Kapitel 151: The Swedish Bum

Det hade blivit dags att lämna Connecticut. Trots att vi stretade emot så gott vi kunde så kom till slut dagen då vi skulle lämna Scho och Raymond, för nya mål på vår sex veckor långa rundresa i USA. Som jag en gång skrev i dikten Sommarkväll:

"Dagen är över, även den längsta har en ände;
Varför tar de roliga stunderna slut fortare än de tråkiga?
frågade sig någon jag kände."

Och det är väl en fråga som vi människor aldrig lär sluta ställa, eller få svar på heller för den delen.
Vi var både ledsna och glada inför vårt fortsatta äventyr, jag och Maggan. Men löftet om att vi var varmt välkomna åter, gjorde det ändå på något sätt lättare att ta farväl av mina "amerikanska farföräldrar".

När vi återlämnat hyrbilen var det dags att ta oss till en busstation för att sedan arbeta oss vidare till: Florida! När vi satt där på stationen och väntade på att bussen skulle komma, så fick jag syn på ett ställ med vykort utanför en kiosk. Bland korten hittade jag ett väldigt fint att skicka till  Scho och Raymond. Jag skrev tacksamma rader med massor av kärlek, och sedan avslutade jag kortet med:
"Two Swedish Bums On Their Way To Florida" som betyder ungefär: "Två uteliggare på deras väg till Florida". "Uteliggare" på grund av att vi så smått börjat bli nervösa över det faktum att vi inte bokat någon övernattning i Florida. Vad jag inte visste när jag då, när jag skrev och postade vykortet, var att jag sedan skulle få heta "The Swedish Bum" i decennier framöver.

                     Susen M J ©