filmade. Och det i sin tur ledde därav till att det kändes som om man faktiskt körde över människor i sin iver att dokumentera. Samtidigt var ju vetskapen om att få med sig så mycket mer än bara stillbilder som minnen hem så fantastisk, att det på något vis tog överhanden. Och i dag är jag så glad över att ha vår filmade resa att titta på och minnas. Inte bara bilderna och att de är rörliga, utan att även rösterna och vad vi pratade om är så otroliga minnen.

Dagen efter vi anlänt till Connecticut, kom Scho och Raymond tillbaka till motellet och hämtade upp oss igen. Vi åkte tillbaka till deras hus för ännu en heldag i deras sällskap. Och med hjälp av telefonkatalogen, The Yellow Pages, fann vi en lämplig bil att hyra för resterande delen av veckan som vi skulle stanna i staden. Och i och med det kände vi oss än friare. Nu kunde vi själva ta oss fram och tillbaka till Scho och Raymond. Vid flera tillfällen körde vi dit med tonerna av This Is It, av och med Kenny Loggins, i bilstereon. Även det fastnade på vår film vid något tillfälle, så den låten kom att bli signaturmelodin som fick ackompanjera vår goa känsla av att befinna oss där. Och även den förmån som det var att få tillbringa så mycket tid med Scho och Raymond: This Is It!
Ja, vi mådde verkligen toppen tillsammans med dem. Och vi hade så roligt ihop Vi fyra!

Eftersom vi stannade i Connecticut en hel vecka, så hann vi se och uppleva en hel del. Scho och Raymond visade oss runt, och presenterade oss även för delar av sin familj och vänkrets. Det visade sig också att jag, Maggan och Scho delade intresset av att gå i affärer. Och Scho botaniserade oss runt bland alla sina favoritbutiker, där jag och Maggan gjorde massor av fynd. Bland annat köpte jag en hellång vit kappa i 100 procent Merinoull, WOW! "Men hur ska du få med dig den i resväskan?" sa Scho bekymrat. Ja, det fick ju bli senare fråga, som ju faktiskt inte blev enklare att besvara för att jag även köpte en hellång morgonrock i vit frotté. Jag skrattade så att jag knappt kunde röra mig så fort vi pratade om mitt bagage, och de roliga miner och grimaser Scho åstadkom när det kom på tal.
"Jag skulle gärna vilja vara med och se hur du löser det här under de kommande fyra veckorna" skrattade hon muntert. Tanken gav mig naturligtvis ilningar i magen, men jag försökte att inte oroas.

Förutom att tillbringa massor av härlig tid med Scho och Raymond, åkte vi även på små utflykter på egen hand. Bland annat visste jag sedan tidigare genom en tidningsartikel, att Michael Bolton bodde i Westport som låg bara några mil ifrån Scho och Raymond. Klart att vi måste åka dit och uppleva atmosfären i artistens hemstad. Det blev en av många härliga utflykter i höstfärgernas vackra skiftningar i Connecticut. Och vi njöt obeskrivligt av våra dagar där, som vi inte ville skulle ta slut.

                   Susen M J © 

Foton: Susens tankar

Kapitel 149: Connecticut - Mitt andra hem

Det är ingen överdrift när jag säger att det kändes som att komma hem när vi kom till Connecticut! En ovanlig känsla att få uppleva så långt hemifrån. Närmare bestämt andra sidan jordklotet! För mig var det första gången i mitt liv jag kände mig så hemma någon annanstans än just Hemma!

Scho bjöd på ljuvlig mat som hon gång efter annan påpekade var only left overs! Eftersom hon alltid tycktes säga det till oss, började jag snart skoja med henne genom att fråga om det nu var så att vi alltid åt rester, så när lagade hon då maten första gången? Hon bara skrattade och undvek frågan, eller kallade mig screw-ball eller något annat kufiskt.

Då vi tillbringat några timmar hos dem den där första dagen, med god mat, Manhattans (drinkar) berättelser om vår första vecka i New York City, massor av skratt och högt i tak av humor, så diskuterade vi slutligen var vi skulle bo under den kommande veckan. Scho och Raymonds hus var litet och gulligt med två sovrum, vardagsrum och kök, perfekt i storlek för de två. Men inte för att husera två långväga resenärer från Sverige, med massor av bagage.

Vi enades alla fyra om att bästa alternativet boende var ett mindre motel en liten bit bort, så jag ringde dit och bokade rum. När kvällsmörkret var i antågande och tröttheten knackade på hos medvetandet hos oss alla, så packade jag och Maggan ihop oss. Och sedan körde Raymond och Scho oss till ännu ett mysigt boende.

Den där första natten kunde jag knappt sova, det var så fantastiskt att äntligen få träffa Scho och Raymond efter all tid av undran över hur det skulle kännas. Och så var det ännu bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig! Jag var euforisk!
                    Susen M J © 

Foton: Susens tankar

Kapitel 148: Mitt första möte med Scho

Vistelsen i New York City närmade sig slut, men vi kände intuitivt att det definitivt inte var sista gången vi besökte The Big Apple. Och nu skulle vi vidare på nya äventyr, och begav oss till Grand Central Station för att ta ett tåg mot New England, och en stat vi tidigare aldrig besökt - närmare bestämt Connecticut. Destinationen låg cirka 20 mil norr om New York City och det skulle ta strax under två timmar dit.

Jag njöt obeskrivligt av vetskapen att nu, NU, skulle jag äntligen få träffa min adopterade farmor för första gången. Vi hade då haft kontakt via brev och telefonsamtal i ganska exakt två år, och nu skulle jag äntligen få träffa henne och  hennes make Raymond "på riktigt". Kunde knappt sitta still på tåget, så uppskruvad kände jag mig. Och de två timmarna mellan New York och Connecticut kändes evighetslånga! Men tids nog var vi framme, och där mötte de oss - Scho och Raymond - på stationen. Wow, vilket möte, vilken känsla, och vilken fantastiskt go kram jag delade med dem. Det var verkligen som att komma hem!

                  Susen M J © 

 

 

 

Foton: Susens tankar

Kapitel 147: Höst & Äntligen USA... Igen!

Det blev en oerhört hektiskt höst med massor av planering och förberedelser, men så kom då vår efterlängtade avresedag i slutet av oktober. Den här gången skulle vi INTE bo på YMCA, utan hade skaffat oss en Entertainmentbok, som utöver en massa restauranger hemma i Sverige till rabatterade priser, även innehöll hotellrum från i stort sett hela världen. Även USA, där vi nu alltså kunde bo på fina hotell för halva priset.Vårt första stopp var New York City, och Omni Park Central Hotel på 7e Avenyn, i direkt anslutning till Central Park, vilket för oss var lyx på högsta nivå!

Vi var nu i New York City för andra gången och kände oss betydligt bekvämare i den stora kostym denna världsmetropol ger! Och vi älskade staden mer och mer för varje dag. Passade på att se; Frihetsgudinnan, Battery Park, World Trade Center, Empire State Building, åka hästdroska i Central Park, gå på skönhetsbehandlingar på Elisabeth Ardens salonger, Shoppa - bland annat en filmkamera som vi snabbt lärde oss använda och kunde föreviga vår resa på ett helt nytt sätt med, Uppleva musikaler som "Phantom of the Opera på Broadway" Dricka drinkar i Rainbow Room på 65e våningen i Rockefeller Plaza, Äta oss igenom menyer av den amerikanska mat vi lärt oss älska genom åren, som amerikansk Pizza, Cheese-cake, Smokey Ribs, Ice-cream Sundaes och så vidare i det oändliga. Med andra ord; Vi njöt obeskrivligt av att vara i USA i allmänhet, och i New york City i synnerhet! Och ändå var detta bara början! Vi hade mer än fem veckor, otaliga stopp och fantastiska upplevelser kvar framför oss på vår resa genom Amerika!
                   Susen M J © 

Foton: Susens tankar

Kapitel 146: Sommarsemester

Trots den sex veckor långa USA-resa som jag och Maggan planerade, och som skulle gå av stapeln den sista veckan i oktober, så fanns det utrymme och sparade semesterdagar nog för att räcka till full sommarsemester. "Va, ska du vara ledig en hel månad i sommar och sedan vara här i USA i sex veckor i höst - också?" sa Scho full av förvåning. "Här i USA vet folk knappt vad semester är, och de är lyckligt lottade som fåt två veckor om året!" fortsatte hon. Jo, jag visste det för jag hade ju bott i USA under ett helt år, och var fullt införstådd att de förmåner som vi nästan tar för givna i Sverige faktiskt är ganska unika. Jag kände mig trots allt jag gått igenom riktigt lyckligt lottad, och kanske en smula bortskämd också!

Delar av sommarledigheten tillbringade Maggan och jag tillsammans i Lysekil, vår vana trogen, och njöt nog extra mycket den sommaren på grund av vetskapen om vår förestående resa till USA.

                      Susen M J © 

Foton: Susens tankar

Kapitel 145: Tiden flög & Livet skavde

Från det ögonblicket då jag och Maggan bestämt oss för ännu en resa till USA gick tiden obarmhärtigt fort, trots att vi tyckt att vi hade fem långa månader på oss. Med andra ord, all tid i världen! Men trots det var livet inte enbart fyllt av idel solsken. För de handeksem jag nu dragits med i mer än fem år, ville bara inte ge med sig en tum! Vad jag än gjorde! Dessutom hade jag återkommande infektioner i ena näsborren, den via vilken doktorerna på Neurokirurgen opererat bort det Hypofysadenom jag drabbats av. Och trots att nästan två år passerat efter operationen, så hade jag alltså återkommande täta infektioner, som var svåra för kroppen att hantera och som därför krävde antibiotika. Men när jag slutligen räknade ut att jag genomgått tretton penicillinkurer på arton månader, så kände jag att:

Nu får det vara nog!

Och som om det inte var nog hade jag fått en stor rodnad i ryggslutet och ner mot ena skinkan. Det var inte bara det att det var rött och irriterat, utan gjorde vansinnigt ont också. Jag fick som elektriska stötar rakt igenom nervtrådarna i det området: "Det är Bältros!" sa doktor Håkan tvärsäkert när jag först beskrev mina besvär, och sedan visade honom den stora rodnaden en dag på jobbet. Bältros? Det Också? Jag var verkligen trött, och ledsen över alla hälsoproblem min stackars kropp fick gå igenom. Dessutom var det ju min vikt, för den fick jag ingen som helst ordning på, trots att jag fått veta två år tidigare att: "Bara du börjarmed Levaxin, ämnesomsättningsmedicin, så kommer dina viktproblem troligtvis lösa sig som av sig självt!" Lösa sig av sig självt? Var det ett välmenat skämt eller? Jag hade snarare gått upp massor i samband med, och i efterloppet av, hypofysoperationen! Och Levaxinet hade inte gjort ett dugg för att motverka det. Däremot var jag väldigt glad över att jag inte frös längre, och att jag hade normal puls. Men vikten det var en helt annan sak, den hade jag nu kämpat med i stort sett större delen av mitt trettioåriga liv. På alla sätt möjliga, med träning, kost, Homeopati, dietister, uteslutande av socker & fett, för att inte tala om Viktväktarna, som jag faktiskt varit med i fyra, fem gånger, gett allt och dessutom alltid varit den enda som faktiskt tränade i de grupper jag deltagit i. Utan att något av detta någonsin hjälpt mig lösa gåtan med min övervikt! Det hade liksom blivit mitt livs kvarnsten om halsen! Och jag kände allt som oftast att om jag bara kunde lösa den gåtan och äntligen gå ner i vikt, DÅ skulle även resten av mitt livs sorgliga skavsår läkas som av sig självt!

Åh Vad Lite Jag Visste Om Livet Egentligen!

                    Susen M J ©

Kapitel 144: När Scho blev min farmor

Numera inte bara brevväxlade jag och Scho, som jag kommit i kontakt med via Michael Boltons Fan Club, utan nu ringde jag henne allt som oftast. Vilket hon bannade mig för ungefär lika ofta som jag ringde: "Du måste spara dina pengar!" Men jag bara älskade att prata i telefon med henne. Vår kontakt hade på kort tid fördjupats till en alldeles speciell, och väldigt nära gemenskap. Ganska exakt ett år efter vår första kontakt, så skrev hon följande rader till mig:

"Do you want another grandmother? Five Singapore girls (they are friends) and one Philippine girl, have adopted me as their "Grandmother Scho". Thru their letters (to the Michael Bolton Fan Club), they sound like very nice girls, so thought maybe you would like to join the group? Again much thanks - and the very best of luck. Affectionally Scho."

Hon erbjöd sig alltså helt generöst att bli min adopterade farmor, vilket gjorde mig jublande glad, för under den korta tid vi känt varandra hade jag redan förstått att hon var en underbart varm, godhjärtad och kärleksfull människa. Så från och med att jag fick frågan den där dagen, så var, och är hon fortfarande, min farmor Scho.

Och nu såg det dessutom ut som om jag skulle få träffa henne för första gången inom en ganska snar framtid. För hon svarade kort därpå: "Visst, Naturligtvis!" på frågan om jag och Maggan fick komma förbi och hälsa på henne och hennes make Raymond, under vår planerade USA-resa den hösten. Det var bara fem månader dit, men jag kunde knappt vänta, för nu hade jag plötsligt ÄNNU MER ATT SE FRAM EMOT! Min glädje visste inga gränser.

                   Susen M J ©