juli 31, 2017

Kapitel 85: Doktorn om Hypofysadenom: Problematik & Operation

Doktorn fortsatte förklara lite om den förestående hypofysoperationen, då de skulle avlägsna den godartade tumör som datortomografin avslöjat. Operationen skulle ske inom en ganska snar framtid, mycket för att adenomet var så stort, 2 gånger 3 centimeter, alltså i storlek med de gamla femkronorna. Och för att det påverkade mitt synfält så pass mycket. 
"Du får inte lov att köra bil innan tumören avlägsnats!" 
"Ingen fara, jag sålde bilen förra året!" "Du får inte ens cykla, Susen, förrän din syn förbättrats!" 

Långt senare förstod jag även att hypofysadenom kan orsaka stora blödningar i huvudet om de inte tas bort. Det är jag doktorn väldigt tacksam för att han inte berättade där och då. I stället sa han bland annat, vilket jag genast förstått, att en jobbig tid skulle följa före och runt operationen. Men sedan tillade han: "Även efter operationen följer en tid som du säkert kommer att uppleva som riktigt påfrestande, då du skall ställas in på olika mediciner och genomgå en hel massa undersökningar. Bland annat måste de göra en biopsi på din sköldkörtel för att se om det finns någon som helst naturlig ämnesomsättning kvar i din kropp."

Långt senare var jag doktorn så oändligt tacksam för att han tagit sig tid att förklara det där för mig. Det gjorde på något sätt att jag kände mig lite mer förberedd på att, bara för att operationen var över så var inte allt klappat och klart! Jag hade en hel del annat jobbigt utöver de två veckorna jag skulle tillbringa på sjukhus framför mig, som jag också måste ta mig igenom. Han sa också att han kunde sjukskriva mig. Antingen där och då, eller också kunde jag ta några dagar för att fundera över det. Och i så fall fick jag även välja hur mycket: Jag kunde bli sjukskriven 100, 75, 50 eller 25 procent fram till operationen. Jag fick helt enkelt välja själv. Det kände jag mig också väldigt tacksam över. Och sa att jag gärna ville tänka över erbjudandet om sjukskrivning, och återkomma när jag funderat färdigt: "Men nu skall jag ta spårvagnen till jobbet, för jag arbetar kvällspass!" "Men... Skall du verkligen arbeta i dag, efter detta beskedet?" "Ja, absolut!" svarade jag. Som om det vore det absolut självklaraste i världen just då.
                  Susen M J ©

juli 30, 2017

Susens Krönikor 6: Meningen med livet

Susens Krönikor 6: Meningen med livet
Att försöka svara på frågan angående vad som är meningen med livet var en av de riktigt stora uppgifterna just den terminen. Redan i inledningsskedet kändes det som om jag gett mig i kast med det omöjliga. Hur besvarar man existentiella frågor där inga givna svar finns? Genom att besvara frågor med frågor? För om hade jag haft definitiva svar på den stora frågan så hade jag väl  antingen varit gengångare, eller kanske påtänkt för ett nobelpris.

I vilket fall som helst så hade jag valt söka Livets Mening, och alla som läser det förstår säkert vilket dilemma det innebar. Ett slutgiltigt svar på vad som är meningen med våra liv vet jag inte om vi någonsin får. När jag fick frågan i min hand kunde jag endast relatera till egna funderingar; Och min stora fråga i Livet har alltid härrört; Kärleken! Då inte minst kärleken mellan älskande. Någonstans förnimmer jag att den ligger där i botten för meningen med våra liv. Som en plattform. Och som det så mången gång konstaterats: ”Kärleken överskuggar ALLT!” Därmed föll det sig ganska naturligt att i förlängningen av frågan om ”Meningen med livet” närma mig frågan om: ”Den sanna kärleken”!

Min tidpunkt att svara på frågan var minst sagt illa vald; vilket nog är än mer förståeligt när jag berättar att det var vid ”Alla Helgons Dag” det året ett sextiotal ungdomar miste sina unga liv i Sveriges historiskt värsta brand, i en lokal på Hisingen i Göteborg! Då förstår man än mer att det var en näst intill omöjlig fråga att besvara. Hela Sveriges befolkning hade den säkerligen på sina läppar då: ”Vad är meningen med Livet?”

När svåra saker händer får Livet en ny dimension; och blir sig självt nog.

En av de överlevande pojkarna, 19 år gammal, intervjuades vid sin sjukhussäng av en journalist på en av Göteborgs tidningar dagen efter branden. Avslutningsvis sa han i artikeln:
”När jag såg en svensk man i 40-årsåldern, bära iväg tre skadade afrikaner till sin bil för att troligtvis föra dem till sjukhus, så tändes ett ljus i mig!”
Den kommentaren, om vad vi under våra korta liv borde kunna ta för självklart; Medmänsklighet utan yttre motsättningar rann mina tårar.

Fritt sammanfattat stod detta att läsa i en gammal lärobok jag hittade när jag röjde i min källare: ”Olika personer kan betrakta samma objekt utan att för den skull se detsamma, eftersom de har olika värderingar, intressen, erfarenheter och förväntningar. Vars och ens bild av ”Livets mening” formas av inre faktorer och orsaker. Det som är väsentligt för en människa, betyder ingenting för en annan! Varje människa har sin historia och intressen olika alla andras. Mönster som bildas kan liknas vid en lins som slipats av livet specifikt för varje individ, och ljuset bryts i enlighet med linsens slipning och ger varje människa en särskild bild av verkligheten. Var och en lever I Sin Egen Värld, eller; 
VARJE MÄNNISKA ÄR EN UNIK VÄRLD!”

Den texten fick mig att inse att jag måste forma om frågan, så att den passade just mitt ”livsmönster”. Och därigenom blev den genast mycket lättare att besvara: 
Vad är meningen med livet FÖR MIG? Uppgiften blev i ett mindre betungande.

”Gör det lätt för dig”, sade en lärare vid ett tillfälle, och berörde därmed min absolut ömmaste punkt; ”För det kan man bara inte, det är ju ”fusk”! Och finns det något jag har svårt att stå ut med så är det fusk! ”Att bara tänka tanken att till exempel göra en fettsugning istället för att träna sig till resultat? Livet blir ju liksom ingen sport då! En plasttillvaro utmaningar förutan.
Som sagt självdisciplin är en dygd, inga genvägar alltså! Trots allt förstår jag mer och mer vad läraren menade. Framför allt var det omtanke i bästa välmening. Livet är många gånger så pass tungt att man bör göra det lite lättare för sig de gånger det är möjligt. För att helt enkelt orka allt i stressens tidevarv.

Perspektiv är också ett ord att begrunda. Det handlar ju livet om i allra högsta grad. Aposteln Paulus lär ha sagt: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte men det onda jag inte vill, det gör jag.”
Och visst är det en aspekt på både människa och liv. Det finns både goda och onda sidor hos oss alla, även om man kan ifrågasätta vad nytta det onda gör!? Andemeningen säger mig att livet i mångt och mycket går ut på en kamp mellan ont och gott. Fanns inte det onda fanns ej heller viljan och drömmen om godhetens och, eller, rättvisans seger.
En annan för mig viktig aspekt är förmågan att se det stora i det lilla; ”Aha-upplevelser”, ”Smultron-tillfällen”, ja kalla det vad du vill, men istället för att gnälla över omständigheter, kunna se lösningar och möjligheter. Alltför många lever i, och igenom, begränsningar istället för att gå en match med dem!

Jag låter mig inte stoppas! Folk säger; ”springer du ensam i skogen?” eller ”reser du ensam?” Klart jag gör, jag älskar att både jogga och resa, eller se omvärlden från höga höjder. ”Är du inte höjdrädd?” Herregud, folk letar ju begränsningar, vad kommer det ifrån? Varför är människor så rädda för allting? Visst vore det hemskt att råka ut för något av det som är grunden till rädslan, men skall man fundera hela tiden lever man knappast fullvärdigt. Tänk att leva ett helt liv i rädsla! När någonting verkligen händer tillåter jag mig den distinkta känslan av rädsla, vilken jag tror från tidernas begynnelse var menad att rädda oss ur svåra situationer. Fly eller försvara oss helt enkelt, inte begränsa oss till ett liv i ”fångenskap”!

Under en period funderade jag över vad jag egentligen var rädd för. Tanken svindlade; Att mista en nära, få besked att jag, eller någon nära, är allvarligt sjuk, eller; Att leva hela livet som ensamstående! Tänk att aldrig finna en för mig ämnad livskamrat. Aldrig få känna mig älskad i en, för så många självklar, tvåsamhet!

I första korintierbrevet läser jag; ”om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.” ”Så bliva de då bestående, tron, hoppet och kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken!” Kärleksbudet är starkt, har så alltid varit, men ibland tror jag att vi i våra dagar tar det för givet. Detta trots att just kärleken är en av de viktigaste och starkaste byggstenarna i våra liv. Naturligtvis omfattar detta all kärlek; till familj, släkt, nära vänner, men även i många fall den högre makt man tror på! Dessa är väl de mer bestående formerna av kärlek, medan den mellan älskande par i många fall kan visa sig vara övergående! Mycket med tanke på att statistiken gör gällande att hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa

Därmed dyker nästa fråga upp; Finns den kärleken till en annan människa, livspartner, kallad; den enda sanna kärleken? Vi får ju ta del av myten om den redan som barn genom sagans värld; ”Och så levde de lyckliga i alla sina dagar!” Senare i livet beskrivs just kärleken i sånger och filmer. Rätta mig om jag har fel men nog handlar de om kärlek i nio fall av tio? Dikter likadant, och utan inslag av kärlek blir kanske innehållet väl tunt!? Man kan önska mycket av livet i olika skeden, och konstigt nog, åtminstone med mitt sätt att se: De som funnit kärleken vittnar ofta om vanans makt. Man ser inte det stora i det lilla. Förstår helt enkelt inte hur lyckligt lottad man är, för alla är verkligen inte den lyckan förunnad. Man skyller på vardagens grå färg, inser inte vidden av lyckan i att vara älskad enbart för den man är, med allsköns fel och förtjänster. Med hjälp av denna form av kärlek är man helt enkelt bättre rustad både i livets med- och motgångar. Och delar bördor, men också livets glädjeämnen. Delad glädje dubblar den! Ju mer man ger, ju mer får man, ju rikare blir man!

När prästen vid dopet av min yngsta syster fick reda på att hon var mina föräldrars femte barn, sa han djupt allvarlig:
” Då är ni rika!” 
Vid den tiden fick familjen vända på varje krona. Jag var sexton år och såg mest arbetet i den stora familjen. Idag förstår jag bättre; det var ju kärleken han menade prästen, inte pengar eller värdesaker. Och visst är vi rika, som har varandra. Det är meningen med livet; Relationer till andra människor, att växa till insikt och framför allt att se det stora i det lilla; göra fest av vardagen istället för att se den i grått. Har du funnit kärleken så öppna ögonen och se meningen med livet i all sin glans. Här och nu, vare sig förr eller senare!
               
Susen M J ©                                            




Foton: Susens tankar "På Hög Höjd" i Grand Canyon




 
 

juli 29, 2017

Kapitel 84: Provsvar & Diagnos

"Det är ett systemfel i sjukvården helt enkelt, att en patient skall gå hem från en röntgenundersökning helt ovetande om sitt tillstånd, och sedan vänta veckor, och ibland upp till månader på att få ett svar."
Så avslutade jag mitt inlägg Datortomografi den 27 juli 2017, men såå lång tid behövde jag inte vänta. Inte den gången i alla fall. Jag satt i soffan och åt min frukost när telefonen ringde, det var tisdagen efter Annandag Pingst det året. "Doktorn vill att du kommer in och diskuterar dina provsvar, gärna i dag klockan 13:00 om du kan. I annat fall får vi ta det i morgon." sa sjuksköterskan som ringt upp. Illamåendet kom och sköljde över mig som en våg. "Jag börjar arbeta klockan 14:00, så jag kan vara hos er klockan 13:00!" svarade jag med rädslan rusande i kroppen. När vi avslutat samtalet blev jag helt matt i kroppen, bara satt i soffan utan att röra mig, och stirrade rakt ut i luften. När jag en bra stund senare äntligen kunde röra armar och ben, reste jag mig upp, gick ut i köket och hällde ut min bara påbörjade frukost. Kunde inte få ner så mycket som en tugga till. Illamåendet hade lagt sig som ett täcke över hela kroppen.

Ett par timmar senare ropade doktorn in mig till sitt mottagningsrum. Han såg allvarligt på mig:
"Vi har fått dina provsvar nu. Och en förklaring till många av dina symtom. Du har ett stort Hypofysadenom som växer mitt i synnervskorset i huvudet! Och det måste opereras bort!" Jag var redan matt och livrädd när jag steg in i hans rum, men nu försvann stelheten som inträtt då sköterskan ringde mig några timmar tidigare, och tårarna rann som på en damm som just brustit.
"Skall jag dö nu då?" var den första fråga jag ställde. "Nej, svarade han, man dör inte av Hypofysadenom. De är till 99,99 procent ALLTID godartade. Men de sitter illa till. Och ditt måste opereras bort, annars kommer du att bli blind. Dessutom har du fått Hypothyreos - alltså, din ämnesomsättning har lagt av helt och hållet. Och tar man inte bort adenomet så kan även andra hormoner sluta att fungera, såsom Cortison, insulin, könshormoner, ja listan kan göras lång. Dessutom har du skyhöga Prolactinvärden, ja alltså, amningshormonet. När man inte är gravid ligger de runt ett par hundra. Du har 6000!" Det var alltså förklaringen till att jag hade mjölk i mina bröst. Trots att jag aldrig ens varit gravid!

Vi  satt där på var sin sida av skrivbordet i det lilla mottagningsrummet medan tårarna fortsatte flöda ner för mina kinder. I tio år hade jag sökt efter svaret på varför jag inte mådde bra. Och nu när jag fått en diagnos som förklarade i stort sett allt som var konstigt med min kropp, så ville jag inte riktigt tro att det var sant. Jag harklade mig tittade upp ur knät, blinkade för att kunna se lite bättre, sedan ställde jag min andra fråga: "Skall de raka av mig mitt hår nu då?" Fem år tidigare hade jag varit hos en frisör på en av stadens finaste hårsalonger som glömt av mig då jag satt med permanentvätska i håret. I stället för tjugo, satt jag fyrtio minuter med permanentvätska i håret, vilket resulterade i att mycket av mitt hår gick av vid roten - kemisk klippning som det kallas bland frisörer - och precis nu, fem år senare, hade jag börjat få ordning på mitt långa hårsvall igen. "Nej, svarade doktorn, Hypofysadenom opereras numera bort via näsan, så ditt hår får du behålla." När han sagt det där sista fullkomligt sprutade tårarna, så jag reste mig upp och började gå mot handfatet:
"Men Susen, skall Du spegla dig nu mitt i allt detta?"
Jag bara stelnade mitt i steget och stirrade klentroget på doktorn:
"Spegla mig? Jag skiter väl i HUR JAG SER UT! Men jag måste väl få snyta mig i alla fall?"
               Susen M J ©

juli 28, 2017

Susens Krönikor 5: Om Båtlivet På Landbacken

Susens Krönikor 
Om Båtlivet På Landbacken
D

et vimlar av optimistjollar i viken, och barnaröster skriker för att överrösta varandra. Ljudvolymen stiger ytterligare efterhand som förmiddagen försvinner. Det är maj månad, våren står i full blom. Vi är 12 år och på seglarläger med skolan. Min bästis, Marita, och jag delar ansvar på en av de små segelbåtarna, men det går inget vidare. Vinden saknar styrka, men bommen far ändå än fram och än tillbaka, och vi duckar hela tiden. Den lilla jollen går runt i en cirkel och vi har fastnat på en och samma punkt. Någon ropar instruktioner för att lösa knutarna, men vi glider sakta men säkert in mot berget.

Trettiofem år senare mindes jag mitt enda och ganska misslyckade försök att behärska seglingens konst med blandade känslor, trots allt. Kanske just för att jag alltid har känt en så stor kärlek till havet. Och de få gånger jag befunnit mig i en båt, så har jag alltid upplevt resan för kort. Så varför blev det då inga fler försök? Om jag skall skylla ifrån mig, så hade mina föräldrar camping i blodet under min uppväxt. Familjen tältade hela somrarna när jag och mina fyra yngre syskon var små. Det närmaste vi någonsin kom att flyta, var då somrarna regnade bort och våra ägodelar flöt i tälten. Pappa fick gräva diken som mest liknade vallgravar runt dem för att dränera. För övrigt har ingen i min omedelbara närhet något direkt intresse av båtlivet. Det är i och för sig lite konstigt på västkusten, i ett av världens båttätaste länder! Hur som helst så har jag aldrig lockats av tanken på att skaffa båt ensam, för att sedan stå för allt ansvar, arbete, tid och pengar själv. Även om jag någon gång har tänkt att: ”Jag som rest runt halva jordklotet, ensam flera gånger, borde väl fixa ett litet flytetyg själv.”  Efter att ha talat med en kvinna som gjort just det, är jag glad att jag sansat mig. Hennes upplevelse av att ensam äga en segelbåt sedan förra sommaren, var inte övervägande positiv: ”Allt känns jättejobbigt just nu! Man skall vara två om sådant här alltså! Dessutom är det så himla jobbigt med råd från alla människor runt om! Nej, jag vet faktiskt inte om jag skall behålla den här båten.” Och det konstaterade hon innan vårens upprustning ens hade börjat! Att hon dessutom var ganska novis när det gällde segling, navigering och underhåll gjorde nog inte hennes situation vare sig roligare, eller lättsammare.

Hur gick det då i optimistjollen? Jo, till slut bestämde vi oss för att ge upp. Marita tog sats för att hoppa i land, men klippväggen var för brant och hon tappade balansen och föll i vattnet med ett plask, och försvann under ytan ett kort ögonblick. Havet var fortfarande ganska kallt, så hon kippade efter luft och paniken lyste i hennes ögon. Utan att tänka ställde jag mig rakt upp i båten och hoppade i vattnet, med kläderna på, för att hjälpa henne upp. Hon drog sig långsamt upp, och jag hjälpte till genom att putta henne upp ur vattnet. Våra förenade ansträngningar gjorde att hon snart befann sig på land. Hur jag tog mig upp, eller hur det gick med båten har fallit i glömska, men vi skrattade både gott och länge när vi väl kom på att vi faktiskt var utrustade med flytväst, och att min heroiska räddningsinsats därmed varit fullständigt onödig.

Hittills har det varit mitt första, och enda, seglingsförsök men efter att ha följt livet i småbåtshamnar, och båtägare på nära håll från februari till juni månad, så är min framtida tillvaro som landkrabba tynande. Jag är helt enkelt trött på att alltid vara den som blir kvarlämnad på landbacken. Så i sommar är det jag som mönstrar på en seglarkurs! Se er som varnade!
                   Susen M J © 

Foto: Susens tankar ©

juli 27, 2017

Kapitel 83: Datortomografi

När jag summerade den här tiden och fick lite perspektiv ett tag senare, så tyckte jag trots allt tungt jag gick igenom, så var det datortomografin som var ALLRA värst! Och då inte för att undersökningen i sig var jobbig, smärtsam eller ens besvärlig. Utan på grund av en sjuksköterska som arbetade där, och som jag upplevde kall som is! Kyligheten gick in i kroppen på mig och spred ren och skär rädsla! Det visar så tydligt hur viktigt mottagandet är - i alla situationer. Den här kvinnan kändes nonchalant och sig själv nog. Så varför hon arbetade med människor kunde jag inte alls förstå. Men det allra värsta var när jag gick ifrån röntgen. För de hade ju sett mitt huvud från insidan nu, och de kunde inte dölja för mig hur fel allt stod till. Och just den kvinnan som utmärkt sig från början bar sig ännu konstigare åt nu, efter undersökningen. Det skulle jag vilja berätta för sjukvården, att man känner sig ALDRIG såå utsatt som när man gör dessa röntgenundersökningar för att kunna diagnostisera svåra sjukdomstillstånd. Och det BARA är man själv som INTE vet någonting när man går därifrån. Hur kan det vara möjligt när det bara är patienten själv som har rätten till sin egen kropp: "Med patienten För patienten." Den devisen har jag många gånger upplevt som löjeväckande, lite som Kejsarens nya kläder! Snacka går ju! Det är ett systemfel i sjukvården helt enkelt, att en patient skall gå hem från en röntgenundersökning helt ovetande om sitt tillstånd, och vänta veckor, och ibland upp till månader på att få svar.
                     Susen M J ©

juli 26, 2017

Susens Ledare1: Förbättring av 1177 välkomnades

Susens Ledare1: Förbättring av sjukvårdsupplysningen välkomnades
Att vara i stort behov av att nå sjukvårdsupplysningen och misslyckas var oerhört frustrerande. Hamnade i ett moment 22 då min bästa väninna blev allvarligt sjuk. Det började som en vanlig magsjuka, men hon blev snart allmänpåverkad. Min intuition sa att det var allvar. Paniken växte då jag ringt sjukvårdsupplysningens nummer 20 gånger – utan att ens bli placerad i kö! 
”Jag kan ju bara inte ringa 112 för att hon har magsjuka!?”
Försökte då kontakta någon av stadens akutavdelningar via sjukhusets växel men fick nobben där!
– Man får inte tala med akutens personal längre. Vill du klaga så ring politikerna! Svarade telefonisten.

I stället ringde jag ambulansbeställning, som kopplade mig vidare till sjukvårdsupplysningen - via larmnumret 112 - vilket jag då alltså inte var medveten om. Så fick jag ändå den uppsträckning jag velat undvika: 
”Man ringer inte 112 för magsjuka!” Slutligen bestämdes ändå att en ambulans skulle komma och hämta min väninna, ”inom 40-60 minuter.” Den kom två timmar senare. Min väninna fick snällt samla ihop sin sargade kropp och promenera till ambulansen, från andra våningen, utan hiss! Med 80/50 i blodtryck!
I slutänden löste sig allt. Två och en halv veckas intensivvård hävde den livshotande diagnosen:  Sepsis, alltså Blodförgiftning, med total organsvikt! Vid utskrivningen sa doktorn till henne:

”Om du kommit in en halvtimma senare, så hade vi inte lyckats rädda ditt liv!”
I efterhand försökte jag ringa sjukvårdsupplysningen för att berätta hur allvarlig situationen blivit. Det tog 14 dagar att få kontakt! Man lovade att någon ansvarig skulle höra av sig. Men det kom aldrig något samtal från dem. Därför var det glädjande när Västra Götalands Hälso- och sjukvårdsdirektör gjorde en snabbutredning, och satsade 25 miljoner kronor för att förbättra dåvarande sjukvårdsupplysningen. Det var inte en dag för tidigt!
             Susen M J ©

juli 25, 2017

Kapitel 82: Hos neurologen

Dagen för mitt möte med neurologen var framme. När han öppnade dörren och ropade in mig till sitt rum stannade han upp mitt i en rörelse. "Men Susen, det är ju Du!" Jag såg nog väldigt frågande ut, så han förklarade att han var gift med en av mina kollegor. Och att jag dessutom närvarat/assisterat när de fick barn - två gånger. Spänningen i min kropp släppte något när det visade sig att jag kände min nya doktor.

Han förhörde sig noga om alla de bekymmer jag upplevt, och nu hade sökt för i mer än tio års tid. Sedan gjorde han neurologiska undersökningar där han tittade på reaktionsmönster, balans, och mycket mer. Innan jag gick därifrån ordinerade han dessutom ett helt batteri med prover som jag skulle gå till sjukhusets laboratorium och lämna. Och en röntgen - datortomografi -  på min hjärna. Och så mycket förstod jag, att han var mycket orolig över resultatet av min synfältsundersökning.
                   Susen M J © 

juli 24, 2017

Susens Krönikor 4: Flytt Int´

Susens krönikor 4: Flytt Int´
Bostadsmarknaden och en mäklares vardag är hetare än någonsin. Ett hus för flera miljoner, kan man utan vidare rynka på näsan åt i dagsläget. Och för att bo i storstadssammanhang krävs närmare det dubbla, om man vill bo något så när centralt bekvämt. Vare sig då det handlar om bostadsrätter, radhus eller fristående villa. Hyresrätter blir alltmer sällsynta - både för befintliga hyresgäster hos de kommunala så väl som privata hyresvärdarna  -  som för dem som vill in hos desamma. Trots det har människor aldrig flyttat som nu! Folk tycks ha råd med precis allt i dag! Även när det många gånger handlar om mångmiljoninvesteringar, så är det  flyttboom!
 
Själv gjorde jag en tillfällig flytt under ett halvår. Från Göteborg till Lysekil. Det var tredje gången i mitt liv som jag hyrde ut mitt hem i andrahand för en tillfällig flytt. Tidigare för att studera i USA. Första gången det bar iväg till Vermont vid kanadensiska gränsen på Amerikas östkust, var allt ordnat inför ankomsten. Utom boendet. Jag fick snabbt kontakt med en fantastiskt trevlig kvinna som precis köpt ett hus som på 1800-talet ägts av den kände New York Tribunes redaktören, Horace Greely
Vi bestämde ganska snabbt att jag skulle hyra ett av husets vackraste rum, så snart renoveringsarbetet var klart. Överlycklig är en underdrift. Om det bara inte varit för husets oändliga behov av renovering och hantverkshaveri, så hade det varit en lösning i den bästa av världar. I stället tillbringade jag en termin, som aldrig tycktes ta slut, hos the wicked witch of the east. Men det är en helt annan historia.

Summerar jag kort mina tre ”halvflyttar”, som jag kallar dem, så var den senaste flytten på många sätt den bästa. Jag hade ju velat testa att bo Lysekil ”på riktigt” i över 20 år, och äntligen fått chansen. MEN... och det fanns ett stort sådant! Så blev den flytten rent konkret en svettig och ganska dyr historia. Att flytta den fasta telefonen kostade 550 kronor dit, och lika mycket tillbaka när jag flyttade hem. Sedan var det bredbandet, som kom med ”27 fria digitalkanaler”. Det skulle ta åtta arbetsdagar att installera. De åtta dagarna blev till fyra veckor med facit. Och efter två månader kunde jag fortfarande inte spela in mina favoritprogram som jag blivit lovad. Elände!

Att eftersända posten i knappa halvåret kostade 600 kronor. Då hade det ju varit ganska bra om den hade kommit fram till mig också! När brevlådan förblev tom i ett par veckor, kände jag att nu är det nog! Och ringde: Adressändring, Citymail, Posten i Lysekil och slutligen Posten i Göteborg. Och Där Låg Den. På hög! Brevbäraren ursäktade sig med att han hade; ”haft det så stressigt och därför inte hunnit eftersända posten till mig”! Det var ju så att man baxnade alltså! Och när jag inte fick C. Johnsons post - som var grannen i Göteborg (vid det här laget borde de flesta vetat att mina initialer är S.M.J - utom postpersonalen då alltså) - så lades min post i brevlådan i Göteborg! Så var, och fortsatte det under hela perioden på sex månader som jag bodde i Lysekil. Och jag ringde, och ringde, och ringde. Och betalade. Och reklamerade. Varenda vecka var det Nåt strul. Borde nästan ha tagit betalt för de nära hundra samtal, och all energi, och ilska som gick åt för att få rätsida på alla missar.

Så ett litet råd i all välmening om du går i flyttankar. Tänk dig noga för, och utrusta dig med massor av tålamod, mental träning, positiv anda, en kappsäck full med pengar och tid till att ringa alla instanser. Inklusive de företag som inte fått betalt i tid för sina räkningar, och därmed vill skicka ärendet vidare till inkasso. Där gäller det att lägga mycket tid, tålamod och övertalningsförmåga. För annars kanske du aldrig mer behöver befatta dig med att flytta över huvud taget, utan kanske blir hemlös på kuppen. Det är i så fall en sak mindre att bekymra sig för i framtiden; 
Var man skall bo, menar jag!
                       Susen M J ©

juli 23, 2017

Kapitel 81: På stan med mamma och pappa

Kapitel 81: På stan med mamma och pappa
Det var inte ofta som vi i min familj åkte in till stan, alltså Göteborgs centrum, tillsammans. De gånger vi gjorde det var det för att gå på bio eller Liseberg, men vi åkte inte dit för att bara "gå på stan". Men en gång gjorde vi det. Bara jag, mamma och pappa. Vi skulle flanera, titta på folk och gå till det nyöppnade glasscafét där en av mina bästa vänners lillasyster Kat arbetade. När vi parkerat bilen, och var på väg mot den stora paradgatan, passerade vi skivaffären där jag så ofta brukade köpa min musik. "Kan ni vänta lite här på mig, så skall jag bara springa in och fråga om de har Michael Boltons LP, Soul Provider?" Det kunde de naturligtvis, så jag rusade bort till affären och fick tag i butikens sista exemplar. Jag var överlycklig! Det hade nu gått två år sedan jag första gången hörde talas om Michael Bolton, via en radiointervju där de bland annat spelat (Sittin on) The dock of the Bay. Jag satt på flygplanet då, precis innan avresan hem från San Francisco när jag hörde intervjun i min nya freestyle - en Sony Walkman jag köpt där, i min favoritstad. Kanske minns jag det så väl för att programledaren betonade att Michael Bolton var en av väldigt få som kom undan med att kalla staden vid dess smeknamn; Frisco.

Nu, två år senare, hade Michel Bolton slagit igenom stort, och hans Soul Provider, Georgia On My Mind, How Am I Supposed To Live Without You var på allas läppar. Han toppade alla listor med den ena hiten efter den andra och sålde miljontals skivor. Och en av dem var nu min.

Vi hade verkligen en jättemysig eftermiddag där på stan, jag och mina föräldrar. Och när vi spatserat runt ett tag så gick vi till glasscafét där vi träffade Kat. En underbar, sprudlande och fantastisk ung tjej på 23 år, med sångröst som en näktergal. Hon var så omedelbar, så spontan, så äkta och så färgstark. Mina föräldrar var helt tagna av henne, och i gengäld behandlade hon dem som om hon känt dem i hela sitt liv! Lite extra speciellt kändes det när hon såg min nyinköpta LP-skiva och gjorde stora ögon. "Han är verkligen helt fantastisk!" Det kändes så väldigt speciellt att hon sa så, just för att hon själv var en så otroligt duktig sångerska! Kanske just för att recensenter och kritiker ofta gjorde sig lustiga över Michael Bolton och hans musik. För dem var han bara en billig smörsångare, med ful frisyr, som de gjorde sitt bästa för att ta all heder och ära av.

Kvällen på stan med mamma och pappa, Mötet med Kat, Att jag blev ägare till min första Michael Bolton-skiva, Alla de där händelserna har jag trätt på mitt strå av Smultron-tillfällen som jag kommit att döpa dem till, de där ögonblicken i livet som gnistrar till av ett inre ljus i tillvaron. Dem vi behöver så väl när livet mörknar vid horisonten. För det gjorde det då utan att vi visste om det, för både mig och Kat, mörknade!
                    Susen M J © 

juli 22, 2017

Susens Krönikor 3: Allt för formen

Susens krönikor 3: 
Allt för formen
 Det skall vara det allra minsta då, svarade kvinnan på frågan om hon ville ha någonting till kaffet.
 Du vet, jag fick fel på sköldkörteln, så jag måste allt tänka på vad jag äter. Så jag inte sväller ut. Trots att jag är över 70 nu, sa hon lite förläget.
Då kom jag att tänka på ett tillfälle i tonåren när mamma och jag diskuterade former. Jag hade stora problem med att komma överens med kroppen. Och kanske ville mamma trösta mig när hon sa:
Du vet, 90, 60, 90 cm skall måtten vara, för att man skall passa in!”
Hon sa det inte för att hon tyckte att normen var rätt. Utan mer som ett konstaterande av fakta. Det hjälpte inte min självbild alls. Jag blev bara ledsen och kände mig än sämre till mods när byxorna stramade.

Det som på 1960 och 1970-talet var kvinnoidealet personifierat, betraktas i dag som väl kurvigt. Nu talas det allt som oftast om att kvinnor strävar efter storlek 0. Med amerikanska mått mätt alltså. Tänk tanken: Att vara en nolla! Är det verkligen någon som vill det, egentligen? Jag menar ”noll och ingenting”, skall det vara något att sträva efter! Kroppen skall finnas och fylla alla funktioner. Men den skall bara vara knappt synlig? Ungefär som när vuxna förr sa att; Barn skall synas men inte höras.

Å andra sidan är fetma ett växande världsproblem. Det talas om en exploderande fetmaepidemi. Bantningsprogram visas i alla Tv-kanaler på bästa sändningstid. Folk har i åratal tränat för glatta livet och späkt sig i TV-program såsom: Dr Phil, Oprah Winfrey, Bästa formen, Du är vad du äter, Knubbiga barn, Biggest Loser… Ja, listan kan göras oändlig. Det konstiga är att det människor misslyckas konstant med tidigare, löses på några veckor i Tv-världen! Kan man verkligen lita på det? Att bara för att man tar itu med ett livslångt problem i TV, så är lösningen ett faktum. Som i ett trollslag. Och vi andra, vi sitter i TV-soffan och pöser. Och suckar över att det inte var vi som lyckades. Den här gången heller. Det är det alltid någon annan som gör. Medan vi tittar på.

Det är naturligtvis inte nyttigt för hälsan att vara alltför överviktig. Hjärta, knän, självförtroende, allmäntillstånd, och framför allt annat, självkänsla, tar stryk i allra högsta grad! Men för övrigt. När man talar kosmetiskt. Har vi verkligen rätt att döma varandra så hårt som vi faktiskt gör, på grund av utseende? Det börjar redan i de tidiga skolåren. Barn blir mobbade och utfrusna. Fortsätter det, kan det bli till ett livslångt lidande. Vad är det då som är så provokativt hos exempelvis en medmänniskas kroppshydda? Så att andra tar sig rätten att kommentera den i tid och otid, på de mest horribla sätt? Är det den djupa önskan om, och strävan efter, perfektion som ligger så djupt rotad?


De tankarna rörde sig ofta i mitt huvud under min uppväxt. Och jag strävade i åratal för att bli SMAL. Jag försökte med ALLT. Andra omgången i Viktväktarna, var tillsammans med både arbetskamrater, och mamma. Jag gjorde ALLT man skulle. Och var dessutom den enda i hela gruppen som tränade. Fem gånger i veckan. Och dessutom cyklade jag till och från jobbet. Tio mil i veckan bara det. Trots det var jag den enda som INTE gick ner nämnvärt i vikt. Och blev konstant ledsen. Trodde att: ”NÅGOT fel måste jag ju göra!” Inte förrän det uppdagats att ämnesomsättningen, och annat medicinskt, faktiskt orsakade mina konstanta misslyckanden, kunde jag äntligen förlåta mig själv, och börja förstå, varför jag inte blev av med övervikten. Men kunde ändå inte komma riktigt överens med min spegelbild. Inte förrän jag vid ett tillfälle kom på mig själv med att smygtitta på en av mina arbetskamrater. Hon hade säkert mer än trettio kilos övervikt. En kvinna som kommit att bli min mentor i arbetet. Hon var för mig en riktig sagotant, lite som Askungens goda Fé. En kvinna som jag tyckte såå otroligt mycket om.
– Skulle jag tycka bättre om henne om hon blev smal? 
Tänkte jag för mig själv. Svaret var nej! Definitivt inte! För det var hennes själ som betydde så mycket för mig. Att hon var en så genomgo människa.

Har den tanken gått förlorad i samhället i dag? Att det är människan bakom kroppen som är det viktiga? Själv tog det mig decennier innan jag lyckades lösa mitt viktproblem, men med åldern förblev jag inte lika hård mot mig själv. När mina arbetskamrater fick reda på att det var medicinska problem som satt stopp för min länge eftersträvade viktnedgång, så var kommentarerna från en barnmorska:
- På jobbet åt du ju så lite. Och aldrig något onyttigt. Du bytte ju till exempel alltid ut kaffebrödet mot en banan! Så jag trodde att du åt en massa onyttigt hemma i stället! Eller att det var bananerna som gjorde att du inte gick ner i vikt!
Men allvarligt talat? Apor äter ju massor av bananer. Men är det någon som någonsin sett en överviktig apa?!
 
          
         Susen M J ©

juli 21, 2017

Kapitel 80: Synfältsundersökning

Foto: Susens tankar
Kapitel 80: Synfältsundersökning
Jag hade aldrig hört talas om synfältsundersökning tidigare, men två veckor efter mitt besök hos den nya ögonläkaren var det dags. Vår syn är ju inte riktad enbart rakt fram, utan vi ser ju utåt sidorna, uppåt och nedåt, även då ögonen är riktade mot samma fläck rakt fram. I en synfältsundersökning är det just det synfältet man undersöker och värderar. Normal syn omfattar tydligen 150 procent av synfältet, på varje öga fick jag veta. Mitt resultat var därför under all kritik! För jag såg bara 37 procent på vänster, och 47 procent på höger öga! Personalen som gjorde undersökningen blev rejält tillknäppta och meddelade att nästa steg var att jag nu skulle bli remitterad till en neurolog. Utan att jag egentligen förstod vare sig allvaret, eller resultatet av min synfältsundersökning.
                  Susen M J © 

juli 20, 2017

Susens Krönikor 2: Compact Living blev kompakt liv

Susens krönika 2: Compact Living blev Kompakt Liv
stället för att bygga bort den bostadsbrist som rått i Sverige under många år, har samhället ansträngt sig för att skapa trender av trångboddhet. Inredningsprogrammens tips är oändliga för att Compact Living skall ses som en attraktiv livsstil. Ett hem i miniatyr. Visst låter det perfekt att bo småskaligt, och ändå ha allt. De skulle bara veta!

Tillbaka i Sverige efter Au-Pair-äventyret i San Francisco, insåg jag att det blivit för trångt att bo med föräldrar och fyra syskon. Jag ville tillbaka till Majorna där jag bott som liten. Och bo i en tvåa. Mindre gick inte för sig. Men beskeden var negativa, både på Bostadsförmedlingen och hos allmännyttan!

Tre dagar senare hade jag inte råd att vara kräsen längre. ”Finns det verkligen INGENTING?” frågade jag desperat efter att ha förklarat familjens trångboddhet. ”Nja, en uppsägning som inte hunnit åtgärdas! En etta i Tynnered på 35 kvadrat.” Jag jublade inombords! Var lyckligt förblindad och såg inga brister vid visningen. Och blev därför förvånad när besiktningsmannen sa att parketten skall slipas och rummet tapetseras.

Jag flyttade in den första april det året. Och mer än trettio år senare känns det som ett stort aprilskämt. Att jag blivit lurad. För jag bor kvar. Och lever snarare ett kompakt liv än Compact Living. Inget coolt i det. Länge har jag velat flytta. Lika länge har livets omständigheter satt ekonomiskt stopp. Under många år tyckte jag att min trångboddhet var det pris jag fick betala för att vara underbetald undersköterska. Som dessutom vill se världen. Sedan satte hälsan stopp. Slutligen valde jag att studera. Och därefter var det dags att snabbt betala skyhöga studielån -  I medelåldern. Hur dum får man bli egentligen? Om det skall fortsätta så här, förblir jag väl kompakt till döddagar.

Det känns pinsamt att berätta för nya bekantskaper hur småskaligt jag bor. För att inte tala om hur länge jag bott så! För budskapen är att vi skall vi bo stort, flott och helst äga våra hem, och det senaste av lyxvaror, för att vara någon att räkna med. Men värre än samhällets måttstock är faktiskt när saker ramlar ur skåpen och slår mig i huvudet. Dessutom är det ett rent helvete att få plats med kläder och annan textil i två och en halv LITEN garderob! Knappt värt besväret. Jag är skrynklig jämt.

Dagen efter städning virvlar dammet. ”Men det är ju så litet. Städningen är väl ingen match?” Jo, för jag måste flytta varenda pinal för att komma åt! Det tar längre tid att städa min etta än dåtida föräldrahemmets radhus på 115 kvadratmeter. För att inte tala om när jag skall tvätta fönster. De går inåt. Jag möblerar om hela lägenheten, och sitter sedan fast! Ringer det på dörren eller telefonen, är det kört. Jag kommer inte fram!

Ja, det är billigt att bo kompakt. Men det är också enda fördelen. En dag när jag öppnade spisfläktens skåp flög en glasskål som en projektil och gjorde ett fult märke i nya spisen, och glassplittret ett skärsår på min arm. Den dagen bestämde jag mig: Nu får det var nog med kompakt liv! Nu är det min tur att få ett RIKTIGT boende. Och ärret påminner ständigt om det beslutet. Så se upp på bostadsmarknaden och rensa plats, för jag är färdig med både studier, studielån, balkongbrist, och Compact Living över huvud taget!
              Susen M J ©

juli 19, 2017

Kapitel 79: Halkat efter rejält med mina inlägg

Kapitel 79: Halkat efter rejält med mina inlägg
Det har nu gått några månader sedan mitt allra första inlägg på Alla Hjärtans Dag, den 14 februari i år. Tiden har gått fort. Och precis som jag skrev då, så har det blivit att jag skriver: Om ALLT Mellan Himmel och Hav. Och dessutom så publicerar jag ju även mina gamla dikter här. Av vilka väldigt många är skrivna 1980, när jag var 19 år gammal, och så klok! Kanske är det som pappa sa vid något tillfälle: "Du har en gammal själ!"

Nej, jag kan inte säga att jag visste precis vad jag skulle skriva om, eller var historierna skulle bära, men i dag, några månader senare, ser jag den röda tråden och att jag har haft ett stort behov av att skriva ner min egen historia: Från Början! Inte alltid precis i följd, utan kanske lite rörigt fram och tillbaka. Men efter att ha uppmärksammats på det, har jag lagt mig vinn om att följa min egen tidslinje. Vilken den nu är.

Efter hand när jag skrivit har det känts viktigt för mig att ha ett inlägg för varje datum, vilket blivit till ett problem då jag nu halkat efter rejält, eftersom jag har haft en del jobbigt att tampas med i sommar.

Så vad jag har försökt göra nu är att "fylla i datumluckorna bakifrån", men då ser det ju ut som om jag inte skriver alls i stället😡 Nu under vecka 29, (17-23 juli), har jag skrivit flera inlägg för juni månad! Och dessutom har jag publicerat resten av mina svenska dikter. Ja, förutom dem som handlar om höst, vinter och jul då förstås😉
                Susen M J © 
Foton: Susens tankar
  
 

juli 18, 2017

Susens Krönikor 1: Vikten av grannrelationer

Susens krönikor 1: 
Vikten av grannrelationer
ett avsnitt av Poliser, en svensk dramaserie som visades på tv för ett antal år sedan, fick en av poliserna ta hand om en gammal kvinna som legat död en längre tid i sin hyreslägenhet. Det händer även i verkligheten. Jag vet inte hur det är med dig, men jag vill inte bo i ett modernt samhälle där vi bryr oss så lite om varandra, att människor kan ligga döda i veckor innan de hittas.

Vi lever i en tid när ett kyligt klimat människor emellan många gånger är mer regel än undantag. Då kan ett gott grannskap vara väldigt viktigt. Fungerar inte livet hemma på grund av grannskapet är man illa ute. Det hårda klimatet stannar inte vid hyreshus, samhällen, eller ens städer emellan. Muskler skall spännas och länder skall utmanas! Vem vill egentligen vara granne med Nordkorea?
 – Hur är det att bo i Sverige… granne med Ryssland? Frågade en lärare och elever i en skolklass jag besökte i USA under tiden för Kalla Kriget.
Länder har alltid krigat, men i dag har flera av dem möjlighet att utplåna hela jorden. Då inser man vikten av att vårda sina grannar!

Efter att ha bott i samma hyreshus i mer än 30 år är jag hemmablind, men kan ibland komma på mig själv och bli glad över att ha så goda grannar. Något jag kanske bara uppskattar till fullo om situationen en dag hotar att förändras till det sämre?

”Det är ett sådant jävla liv på mina grannar jämt. De gapar, skriker, slåss och festar!” sa en bekant.
Plötsligt förstod jag vilken tur jag har som delar uppgång med sju hushåll där vi alla hälsar på varandra. Och som jag skulle kunna gå till vem som helst av, och låna lite socker eller mjölk.

Vari ligger då hemligheten med goda grannar? Jag tror att den är helt okomplicerad: Var en god granne och få goda grannar! Bjud till helt enkelt. Var inte rädd för att odla dina kontakter i grannskapet. Skaffa nätverk. Du vet aldrig när du kan behöva en väntjänst i din omedelbara närhet! Ett leende, en hälsning och några korta fraser. Mer behöver det inte kosta. För det handlar inte om att springa ner varandras dörrar och göra intrång i varandras vardag eller integritet. Utan om sund medmänsklighet. Och glöm inte barnen! De är otroligt viktiga för grannsämjan. Många barn saknar i dag vuxenkontakter utanför hemmet. För det mesta räcker det med samma förhållningssätt till barn som vuxna: Se dem, och du får så mycket tillbaka. Själv fick jag ett vykort med ett stort rött tecknat hjärta på, av en sexårig grannpojke i min brevlåda. En helt vanlig dag. Vilken kärleksförklaring! Och vilken glädje!             

Med TV-serien Poliser i färskt minne kände jag mig obehaglig till mods, när jag inte kunde nå en man som bor i mitt område för att diskutera en uppföljning på en artikel jag skrivit om honom tidigare. Jag ringde flertalet gånger under mer än ett dygn utan resultat. Mannen har MS och hans dagar är bättre och sämre. Till slut gick jag och ringde på hans dörr: Inget svar! När jag tittade in genom brevlådan, såg jag att reklam som delats ut två dagar tidigare låg kvar på mattan. Då blev jag riktigt orolig och ropade hans namn. Han svarade att han inte klarade att ta sig till dörren

                     Två timmar senare; efter kontakt med hyresvärd, hemtjänst, polis och låssmed, åkte han i väg i ambulans till sjukhuset, och slapp därmed att sluta sina dagar som kvinnan i TV-serien.
Men vem är du? frågade polisen efteråt när jag satte mig på cykeln.
Är du från hemtjänsten? fortsatte hon.
Och innan jag hunnit svara sa hon:
Du har ju räddat livet på mannen! Du är faktiskt hans ängel i dag!
Nej, det är jag inte, svarade jag. Jag är bara en orolig granne.

På cykeln på väg hem från universitet senare samma eftermiddag, tog jag upp mobilen och ringde en granne:
 ”Det har hänt jobbiga saker i dag, får jag komma på en fika?” ”Bara kom!" var svaret.
               Susen M J ©

juli 17, 2017

Kapitel 78: Den nya ögonläkaren

Kapitel 78: Den nya ögonläkaren
Jag vet inte vad det var som fick mig att helt sonika kliva in på Sahlgrenskas ögonmottagning. Kanske var det mitt undermedvetna som fått nog och tog över. Jag gick fram till kvinnan som satt bakom glaset i mottagningens kassa och frågade: "Hur bär man sig åt om man vill ha tid hos en ögonläkare här hos er?" "Ja, vi har ju ganska bokat här, men jag kan ringa  ögonmottagningen på Frölunda specialistsjukhus om du vill?" "Ja tack!" svarade jag helt utan tvekan. Nu skulle jag verkligen försöka gå till botten med mina hälsoproblem. Och göra det; En sak i taget.

Det tog inte lång tid för kvinnan i kassan att konstatera att det andra sjukhuset faktiskt hade en återbudstid till mig, redan samma dag, om jag ville ha den? "Ja tack!" svarade jag, samtidigt som jag kom på att då måste jag ringa min arbetskamrat och boka om vårt möte till lite senare på dagen. Hon var från Bolivia och hade ganska stora problem med att både tala och förstå svenska språket, så jag hade lovat att följa med henne till banken och hjälpa henne med en del ärenden där. Och eftersom vi hade pratat om det ett tag, så fanns det inte på min karta att vi kanske skulle skjuta upp vårt möte till en annan dag. Utan flyttade bara fram det ett par timmar.

På väg till den nya ögonläkaren funderade jag fram och tillbaka på vad det egentligen kunde vara för fel på mina ögon. En dag när jag hade suttit i min soffa och tittat mot mina fönster, hade jag lagt ena handen över ögat, för att liksom försöka avgöra vilket öga jag såg sämst på. Då kunde jag konstatera att jag bara såg halva blomkrukorna, och halva TV:n... jaa halva av allting egentligen. 
Det här kändes inte alls bra!

Även denna ögonläkaren var kvinna, men därmed upphörde likheterna för hon var så annorlunda jämfört med den förra  ögonläkare jag gått hos i mer än tolv år. För jag fick genast förtroende för henne. Och hon kändes både genuin och professionell, samtidigt som hon var både varm och trevlig i sättet. Hon kollade mina ögon precis så som jag vant mig vid att man gör vid ögonkontroller, med ETT stort undantag! Hon tog fram en ficklampa som lyste med ett rött sken. Och så höll hon den på olika sätt så att det röda ljuset kom från olika håll, samtidigt frågade hon mig specifikt om färgen vid varje ny vinkel. "Det är rött." sa jag upprepade gånger, tills jag såg att: "Men nu är det vitt." Där stoppade hon undersökningen, såg bekymrad ut och sa att hon ville att jag skulle genomgå en synfältsundersökning. Sedan gick hon ut ur rummet en stund, och när hon kom tillbaka berättade hon att de faktiskt hade ett återbud samma dag, om jag ville ha den tiden. Ja, det hade jag ju gärna velat, men så var det ju det här med att jag lovat min arbetskamrat från Bolivia att agera tolk åt henne på banken. Och nu hade jag ju redan skjutit upp den tiden en gång. så...
"Jaa, sa doktorn, då har vi inte nästa tid förrän om två veckor."
                   Susen M J © 

juli 16, 2017

Kapitel 77: Jag HITTADE Ingrid ... som jag lärde känna i USA!

Jag HITTADE Ingrid ... som jag lärde känna i USA!
Några månader efter det att jag startat upp Susens tankar publicerade jag en efterlysning där jag sökte efter Ingrid som jag lärt känna i USA det året då jag var Au Pair utanför San Francisco. Eftersom jag var så osäker på hennes efternamn kändes det som en omöjlighet att söka via telefonbolag och annat. Och att jag dessutom alltid haft en väldigt skeptisk inställning till sociala medier, gjorde att det inte heller kändes som en lösning: även om jag alltså hade, och har, en alldeles egen blogg 🌝 
Ja, ja, sådana är vi väl lite till mans ibland, inte alltid helt konsekventa! Det är främst Facebook jag alltid känt misstänksamhet emot eftersom jag, precis när den dök upp, läste att den startades i syfte att killar på en High School i USA skulle kunna betygsätta flickorna på samma skola!?! Vilken Cynism! Med all den mobbing jag har upplevt i min uppväxt så skar sig direkt ens tanken på ett "mig på Facebook!" Så det blev ingenting med det!

Men långt senare satt jag så ändå här på bloggen och skrev att jag hade: 
Sandra, min goa vän, och hennes kontaktnät på Facebook att tacka för att jag  återfunnit Ingrid, som jag tidigare skrivit följande om i en efterlysning:

"När jag läser vad jag skrivit om mitt år i USA slås jag återigen av hur mycket Ingrids vänskap kom att betyda för mig under året då jag var Au Pair i San Francisco. Och hur ofta jag under årens lopp tänkt på henne, och hur roligt det skulle vara om jag kunde få kontakt med henne igen, efter alla år!

Men nej, jag minns ju inte Ingrids efternamn, och vi tappade kontakten ganska snart efter det att vi flyttat hem från Amerika. Ingrid besökte mig visserligen i mitt föräldrahem bara några veckor efter det att vi båda landat i Sverige. Men sedan, tappade vi bort varandra. Såå synd! Ingrid var en klippa för mig. Det har jag blivit än mer klar över då jag rotat bland gamla kort, och i mitt minne. Om jag inte haft vänskapen till Ingrid så vet jag inte om jag orkat stanna i USA året ut. Hon hade idéer och energi. Ibland till och med för oss båda! Vi var på utflykter så fort vi var lediga. Och hon kunde både köra bilen och hålla koll på rutten via kartor. Jag var djupt imponerad. Och så var hon vänlig, trygg, och snäll. Det fanns ett lugn hos henne som jag inte alltid kände själv. Det jag egentligen försöker beskriva hos henne är att hon var nöjd med livet så som det var. Hon sökte inte så mycket efter någonting annat, utan fann glädje och storhet i stunden. Och den trygghet jag ofta saknade, kunde hon då dela med sig av.

Jag har ofta och mycket tänkt på Ingrid. Var tog hon vägen? Vet att vi inte bodde så långt ifrån varandra. Tänk om jag kunde finna henne så här, genom en efterlysning i min blogg. Att någon kanske känner igen henne. Livet har visat mig att allt är möjligt. Det skulle vara fantastiskt att träffa henne igen: så många år senare!

När jag försöker beskriva Ingrids inställning till livet och dess omständigheter, så slår det mig även att hon nog hade mycket ganska klart för sig redan då som så ung. Sådant som sedan dess tagit mig årtionden att snudda vid, det visste hon redan."

Precis efter jag publicerat det inlägget fann jag även några rader som jag hade klottrat ner i min skrivbok bara några månader tidigare:
"Tänk om livet egentligen inte handlar så mycket om att göra, uppnå, bli, utan att helt enkelt bara må så bra som möjligt - vad man än gör. Är det då inte sorgligt att det skall ta större delen av ens liv för att komma på det?"

Än en gång vill jag tacka Sandra och hennes kontakt på Facebook, för att jag efter det där  inlägget kunde få ringa och prata med Ingrid, så många år senare, även om livet sedan ville att vi ganska snart återigen skulle tappa kontakten; för sådant är det ju som sagt ibland; Livet❣
                     Susen M J © 
   
Foton: Susens tankar
Kortet Ingrid gav mig i födelsedags- avskedsgåva,
och som hon på sitt finurliga sätt delvis
klippt & klistrat ihop själv;-)