Allt för formen
Det skall vara det allra minsta då, svarade kvinnan på frågan om hon ville ha någonting till kaffet.
– Du vet, jag fick fel på sköldkörteln, så jag måste allt tänka på vad jag äter. Så jag inte sväller ut. Trots att jag är över 70 nu, sa hon lite förläget.
Då kom jag att tänka på ett tillfälle i tonåren när mamma och jag diskuterade former. Jag hade stora problem med att komma överens med kroppen. Och kanske ville mamma trösta mig när hon sa:
”Du vet, 90, 60, 90 cm skall måtten vara, för att man skall passa in!”
Hon sa det inte för att hon tyckte att normen var rätt. Utan mer som ett konstaterande av fakta. Det hjälpte inte min självbild alls. Jag blev bara ledsen och kände mig än sämre till mods när byxorna stramade.
Det som på 1960 och 1970-talet var kvinnoidealet personifierat, betraktas i dag som väl kurvigt. Nu talas det allt som oftast om att kvinnor strävar efter storlek 0. Med amerikanska mått mätt alltså. Tänk tanken: Att vara en nolla! Är det verkligen någon som vill det, egentligen? Jag menar ”noll och ingenting”, skall det vara något att sträva efter! Kroppen skall finnas och fylla alla funktioner. Men den skall bara vara knappt synlig? Ungefär som när vuxna förr sa att; Barn skall synas men inte höras.
Å andra sidan är fetma ett växande världsproblem. Det talas om en exploderande fetmaepidemi. Bantningsprogram visas i alla Tv-kanaler på bästa sändningstid. Folk har i åratal tränat för glatta livet och späkt sig i TV-program såsom: Dr Phil, Oprah Winfrey, Bästa formen, Du är vad du äter, Knubbiga barn, Biggest Loser… Ja, listan kan göras oändlig. Det konstiga är att det människor misslyckas konstant med tidigare, löses på några veckor i Tv-världen! Kan man verkligen lita på det? Att bara för att man tar itu med ett livslångt problem i TV, så är lösningen ett faktum. Som i ett trollslag. Och vi andra, vi sitter i TV-soffan och pöser. Och suckar över att det inte var vi som lyckades. Den här gången heller. Det är det alltid någon annan som gör. Medan vi tittar på.
Det är naturligtvis inte nyttigt för hälsan att vara alltför överviktig. Hjärta, knän, självförtroende, allmäntillstånd, och framför allt annat, självkänsla, tar stryk i allra högsta grad! Men för övrigt. När man talar kosmetiskt. Har vi verkligen rätt att döma varandra så hårt som vi faktiskt gör, på grund av utseende? Det börjar redan i de tidiga skolåren. Barn blir mobbade och utfrusna. Fortsätter det, kan det bli till ett livslångt lidande. Vad är det då som är så provokativt hos exempelvis en medmänniskas kroppshydda? Så att andra tar sig rätten att kommentera den i tid och otid, på de mest horribla sätt? Är det den djupa önskan om, och strävan efter, perfektion som ligger så djupt rotad?
De tankarna rörde sig ofta i mitt huvud under min uppväxt. Och jag strävade i åratal för att bli SMAL. Jag försökte med ALLT. Andra omgången i Viktväktarna, var tillsammans med både arbetskamrater, och mamma. Jag gjorde ALLT man skulle. Och var dessutom den enda i hela gruppen som tränade. Fem gånger i veckan. Och dessutom cyklade jag till och från jobbet. Tio mil i veckan bara det. Trots det var jag den enda som INTE gick ner nämnvärt i vikt. Och blev konstant ledsen. Trodde att: ”NÅGOT fel måste jag ju göra!” Inte förrän det uppdagats att ämnesomsättningen, och annat medicinskt, faktiskt orsakade mina konstanta misslyckanden, kunde jag äntligen förlåta mig själv, och börja förstå, varför jag inte blev av med övervikten. Men kunde ändå inte komma riktigt överens med min spegelbild. Inte förrän jag vid ett tillfälle kom på mig själv med att smygtitta på en av mina arbetskamrater. Hon hade säkert mer än trettio kilos övervikt. En kvinna som kommit att bli min mentor i arbetet. Hon var för mig en riktig sagotant, lite som Askungens goda Fé. En kvinna som jag tyckte såå otroligt mycket om.
– Skulle jag tycka bättre om henne om hon blev smal?
Det skall vara det allra minsta då, svarade kvinnan på frågan om hon ville ha någonting till kaffet.
– Du vet, jag fick fel på sköldkörteln, så jag måste allt tänka på vad jag äter. Så jag inte sväller ut. Trots att jag är över 70 nu, sa hon lite förläget.
Då kom jag att tänka på ett tillfälle i tonåren när mamma och jag diskuterade former. Jag hade stora problem med att komma överens med kroppen. Och kanske ville mamma trösta mig när hon sa:
”Du vet, 90, 60, 90 cm skall måtten vara, för att man skall passa in!”
Hon sa det inte för att hon tyckte att normen var rätt. Utan mer som ett konstaterande av fakta. Det hjälpte inte min självbild alls. Jag blev bara ledsen och kände mig än sämre till mods när byxorna stramade.
Det som på 1960 och 1970-talet var kvinnoidealet personifierat, betraktas i dag som väl kurvigt. Nu talas det allt som oftast om att kvinnor strävar efter storlek 0. Med amerikanska mått mätt alltså. Tänk tanken: Att vara en nolla! Är det verkligen någon som vill det, egentligen? Jag menar ”noll och ingenting”, skall det vara något att sträva efter! Kroppen skall finnas och fylla alla funktioner. Men den skall bara vara knappt synlig? Ungefär som när vuxna förr sa att; Barn skall synas men inte höras.
Å andra sidan är fetma ett växande världsproblem. Det talas om en exploderande fetmaepidemi. Bantningsprogram visas i alla Tv-kanaler på bästa sändningstid. Folk har i åratal tränat för glatta livet och späkt sig i TV-program såsom: Dr Phil, Oprah Winfrey, Bästa formen, Du är vad du äter, Knubbiga barn, Biggest Loser… Ja, listan kan göras oändlig. Det konstiga är att det människor misslyckas konstant med tidigare, löses på några veckor i Tv-världen! Kan man verkligen lita på det? Att bara för att man tar itu med ett livslångt problem i TV, så är lösningen ett faktum. Som i ett trollslag. Och vi andra, vi sitter i TV-soffan och pöser. Och suckar över att det inte var vi som lyckades. Den här gången heller. Det är det alltid någon annan som gör. Medan vi tittar på.
Det är naturligtvis inte nyttigt för hälsan att vara alltför överviktig. Hjärta, knän, självförtroende, allmäntillstånd, och framför allt annat, självkänsla, tar stryk i allra högsta grad! Men för övrigt. När man talar kosmetiskt. Har vi verkligen rätt att döma varandra så hårt som vi faktiskt gör, på grund av utseende? Det börjar redan i de tidiga skolåren. Barn blir mobbade och utfrusna. Fortsätter det, kan det bli till ett livslångt lidande. Vad är det då som är så provokativt hos exempelvis en medmänniskas kroppshydda? Så att andra tar sig rätten att kommentera den i tid och otid, på de mest horribla sätt? Är det den djupa önskan om, och strävan efter, perfektion som ligger så djupt rotad?
De tankarna rörde sig ofta i mitt huvud under min uppväxt. Och jag strävade i åratal för att bli SMAL. Jag försökte med ALLT. Andra omgången i Viktväktarna, var tillsammans med både arbetskamrater, och mamma. Jag gjorde ALLT man skulle. Och var dessutom den enda i hela gruppen som tränade. Fem gånger i veckan. Och dessutom cyklade jag till och från jobbet. Tio mil i veckan bara det. Trots det var jag den enda som INTE gick ner nämnvärt i vikt. Och blev konstant ledsen. Trodde att: ”NÅGOT fel måste jag ju göra!” Inte förrän det uppdagats att ämnesomsättningen, och annat medicinskt, faktiskt orsakade mina konstanta misslyckanden, kunde jag äntligen förlåta mig själv, och börja förstå, varför jag inte blev av med övervikten. Men kunde ändå inte komma riktigt överens med min spegelbild. Inte förrän jag vid ett tillfälle kom på mig själv med att smygtitta på en av mina arbetskamrater. Hon hade säkert mer än trettio kilos övervikt. En kvinna som kommit att bli min mentor i arbetet. Hon var för mig en riktig sagotant, lite som Askungens goda Fé. En kvinna som jag tyckte såå otroligt mycket om.
– Skulle jag tycka bättre om henne om hon blev smal?
Tänkte jag för mig själv. Svaret var nej! Definitivt inte! För det var hennes själ som betydde så mycket för mig. Att hon var en så genomgo människa.
Har den tanken gått förlorad i samhället i dag? Att det är människan bakom kroppen som är det viktiga? Själv tog det mig decennier innan jag lyckades lösa mitt viktproblem, men med åldern förblev jag inte lika hård mot mig själv. När mina arbetskamrater fick reda på att det var medicinska problem som satt stopp för min länge eftersträvade viktnedgång, så var kommentarerna från en barnmorska:
- På jobbet åt du ju så lite. Och aldrig något onyttigt. Du bytte ju till exempel alltid ut kaffebrödet mot en banan! Så jag trodde att du åt en massa onyttigt hemma i stället! Eller att det var bananerna som gjorde att du inte gick ner i vikt!
Men allvarligt talat? Apor äter ju massor av bananer. Men är det någon som någonsin sett en överviktig apa?!
Susen M J ©
Har den tanken gått förlorad i samhället i dag? Att det är människan bakom kroppen som är det viktiga? Själv tog det mig decennier innan jag lyckades lösa mitt viktproblem, men med åldern förblev jag inte lika hård mot mig själv. När mina arbetskamrater fick reda på att det var medicinska problem som satt stopp för min länge eftersträvade viktnedgång, så var kommentarerna från en barnmorska:
- På jobbet åt du ju så lite. Och aldrig något onyttigt. Du bytte ju till exempel alltid ut kaffebrödet mot en banan! Så jag trodde att du åt en massa onyttigt hemma i stället! Eller att det var bananerna som gjorde att du inte gick ner i vikt!
Men allvarligt talat? Apor äter ju massor av bananer. Men är det någon som någonsin sett en överviktig apa?!
Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar