Kapitel 77: Jag HITTADE Ingrid ... som jag lärde känna i USA!

Jag HITTADE Ingrid ... som jag lärde känna i USA!
Några månader efter det att jag startat upp Susens tankar publicerade jag en efterlysning där jag sökte efter Ingrid som jag lärt känna i USA det året då jag var Au Pair utanför San Francisco. Eftersom jag var så osäker på hennes efternamn kändes det som en omöjlighet att söka via telefonbolag och annat. Och att jag dessutom alltid haft en väldigt skeptisk inställning till sociala medier, gjorde att det inte heller kändes som en lösning: även om jag alltså hade, och har, en alldeles egen blogg 🌝 

Ja, ja, sådana är vi väl lite till mans ibland, inte alltid helt konsekventa! Det är främst Facebook jag alltid känt misstänksamhet emot eftersom jag, precis när den dök upp, läste att den startades i syfte att killar på en High School i USA skulle kunna betygsätta flickorna på samma skola!?! Vilken Cynism! Med all den mobbing jag har upplevt i min uppväxt så skar sig direkt ens tanken på ett "mig på Facebook!" Så det blev ingenting med det!

Men långt senare satt jag så ändå här på bloggen och skrev att jag hade: 
Sandra, min goa vän, och hennes kontaktnät på Facebook att tacka för att jag  återfunnit Ingrid, som jag tidigare skrivit följande om i en efterlysning:

"När jag läser vad jag skrivit om mitt år i USA slås jag återigen av hur mycket Ingrids vänskap kom att betyda för mig under året då jag var Au Pair i San Francisco. Och hur ofta jag under årens lopp tänkt på henne, och hur roligt det skulle vara om jag kunde få kontakt med henne igen, efter alla år!

Men nej, jag minns ju inte Ingrids efternamn, och vi tappade kontakten ganska snart efter det att vi flyttat hem från Amerika. Ingrid besökte mig visserligen i mitt föräldrahem bara några veckor efter det att vi båda landat i Sverige. Men sedan, tappade vi bort varandra. Såå synd! Ingrid var en klippa för mig. Det har jag blivit än mer klar över då jag rotat bland gamla kort, och i mitt minne. Om jag inte haft vänskapen till Ingrid så vet jag inte om jag orkat stanna i USA året ut. Hon hade idéer och energi. Ibland till och med för oss båda! Vi var på utflykter så fort vi var lediga. Och hon kunde både köra bilen och hålla koll på rutten via kartor. Jag var djupt imponerad. Och så var hon vänlig, trygg, och snäll. Det fanns ett lugn hos henne som jag inte alltid kände själv. Det jag egentligen försöker beskriva hos henne är att hon var nöjd med livet så som det var. Hon sökte inte så mycket efter någonting annat, utan fann glädje och storhet i stunden. Och den trygghet jag ofta saknade, kunde hon då dela med sig av.

Jag har ofta och mycket tänkt på Ingrid. Var tog hon vägen? Vet att vi inte bodde så långt ifrån varandra. Tänk om jag kunde finna henne så här, genom en efterlysning i min blogg. Att någon kanske känner igen henne. Livet har visat mig att allt är möjligt. Det skulle vara fantastiskt att träffa henne igen: så många år senare!

När jag försöker beskriva Ingrids inställning till livet och dess omständigheter, så slår det mig även att hon nog hade mycket ganska klart för sig redan då som så ung. Sådant som sedan dess tagit mig årtionden att snudda vid, det visste hon redan."

Precis efter jag publicerat det inlägget fann jag även några rader som jag hade klottrat ner i min skrivbok bara några månader tidigare:

"Tänk om livet egentligen inte handlar så mycket om att göra, uppnå, bli, utan att helt enkelt bara må så bra som möjligt - vad man än gör. Är det då inte sorgligt att det skall ta större delen av ens liv för att komma på det?"

Än en gång vill jag tacka Sandra och hennes kontakt på Facebook, för att jag efter det där  inlägget kunde få ringa och prata med Ingrid, så många år senare, även om livet sedan ville att vi ganska snart återigen skulle tappa kontakten; för sådant är det ju som sagt ibland; Livet❣

                     Susen M J © 

   

Foton: Susens tankar

Kortet Ingrid gav mig i födelsedags- avskedsgåva,

och som hon på sitt finurliga sätt delvis

klippt & klistrat ihop själv;-)