Att försöka svara på frågan angående vad som är meningen med livet var en av de riktigt stora uppgifterna just den terminen. Redan i inledningsskedet kändes det som om jag gett mig i kast med det omöjliga. Hur besvarar man existentiella frågor där inga givna svar finns? Genom att besvara frågor med frågor? För om hade jag haft definitiva svar på den stora frågan så hade jag väl antingen varit gengångare, eller kanske påtänkt för ett nobelpris.
I vilket fall som helst så hade jag valt söka Livets Mening, och alla som läser det förstår säkert vilket dilemma det innebar. Ett slutgiltigt svar på vad som är meningen med våra liv vet jag inte om vi någonsin får. När jag fick frågan i min hand kunde jag endast relatera till egna funderingar; Och min stora fråga i Livet har alltid härrört; Kärleken! Då inte minst kärleken mellan älskande. Någonstans förnimmer jag att den ligger där i botten för meningen med våra liv. Som en plattform. Och som det så mången gång konstaterats: ”Kärleken överskuggar ALLT!” Därmed föll det sig ganska naturligt att i förlängningen av frågan om ”Meningen med livet” närma mig frågan om: ”Den sanna kärleken”!
Min tidpunkt att svara på frågan var minst sagt illa vald; vilket nog är än mer förståeligt när jag berättar att det var vid ”Alla Helgons Dag” det året ett sextiotal ungdomar miste sina unga liv i Sveriges historiskt värsta brand, i en lokal på Hisingen i Göteborg! Då förstår man än mer att det var en näst intill omöjlig fråga att besvara. Hela Sveriges befolkning hade den säkerligen på sina läppar då: ”Vad är meningen med Livet?”
När svåra saker händer får Livet en ny dimension; och blir sig självt nog.
En av de överlevande pojkarna, 19 år gammal, intervjuades vid sin sjukhussäng av en journalist på en av Göteborgs tidningar dagen efter branden. Avslutningsvis sa han i artikeln:
”När jag såg en svensk man i
40-årsåldern, bära iväg tre skadade afrikaner till sin bil för att troligtvis
föra dem till sjukhus, så tändes ett ljus i mig!”
Den kommentaren, om vad vi
under våra korta liv borde kunna ta för självklart; Medmänsklighet utan yttre
motsättningar rann mina tårar.
Fritt sammanfattat stod detta att läsa i en gammal lärobok jag hittade när jag röjde i min källare: ”Olika personer kan betrakta samma objekt utan att för den skull se
detsamma, eftersom de har olika värderingar, intressen, erfarenheter och förväntningar.
Vars och ens bild av ”Livets mening” formas av inre faktorer och orsaker. Det
som är väsentligt för en människa, betyder
ingenting för en annan! Varje människa har sin historia och intressen olika
alla andras. Mönster som bildas kan liknas vid en lins som slipats av livet
specifikt för varje individ, och ljuset bryts i enlighet med linsens slipning
och ger varje människa en särskild bild av verkligheten. Var och en lever I Sin
Egen Värld, eller;
VARJE MÄNNISKA ÄR EN
UNIK VÄRLD!”
Den texten fick
mig att inse att jag måste forma om frågan, så att den passade just mitt ”livsmönster”.
Och därigenom blev den genast mycket lättare att besvara:
Vad är meningen med livet FÖR
MIG? Uppgiften blev i ett mindre betungande.
”Gör det lätt för dig”, sade en lärare vid ett tillfälle, och berörde därmed min absolut ömmaste punkt; ”För det kan man bara inte, det är ju ”fusk”! Och finns det något jag har svårt att stå ut med så är det fusk! ”Att bara tänka tanken att till exempel göra en fettsugning istället för att träna sig till resultat? Livet blir ju liksom ingen sport då! En plasttillvaro utmaningar förutan.
Som sagt självdisciplin är
en dygd, inga genvägar alltså! Trots allt förstår jag mer och mer vad läraren
menade. Framför allt var det omtanke i bästa välmening. Livet är många gånger
så pass tungt att man bör göra det lite lättare för sig de gånger det är möjligt. För
att helt enkelt orka allt i stressens tidevarv.
Och visst är det en aspekt på både människa och liv. Det finns både goda och onda sidor hos oss alla, även om man kan ifrågasätta vad nytta det onda gör!? Andemeningen säger mig att livet i mångt och mycket går ut på en kamp mellan ont och gott. Fanns inte det onda fanns ej heller viljan och drömmen om godhetens och, eller, rättvisans seger.
En annan för mig viktig aspekt är förmågan att se det stora i det lilla; ”Aha-upplevelser”, ”Smultron-tillfällen”, ja kalla det vad du vill, men istället för att gnälla över omständigheter, kunna se lösningar och möjligheter. Alltför många lever i, och igenom, begränsningar istället för att gå en match med dem!
Jag låter mig inte stoppas! Folk säger; ”springer du ensam i skogen?” eller ”reser du ensam?” Klart jag gör, jag älskar att både jogga och resa, eller se omvärlden från höga höjder. ”Är du inte höjdrädd?” Herregud, folk letar ju begränsningar, vad kommer det ifrån? Varför är människor så rädda för allting? Visst vore det hemskt att råka ut för något av det som är grunden till rädslan, men skall man fundera så hela tiden lever man knappast fullvärdigt. Tänk att leva ett helt liv i rädsla! När någonting verkligen händer tillåter jag mig den distinkta känslan av rädsla, vilken jag tror från tidernas begynnelse var menad att rädda oss ur svåra situationer. Fly eller försvara oss helt enkelt, inte begränsa oss till ett liv i ”fångenskap”!
Under en period funderade jag över vad jag egentligen var rädd för. Tanken svindlade; Att mista en nära, få besked att jag, eller någon nära, är allvarligt sjuk, eller; Att leva hela livet som ensamstående! Tänk att aldrig finna en för mig ämnad livskamrat. Aldrig få känna mig älskad i en, för så många självklar, tvåsamhet!
I första korintierbrevet
läser jag; ”om jag hade profetians gåva
och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så
att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.” ”Så
bliva de då bestående, tron, hoppet och kärleken, dessa tre; men störst bland
dem är kärleken!” Kärleksbudet är starkt, har så alltid varit, men
ibland tror jag att vi i våra dagar tar det för givet. Detta trots att just
kärleken är en av de viktigaste och starkaste byggstenarna i
våra liv. Naturligtvis omfattar detta all kärlek; till familj, släkt, nära vänner, men även i många fall den högre makt
man tror på! Dessa är väl de mer bestående formerna av kärlek, medan den
mellan älskande par i många fall kan visa sig vara övergående! Mycket med tanke
på att statistiken gör gällande att hälften av alla äktenskap slutar i
skilsmässa
Därmed dyker nästa fråga upp; Finns
den kärleken till en annan människa, livspartner, kallad; den
enda sanna kärleken? Vi får ju ta del av myten om den redan som barn
genom sagans värld; ”Och så levde de lyckliga i alla sina dagar!” Senare i livet
beskrivs just kärleken i sånger och filmer. Rätta mig om jag har fel men nog handlar
de om kärlek i nio fall av tio? Dikter likadant, och utan inslag av kärlek blir
kanske innehållet väl tunt!? Man kan önska mycket av livet i olika skeden, och
konstigt nog, åtminstone med mitt sätt att se: De som funnit kärleken vittnar ofta om vanans makt. Man ser inte det
stora i det lilla. Förstår helt enkelt inte hur lyckligt lottad man är, för
alla är verkligen inte den lyckan förunnad. Man skyller på vardagens grå färg,
inser inte vidden av lyckan i att vara älskad enbart för den man är, med
allsköns fel och förtjänster. Med hjälp av denna form av kärlek är man helt
enkelt bättre rustad både i livets med- och motgångar. Och delar bördor, men också
livets glädjeämnen. Delad glädje dubblar den! Ju mer man ger, ju mer får man, ju rikare blir man!
När prästen vid dopet av min yngsta syster fick reda på att hon var mina föräldrars femte barn, sa han djupt allvarlig:
” Då är ni rika!”
Vid den
tiden fick familjen vända på varje krona. Jag var sexton år och såg mest
arbetet i den stora familjen. Idag förstår jag bättre; det var ju kärleken
han menade prästen, inte pengar eller
värdesaker. Och visst är vi rika, som har varandra. Det är meningen med livet;
Relationer
till andra människor, att växa till insikt och framför allt att se det stora i
det lilla; göra fest av vardagen istället för att se den i grått. Har du funnit kärleken så öppna ögonen och
se meningen med livet i all sin glans. Här och nu, vare sig förr eller senare!
Susen M J ©
Susen M J ©
 |
Foton: Susens tankar "På Hög Höjd" i Grand Canyon
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar