Kapitel 150: Bara första av många härliga besök i Connecticut

Den videokamera, av märket Sony, som vi köpt precis innan vi lämnade New York City kom nu väl till pass. Och vi kämpade på för att lära oss hantera alla dess funktioner. Men förstod snabbt att svårare än själva tekniken, var faktiskt att få folk att vilja medverka vid inspelningarna! De flesta blev helt enkelt väldigt obekväma av att bli filmade. Och det i sin tur ledde därav till att det kändes som om man faktiskt körde över människor i sin iver att dokumentera. Samtidigt var ju vetskapen om att få med sig så mycket mer än bara stillbilder som minnen hem så fantastisk, att det på något vis tog överhanden. Och i dag är jag så glad över att ha vår filmade resa att titta på och minnas. Inte bara bilderna och att de är rörliga, utan att även rösterna och vad vi pratade om är så otroliga minnen.

Dagen efter vi anlänt till Connecticut, kom Scho och Raymond tillbaka till motellet och hämtade upp oss igen. Vi åkte tillbaka till deras hus för ännu en heldag i deras sällskap. Och med hjälp av telefonkatalogen, The Yellow Pages, fann vi en lämplig bil att hyra för resterande delen av veckan som vi skulle stanna i staden. Och i och med det kände vi oss än friare. Nu kunde vi själva ta oss fram och tillbaka till Scho och Raymond. Vid flera tillfällen körde vi dit med tonerna av This Is It, av och med Kenny Loggins, i bilstereon. Även det fastnade på vår film vid något tillfälle, så den låten kom att bli signaturmelodin som fick ackompanjera vår goa känsla av att befinna oss där. Och även den förmån som det var att få tillbringa så mycket tid med Scho och Raymond: This Is It!
Ja, vi mådde verkligen toppen tillsammans med dem. Och vi hade så roligt ihop Vi fyra!

Eftersom vi stannade i Connecticut en hel vecka, så hann vi se och uppleva en hel del. Scho och Raymond visade oss runt, och presenterade oss även för delar av sin familj och vänkrets. Det visade sig också att jag, Maggan och Scho delade intresset av att gå i affärer. Och Scho botaniserade oss runt bland alla sina favoritbutiker, där jag och Maggan gjorde massor av fynd. Bland annat köpte jag en hellång vit kappa i 100 procent Merinoull, WOW! "Men hur ska du få med dig den i resväskan?" sa Scho bekymrat. Ja, det fick ju bli senare fråga, som ju faktiskt inte blev enklare att besvara för att jag även köpte en hellång morgonrock i vit frotté. Jag skrattade så att jag knappt kunde röra mig så fort vi pratade om mitt bagage, och de roliga miner och grimaser Scho åstadkom när det kom på tal.
"Jag skulle gärna vilja vara med och se hur du löser det här under de kommande fyra veckorna" skrattade hon muntert. Tanken gav mig naturligtvis ilningar i magen, men jag försökte att inte oroas.

Förutom att tillbringa massor av härlig tid med Scho och Raymond, åkte vi även på små utflykter på egen hand. Bland annat visste jag sedan tidigare genom en tidningsartikel, att Michael Bolton bodde i Westport som låg bara några mil ifrån Scho och Raymond. Klart att vi måste åka dit och uppleva atmosfären i artistens hemstad. Det blev en av många härliga utflykter i höstfärgernas vackra skiftningar i Connecticut. Och vi njöt obeskrivligt av våra dagar där, som vi inte ville skulle ta slut.

                   Susen M J © 

Foton: Susens tankar