Kapitel 145: Tiden flög & Livet skavde

Från det ögonblicket då jag och Maggan bestämt oss för ännu en resa till USA gick tiden obarmhärtigt fort, trots att vi tyckt att vi hade fem långa månader på oss. Med andra ord, all tid i världen! Men trots det var livet inte enbart fyllt av idel solsken. För de handeksem jag nu dragits med i mer än fem år, ville bara inte ge med sig en tum! Vad jag än gjorde! Dessutom hade jag återkommande infektioner i ena näsborren, den via vilken doktorerna på Neurokirurgen opererat bort det Hypofysadenom jag drabbats av. Och trots att nästan två år passerat efter operationen, så hade jag alltså återkommande täta infektioner, som var svåra för kroppen att hantera och som därför krävde antibiotika. Men när jag slutligen räknade ut att jag genomgått tretton penicillinkurer på arton månader, så kände jag att:

Nu får det vara nog!

Och som om det inte var nog hade jag fått en stor rodnad i ryggslutet och ner mot ena skinkan. Det var inte bara det att det var rött och irriterat, utan gjorde vansinnigt ont också. Jag fick som elektriska stötar rakt igenom nervtrådarna i det området: "Det är Bältros!" sa doktor Håkan tvärsäkert när jag först beskrev mina besvär, och sedan visade honom den stora rodnaden en dag på jobbet. Bältros? Det Också? Jag var verkligen trött, och ledsen över alla hälsoproblem min stackars kropp fick gå igenom. Dessutom var det ju min vikt, för den fick jag ingen som helst ordning på, trots att jag fått veta två år tidigare att: "Bara du börjarmed Levaxin, ämnesomsättningsmedicin, så kommer dina viktproblem troligtvis lösa sig som av sig självt!" Lösa sig av sig självt? Var det ett välmenat skämt eller? Jag hade snarare gått upp massor i samband med, och i efterloppet av, hypofysoperationen! Och Levaxinet hade inte gjort ett dugg för att motverka det. Däremot var jag väldigt glad över att jag inte frös längre, och att jag hade normal puls. Men vikten det var en helt annan sak, den hade jag nu kämpat med i stort sett större delen av mitt trettioåriga liv. På alla sätt möjliga, med träning, kost, Homeopati, dietister, uteslutande av socker & fett, för att inte tala om Viktväktarna, som jag faktiskt varit med i fyra, fem gånger, gett allt och dessutom alltid varit den enda som faktiskt tränade i de grupper jag deltagit i. Utan att något av detta någonsin hjälpt mig lösa gåtan med min övervikt! Det hade liksom blivit mitt livs kvarnsten om halsen! Och jag kände allt som oftast att om jag bara kunde lösa den gåtan och äntligen gå ner i vikt, DÅ skulle även resten av mitt livs sorgliga skavsår läkas som av sig självt!

Åh Vad Lite Jag Visste Om Livet Egentligen!

                    Susen M J ©