Susens Krönikor 2: Compact Living blev kompakt liv

Susens krönika 2: Compact Living blev Kompakt Liv

I stället för att bygga bort den bostadsbrist som rått i Sverige under många år, har samhället ansträngt sig för att skapa trender av trångboddhet. Inredningsprogrammens tips är oändliga för att Compact Living skall ses som en attraktiv livsstil. Ett hem i miniatyr. Visst låter det perfekt att bo småskaligt, och ändå ha allt. De skulle bara veta!

Tillbaka i Sverige efter Au-Pair-äventyret i San Francisco, insåg jag att det blivit för trångt att bo med föräldrar och fyra syskon. Jag ville tillbaka till Majorna där jag bott som liten. Och bo i en tvåa. Mindre gick inte för sig. Men beskeden var negativa, både på Bostadsförmedlingen och hos allmännyttan!

Tre dagar senare hade jag inte råd att vara kräsen längre. ”Finns det verkligen INGENTING?” frågade jag desperat efter att ha förklarat familjens trångboddhet. ”Nja, en uppsägning som inte hunnit åtgärdas! En etta i Tynnered på 35 kvadrat.” Jag jublade inombords! Var lyckligt förblindad och såg inga brister vid visningen. Och blev därför förvånad när besiktningsmannen sa att parketten skall slipas och rummet tapetseras.

Jag flyttade in den första april det året. Och mer än trettio år senare känns det som ett stort aprilskämt. Att jag blivit lurad. För jag bor kvar. Och lever snarare ett kompakt liv än Compact Living. Inget coolt i det. Länge har jag velat flytta. Lika länge har livets omständigheter satt ekonomiskt stopp. Under många år tyckte jag att min trångboddhet var det pris jag fick betala för att vara underbetald undersköterska. Som dessutom vill se världen. Sedan satte hälsan stopp. Slutligen valde jag att studera. Och därefter var det dags att snabbt betala skyhöga studielån -  I medelåldern. Hur dum får man bli egentligen? Om det skall fortsätta så här, förblir jag väl kompakt till döddagar.

Det känns pinsamt att berätta för nya bekantskaper hur småskaligt jag bor. För att inte tala om hur länge jag bott så! För budskapen är att vi skall vi bo stort, flott och helst äga våra hem, och det senaste av lyxvaror, för att vara någon att räkna med. Men värre än samhällets måttstock är faktiskt när saker ramlar ur skåpen och slår mig i huvudet. Dessutom är det ett rent helvete att få plats med kläder och annan textil i två och en halv LITEN garderob! Knappt värt besväret. Jag är skrynklig jämt.

Dagen efter städning virvlar dammet. ”Men det är ju så litet. Städningen är väl ingen match?” Jo, för jag måste flytta varenda pinal för att komma åt! Det tar längre tid att städa min etta än dåtida föräldrahemmets radhus på 115 kvadratmeter. För att inte tala om när jag skall tvätta fönster. De går inåt. Jag möblerar om hela lägenheten, och sitter sedan fast! Ringer det på dörren eller telefonen, är det kört. Jag kommer inte fram!

Ja, det är billigt att bo kompakt. Men det är också enda fördelen. En dag när jag öppnade spisfläktens skåp flög en glasskål som en projektil och gjorde ett fult märke i nya spisen, och glassplittret ett skärsår på min arm. Den dagen bestämde jag mig: Nu får det var nog med kompakt liv! Nu är det min tur att få ett RIKTIGT boende. Och ärret påminner ständigt om det beslutet. Så se upp på bostadsmarknaden och rensa plats, för jag är färdig med både studier, studielån, balkongbrist, och Compact Living över huvud taget!

              Susen M J ©