Kapitel 8: Strävan & Revansch

Kapitel 8: Strävan & Revansch

När vi bott i Tynnered i drygt fyra år var det dags för ny flytt. Denna gång till en fyrarummare i bostadshuset på gården intill. Och nu fick jag eget rum. Två år senare, 11 år gammal, började jag tjäna egna pengar genom att; dela ut reklam, sitta barnvakt och sälja GT. Jag var riktigt duktig på att spara, och köpte ny cykel och bandspelare för pengarna. Senare, när jag precis fyllt 16, köpte jag själv möblerna till mitt nya rum i radhuset vi nyss flyttat in i. 

Så när jag i dag tittar på Lyxfällan, kan jag inte annat än att skaka på huvudet!

Tolv år gammal sa jag till mamma att nu var det allt dags att få en lillasyster. De tankarna hade hon nog haft länge själv. Och så snart hon var gravid berättade hon det för mig. Att tiden kunde gå så fruktansvärt långsamt, det var nog den längsta graviditeten i världshistorien! Dessutom gick mamma en hel vecka över tiden. Jag var så otålig, men till slut var det dags för mamma och pappa att åka till sjukhuset. Allt tog en evinnerlig tid, men så ringde pappa: 

"Det blev en pojke!" 

Jag var helt tyst i telefonen! 

"Nej jag bara skojade, det är en flicka!" 

Jag skrek så högt i telefon att han nog riskerade att få en hörselskada, så glad blev jag. 

Men han blev inte riktigt lika glad, på mig alltså, utan tyckte att pojke eller flicka skulle vara precis LIKA VÄLKOMMEN! 

Ja, jo, naturligtvis, men jag hade precis fyllt 13 år och hade redan två riktigt busiga bröder, som bara väsnades och brottades dagarna i ända. Och hade ju väntat på, och längtat efter en lillasyster så länge. 

Ungefär samtidigt som jag gick i väntans tider på att Anna skulle födas, när jag var i 12-årsåldern, utlyste staden en uppsats-tävling för vår årskurs i skolan. Inget för mig skulle man då kunna tänka, med tanke på hur min första lärare Kapitel 3: Första Läraren... hade uttryckt sig om mig bara några år tidigare. Men, när jag väl hade lärt mig läsa kunde inget stoppa mig, utan jag läste allt jag kom över: serietidningar, noveller och böcker, i mängder! Dessutom hade jag ett flertal brevvänner. 

Och jag älskade nu verkligen att både läsa och skriva!  

Uppsatsen skulle handla om djurens rätt. Alla elever skulle skriva var sin historia som sedan skulle läsas upp i klassrummet, och röstas fram. Till slut stod deltävlingen mellan Arne... och MIG! Och Jag Vann! Jag vet inte om NÅGON kan förstå vilken revansch det var för mig att få gå vidare till den stora finalen. Och därmed gå från att: 

"Skriva som en Kratta & Läsa åt Tjottahejti!" som jag tidigare berättat om i: 

Kapitel 3: Första Läraren...

till att mina klasskamrater faktiskt valde MIN uppsats till klassens BÄSTA... det var helt enormt! 

Och så här i efterhand, är det stort att minnas; Det fantastiska året då jag både fick lillasyster och pris i en skrivartävling!

                                              

                         Susen M J © 

Stoltaste storasystern;-) Foto: Susens tankar 

 

Susens Dikter 7: Viddernas täcken töar

Viddernas täcken töar

Det droppar från trädens grenar,

en spricka rämnar isen,

viddernas täcken töar,

ögon tåras av brisen,

luftens nya värme slår kylan i däck.

Strilande regn vinterns vita stolthet berövar,

trädens slumrande grenar vajar lättat,

när tjälen släpper sitt grepp.

Naturens kraftiga kämpar, 

mot vintern sig förenar,

slår ett slag för nalkande vår.

Gubben frost försvinner i fjärran,

stödd på sin krokiga käpp.

Böjd och trött av sin ålder, 

stapplar han stilla sin väg,

för att inta den vila han nu ser sig värd.

Fröken Vår är en sömnens Törnrosa,

åtrådd, evigt väntad och kär.

Hon gnuggar sitt trötta öga,

för att klara sin suddiga blick,

som skönjer en blåklockas rena färg.

Hon känner välvilja strömma emot sig,

och vart hon ser får hon förväntans vänliga nick.

Ett under skall ske i naturen,

då skutor ur isen bryta sig loss,

får ansiktet putsat, förnyat.

inför turer på svalkande hav.

Tyglarna släpps, sprången vidgas,

de sliter i tinande tross.

Skummande vågor lockar med löften,

som skapar yra av glädjens bloss.

Snart exploderar naturen,

blåser liv i allt fruset och dött,

sprakande färger skall brinna och blända,

belöna en trogen väntan,

ge hopp om ett liv i skönhetens ljuvliga grönska.

Vinterns hopplösa kyla skall vända,

och välkomna allt som ur våren är fött                   Susen M J © 1985

Foto: Susens tankar

Kapitel 7: Det var långa nio år

Kapitel 7: Det var långa nio år

Mina nio år i grundskolan önskar jag inte min värsta fiende... om jag nu har några?! Och i alla år var mina värsta ämnen -  matematik och gymnastik! Mycket för att där var man extra utsatt för omgivningens blickar. Jag älskade visserligen att spela brännboll, men nervositeten för att misslyckas gjorde mig fumlig.Och jag hade alltid så stor respekt för att hoppa över bommar, och kände mig därför klumpig. Medan min bästa kompis - för vänner hade jag - var fotbollsspelare, och en riktig atlet som även var duktig i matte, medan jag då alltså kände mig urkass när det kom till både matte och gympa!

 

Konstigt nu i efterhand egentligen när jag tänker på hur jag senare, 15 år gammal, flyttade med familjen till ett radhusområde där de  byggde en el-ljusbana tvärs över gatan. Den var visserligen kort, 1150 meter, men kuperad och idealisk. Vilket till och med Frölundas brandförsvar upptäckt. De tränade där i tid och otid, för att den korta banan utgjorde bästa möjliga utryckningstid när larmet gick mitt under träningspasset! 

Vi började promenera i slingan; jag, mamma och Irma, som var hela familjens bästa vän! I början gick vi ett varv eller två. Men efter ett tag började jag gå upp till slingan själv, och småjogga - mellan lyktstolparna - så många jag nu orkade. Med tiden utökades sträckan till sju varv; totalt åtta kilometer! Fyra till fem gånger i veckan! Så med tiden joggade jag tre, fyra mil i veckan. Men då fanns det aldrig någon gymnastiklärare i närheten, så det fick jag inga betyg för! Det finns verkligen ingen rättvisa😉

Mina vänner var och är jag fortfarande väldigt tacksam för. Medan min värsta fiende i grundskolan "Zäta", som var ökänd för sina elakheter på de skolor vi gick på i Tynnered, henne avskydde jag verkligen! Och vid något tillfälle i mellanstadiet lyste det igenom. Jag sa helt enkelt högt vad jag ansåg om hennes ständiga kränkningar gentemot alla och envar i omgivningen. Ilskan över hennes beteende gjorde att jag inte vaktade min tunga, och då hade väggarna öron. När hon sedan fick veta att jag pratat om henne blev jag utmanad: "Möt mig vid affären efter skolan, så skall du få stryk!" 

Behöver jag säga att jag var livrädd?!? Men jag gick dit. Vågade inget annat. När jag kom dit fick jag av känslan av att just killarna i klassen -de hade bildat en stor ring runt oss - önskade att jag skulle "slå henne", vinna helt enkelt! "Anfall är bästa försvar!" "Den som slår först vinner!" ropade de till mig. Men jag ville väl inte slåss heller! Avskyr fortfarande slagsmål. En favoritfilm, Dödligt vapen - ettan alltså - så spännande, har jag sett flera gånger. Men NÄR det kom till SLAGSMÅLEN, så gick jag på toa! Så har det alltid varit.

Pappa som varit lovande boxare i ungdomsåren, hann bli distriktsmästare i Göteborg innan mamma gav ultimatum: "Mig eller boxningen!" Han hade många gånger visat mig och tryckt på en viss position med knutna nävar i ansiktshöjd, som jag försökte använda nu när jag blivit indragen i slagsmål:
Men vad hjälpte det när man blev dragen i håret, och sparkad på smalbenen med stenhårda träskor av en person som var mycket längre än jag? 

Vilket nederlag!

Det positiva i det hela är att sedan den dagen har jag Aldrig blivit indragen i fler slagsmål, utan diskuterat mig igenom konflikter! Men även om jag inte blev indragen i fler direkta slagsmål, så fick jag ofta tjuvnyp och hårda knuffar mellan varven. Vår lärare i mellanstadiet hade ett speciellt system när vi skulle gå in i klassrummet:
Alla elever skulle ställa upp sig i två led utanför dörröppningen till klassrummet: Tjejer för sig, killar för sig, och vi skulle stå i... bokstavsordning...?
Vi tjejer stod närmast utgången, så killarna var tvungna att gå rakt igenom vårt led för att ställa upp sig  Och de kom nästan alltid senare än oss tjejer. Så när som varje dag var det någon som gav mig en hård knuff i ryggen, eller helt sonika puttade mig ur kön, så jag var nära att falla omkull. Under många, många år efter att jag slutat skolan kunde jag komma på mig själv med att det gick rysningar längs hela ryggraden då någon gick för nära mig bakifrån. Utan att förstå varför. Tills jag en dag mindes, och kunde göra kopplingen.

En annan stjärnsmäll i mellanstadiet glömmer jag heller aldrig. Vi hade vikarie. En riktig "Jason King- look a like"* som var väldigt poppis, och väldigt lat! Något sportevenemang skulle visas på tv under eftermiddagen, och de flesta ville gå hem tidigare för att hinna se det. Jag kunde inte vara mer ointresserad! Och när jag dessutom förstod att det innebar att veckans enda sovmorgon skulle ryka om vi gick hem tidigare, så satte jag mig på stenhårda bakhasor. Kunde väl bara inte se varför jag skulle göra klassen en tjänst genom att vara hyggligt lojal. Hade ju aldrig upplevt dem som justa! Så det blev 27 mot 1 i en omröstning! Vadå grupptryck? Att jag vågade... Vilken otrolig styrka egentligen, att våga stå upp för mig själv på det viset. Enligt läraren var det absolut majoritet som gällde. Enda gången läraren var rättvis! JAG VANN! Men fick därmed också ett stenhårt karateslag i nacken av Christer P, och var nära att svimma! Samtidigt kändes det som om jag höll på att svälja min tunga! Och läraren, han tittade bara bort, låtsades inte se, utan lät min plågoande komma undan!

Det låter kanske som om jag var den enda i min klass som var utsatt för mobbing. Långt i från! Allt eftersom det kom nya elever till vår klass, blev även många av dem utsatta. Men när det handlade om oss från ursprungsklassen, så skulle jag säga att vi var tre som hamnade i strykklass: Jag själv, Mona, och Janne! Och Janne har jag pratat en del med om detta i vuxen ålder, och blev förtvivlad när jag förstod hur mycket stryk han fått utstå under grundskoletiden! Dolt, för det hade jag faktiskt ingen aning om. Glåpord och skällsord, den rent psykiska misshandeln var ju så uppenbar. Men den fysiska misshandeln skedde ofta i lönndom.

Är fortfarande nöjd över mitt beslut att inte sätta barn till världen.
För någonstans har jag alltid känt att vi ALDRIG kan skydda dem fullt ut!

               Susen M J ©

                                Moster Suss Foto: Susens tankar  

*Jason King var en brittisk TV-serie från 1972 som gjordes i 26 avsnitt.

 Huvudrollen spelades av Peter Wyngarde.

Susens Dikter 6: Så nära frihet

Så nära frihet
Jag står i liftkön och väntar på min tur.
Vädret är underbart, blå himmel, klar luft,
och bakom bergstopparna ligger solen på lur.

Mina tankegångar får tiden att rusa i väg så fort,

hur kommer människan friheten absolut närmast?
Kan min fråga någonsin få svar –
när nu begreppet ”frihet” är så stort?

Gungar med benen utanför liftstolens kant,

förundrad över naturens vitklädda skönhet.
Vänder mig och stirrar fascinerad utmed pistens brant.

Solen ”står på nio”,

det betyder många ljusa timmar innan mörker omsluter dagen!
Så ”tar jag” årets första backe,
spänd, men med lyckan bubblande långt ner i magen!

Släpper på försiktigheten och susar fortare, fortare utför nästa!

Hur kan människor vandra omkring utan att veta,
veta hur människan närmast fri kan bli?
Inte åker jag bra, men glädjeyran får mig att göra mitt allra bästa!

Sista turen för dagen,

lite stel, trött och våt,
benen följer inte hjärnans vilja och jag faller ihop i en hög!
Reser mig mödosamt med sista resterna av viljeansträngning,
och kurar ihop mig i den stora kragen.

Trött men lycklig!

Har tillbringat en dag så nära det jag kallar frihet kan komma!

                       Susen M J © 1981

Foton: Susens tankar



                 

 

 

 

 

 

Kapitel 6: "Låt henne vara!"

Kapitel 6: "Låt henne vara!"

"Låt henne vara!" Tänk att tre små ord skulle komma att betyda så mycket! Stig hette han som uttalade dem. Och han sa dem troligtvis för att han tyckte att mina plågoandar gått för långt. Han var blond, och lång, och kraftigt byggd. Och väldigt populär. Tystlåten, men en kille man lyssnade på när han väl sa något. Helt enkelt en kille som alla i klassen såg upp till, även jag. Vi bodde dessutom i samma uppgång. Men jag kan inte direkt minnas att vi pratade med varandra. Men den gången, då han försvarade mig, har jag aldrig glömt.

Under sommarlovet efter fjärde klass flyttade hans familj från stan. Och jag saknade honom mycket under många år. Men sedan bleknade hans minne. Tills en midsommar, många år senare. Den enda då jag faktiskt la blommor under kudden. Och drömde om honom. En sådan där härlig dröm som hängde sig kvar. Samtidigt gjorde den mig lite arg:
 För varför drömde jag om en kille som jag inte sett eller haft någon kontakt med under så många år?

Tiden gick och även drömmen bleknade bort och försvann.
Det skulle dröja 42 år tills jag äntligen träffade Stig igen, och fick berätta vad det betydde för mig den där gången då han stod upp för mig med orden "Låt henne vara!" Och att det var enda gången, mig veterligen, som NÅGON faktiskt gjorde det under hela grundskoletiden!
Tack Stig, det värmer mitt hjärta än i dag!

                  Susen M J © 

Foto: Susens tankar

Susens Dikter 5: Vintrig tjusning

Vintrig tjusning

Bladen är borta från träden,

vintern har slagit till,

nu vet vi sommarens rätta värden,

med gräslök potatis och sill.

Snön ligger vit över landskap och gran,

det är frostigt, isande kallt.

Vattnet har frusit i brunnens kran

från barnahand droppar en snöboll som smalt.

Solen strålar från en klarblå himmel,

luften kristallklar att andas,

vi letar oss bort ifrån storstadens vimmel,

och känner att känslorna blandas.

Ett litet torp i snörik terräng,

rött med vintervitt tak,

ur skorstenen bolmar hemtrevlig rök,

i fönstren skymtas människor nyligen stigna ur säng.

Utmed husväggen kilar en råtta,

efter katten smyger tyst,

i övrigt står livet nästan stilla utan knyst.

Vemodigt tjusiga vyer gör ögonen blanka

vad vet vi om morgondagens glädje och sorg?

Hjärtat hårdare banka!

Ljuset når så sin kulmen, så tidigt?

Klockan är bara tre.

Solen sänker sig trött emot bädden

för att ge oss den behövliga vilan.

Moder Jord vinkar och viskar vänligt genom vinden:

”Kom tillbaka i morrn´ får jag be!”

          Susen M J © 1983

Foto: Susens tankar



Foto: Susens tankar

Foto: Susens tankar

Foto: Susens tankar

Kapitel 5: Hoppfullhet

Kapitel 5: Hoppfullhet

Det betydde enormt mycket för mig när jag väl 

knäckte läs- och skrivkoden, det var helt enkelt fantastiskt! För att inte tala om tillfället då jag för första gången kunde läsa undertexten, och därmed följa med i ett engelskspråkigt tv-program. Jag satt i farmor och farfars svarta läderstol en lördagskväll och kunde knappt tro att det var sant!

Jag älskade sagor, helst att lyssna på, eller senare se dem som film på bio. Jeanette som brukade sitta barnvakt hos oss, och som jag tyckte väldigt mycket om, tog med mig på Askungen.
Det är så många år sedan, ett helt liv. Men jag glömmer aldrig känslan. Och den hade ett underliggande budskap som gick rakt in i mitt barnahjärta:
"Att inte ge upp! Att plågoandarna får sitt en dag. Hämnd är helt meningslöst, och slår bara tillbaka på en själv; Att det alltid lönar sig att vara en juste människa. En dag förvandlas man kanske till en svan, och om inte... så är det ok ändå:
Man duger som man är! Och att en dag blir man kanske bjuden på bal... och träffar sin prins... Att helt enkelt inte ge upp hoppet!"

Och DET har jag inte gjort än... Gett upp hoppet alltså😉

                      Susen M J ©

Foto: Susens tankar

 

Susens Dikter 4: Barn i trafiken

Barn i trafiken

Jag är ett litet barn som mycket lite vet,

och som på detta med trafiken har gått bet.

De vuxna kan ej förstå,

hur svårt det kan vara ändå,

de tutar och de kör,

och det finns många små som dör.
 

Varför måste det vara så för?                                                    Susen M J ©1977

                                                            Foto: Susens tankar

Kapitel 4: Nära ögat

Kapitel 4: Nära ögat

När vi bott ett år i vår nya lägenhet i Tynnered, och börjat känna oss riktigt hemma gjorde vår  familj ofta små helgutflykter med vår fina bil. En gång minns jag speciellt, 1a april 1967, en dag då vi borde ha stannat hemma med facit i hand. Det var fortfarande vänstertrafik i Sverige, men norrmannen vi krockade med var van vid högertrafik. Så han körde mot trafiken, Vår bil hamnade på sidan, min mamma slogs medvetslös, låg längst ner i bilen. Och Hon var gravid i åttonde månaden! Det luktade starkt av bensin, och i efterhand förstod jag att det stora allvaret i luften bland de vuxna berodde på att de var rädda att bilen skulle ta eld. Pappa fick oanade krafter, fick först ut mig och Anders, min lillebror, och kunde sedan LYFTA ut mamma!

Det tog lång tid för ambulansen att hitta oss där långt ute på vischan. Och när vi äntligen var på väg till sjukhuset... så fick ambulansen punktering! Och skulle anropa en ny ambulans. "NEJ!" sa pappa, nu hade han fått nog!"Jag byter däcket!" Vilken hjälte. Vi barn kom undan med blotta förskräckelsen, men mamma bröt nyckelbenet, var mör i kroppen länge, och inte läkt när Jonas föddes fyra veckor senare. Men vi måste ha haft änglavakt den där soliga aprildagen.

Lite mer än ett år senare gick jag i andra klass, och vi hade varit iväg på vår första utflykt. Den chartrade bussen släppte av oss elever i den obefintliga vägrenen - det fanns ingen trottoar - på den hårt trafikerade Grevegårdsvägen där max-hastigheten då var 70 km/h.

Jag stod i höjd med bussens främre strålkastare när jag plötsligt fick syn på min mamma, som var ute och promenerade utanför våra hyreshus på andra sidan vägen med min lillebror Jonas i kärran. Det var både planteringar, träd och en stor parkeringsplats emellan oss, men det hindrade mig inte från att få syn på dem. "Mamma!" skrek jag. Hon hade sett mig redan innan jag fått syn på henne, men försökt göra sig så osynlig hon kunde, eftersom hon förstått den stora faran i att jag ville över till henne på andra sidan vägen. Den insåg alltså inte jag, utan sprang rakt ut i vägen framför bussen, samtidigt som en långtradare passerade den, och körde därmed rakt på mina fötter. Sedan föll jag baklänges. När mamma såg att jag försvann bakom långtradararen, så bara sprang hon också som förblindad rakt över vägen. När hon fick syn på mig liggandes, men oskadd i vägrenen, svimmade hon. Vi klarade oss utan annat än; ömmande fötter, blåmärken och smärre blessyrer. Och rejäl chock! Men hade jag befunnit mig bara en centimeter längre ut framför långtradaren... så hade jag definitivt inte suttit här och skrivit i kväll! Änglavakt igen!

                      Susen M J © 

Precis till höger i bild släpptes 25 sjuåringar av. Då fanns inte den kombinerade cykel- och gångbanan på andra sidan gatan. Hastighetsbegränsningen var 70 kn/h, men efter en motorcykelolycka med dödlig utgång sänktes den till 50 km /h. Vid hyreshusen till vänster i bild såg jag mamma och lillebror, och bara sprang...

                                                                                                                                                                 Foto: Susens tankar

Susens Dikter 3: Livet är inte lätt för varken liten eller stor

Livet är inte lätt för varken liten eller stor

Det är inte lätt att vara liten, men inte heller att vara stor,

och vad säger då att det är lätt att vara far eller mor?

Som liten är man lyckligt omedveten om livets hårda strider,

och tur är väl det, för dem blir vi tids nog varse vad det lider.

 

Barn växer snabbt och från vaggan är det inte långt till skolbänken,

där utses på något oförklarligt sätt alltid någon som hålls utanför vänskapslänken,

som skylls för det mesta och jämt hackas på,

vi människor är underliga väsen, inte alltid lätta att förstå sig på.

Barnet som inte vill gå till skolan, ofta skyller på ont i magen,

kanske helt enkelt är rädd, för at bli hånad, eller till och med slagen.

 

Så rätt som det är har man blivit stor och skolan är slut,

man skall välja bana i arbetslivets virvel,

en del vet, medan andra varken in eller ut.

Men ett val måste göras för att fylla sin plikt,

för några blir kraven för stora, de orkar inte med ansvaret på lång sikt.

De kanske tar till alkohol, knark eller nervlugnande medel,

andra gör brott, medan de starka sliter hårt för att få ihop till sin dagliga sedel.

 

När man var liten ville man snabbt bli stor,

men när man väl är vuxen man knappt detta tror.

Även livets vackraste rosor har törnen,

Som gör en illa även om man är tuff och stark som självaste björnen.

Vårt största försvar mot allt och alla är: ”Det händer inte mig!”

Ologiskt, för då kan man bara ställa frågan: Varför hände det då dig?

 

Livet är en gåva vi alla fått,

som för en del varar länge, medan den för andra är alldeles för kort!

Så även om livet många gånger känns jobbigt och hårt, så är det ändå i stort ganska underbart,

Det är i alla fall så det känns om bara någon säger något snällt och ler lite rart.
              Susen M J ©1980                                                                                       

 

Kapitel 3: Första Läraren...

                                

Susen Foto: Susens tankar

Kapitel 3: Första Läraren...

Första läraren... märk väl att jag inte skriver "min lärare", för det var, eller blev hon aldrig, "min" alltså! Hon var gammal, pensionsmässig. Lite rund, med kort, grått, krusigt hår stod hon framför oss blivande elever på ett första introduktionsmöte, och förklarade med ett stort leende att "det skulle bli såå roligt att ta hand om en för henne sista förstaklassare innan hon pensionerades året därpå".

Trots att så många år gått kan jag fortfarande förnimma känslan av min första skoldag. Mamma som skulle följt med hade fått förhinder, så Eva - mammas bästa väninna - följde med i stället. Det var spännande, samtidigt var jag så oerhört rädd! Och när läraren bad var och en kliva fram och skriva sitt namn på tavlan avstod jag. Där och då signerade jag nog mitt öde! Men jag vågade inte. Jag var sex år gammal, skulle inte fylla sju förrän nästan två månader senare, och var väl kanske egentligen inte skolmogen. Hade varken gått på dagis eller lekskola, och var blyg och väldigt osäker.

Med facit så många år senare blev mitt första år i skolan också mitt allra värsta. Och jag var redan rejält utsatt för mobbing en dag några månader senare, då läraren ursinnig ställde sig framför mig och inför hela min klass skrek:

"DU SUSEN (och mitt efternamn), DU SKRIVER SOM EN KRATTA, OCH DU LÄSER ÅT TJOTTAHEJTI!!!"

Där och då, när jag alltså var sju år gammal, malde något sönder inuti mig! Och om jag innan det hade ett uns självkänsla eller självförtroende fram till den dagen, så försvann det under hennes blick. Varken jag eller mina klasskamrater glömde någonsin det där utbrottet, så då och då under åren fick jag höra det som eko av någon annan. Sedan fyllde de på också, med att jag var ful, fet och dum i huvudet. Som om det inte kunde räcka med att man sa att jag värdelös på att både läsa och skriva!

Den där första skoldagen när jag kom hem frågade mamma varför jag inte velat skriva mitt namn på svarta tavlan: "Jag kom inte ihåg om det skulle vara ett, eller två s i vårat efternamn." svarade jag.

Läraren pensionerades efter ett år med oss. Tänk om hon ändå hade gått ett år tidigare.

Jag blev kvar i samma klass i nio år.

Jag berättade aldrig för mina föräldrar om lärarens utbrott.

Jag avskydde att gå i skolan.

             Susen M J ©

Susens Dikter 2: Min debut i slalomvärlden

Min debut i slalomvärlden
I vintras skulle jag för första gången stå på skida,

kunde för mitt inre se hur jag tjusigt utför skulle glida,

men det var minsann inte så lätt,

antingen var det skidans fel, eller också har jag fått bättre vett?

Skidläraren kom i alla fall till sin fulla rätt!

 

”Börja i småbackar, stå på dalskidan och ploga,

faller du, så snabbt upp igen och fortsätt knoga!”

 

Jag slängde mig utför och föll i ett kör,

kunde väl aldrig tro att det skulle vara så svårt att hålla sig på rätt köl!

Men andra nybörjare gjorde precis likadant,

så vad gjorde väl det att man inte kunde ta svängarna så där jättegrant?

Huvudsaken att man inte bröt arm eller ben,

eller for vilse när snön yrde eller vinden ven.

 

Så efter ett tag kom ändå balansen till sin rätt,

och då var ju alltihop mycket roligare, ja nästan lätt!

Då skulle man på de stora backarna pröva,

sätta sin nyvunna kunnighet på riktigt prov och stilen utöva.

Inte trodde väl jag att jag mer hjälp än så här skulle behöva,

men nu var det brantare och jag föll fortare än jag hann resa mig upp,

till slut var jag så trött att jag flåsade så man kunde tro det var krupp!

Men ner kommer man ju jämt,

och när jag säger det, är det inte menat som ett skämt!

 

Tittar skrajset över min kropp,

upptäcker jättelika blåmärken från tå och till topp.

Efter den helgen var jag totalt slut,

så när jag kom hem fanns inte mycket kvar av mitt vanliga krut!

Men jag skall på det igen nästa år, och då blir nog inte utförsturen lika svår.

           Susen M J © 1980

Kapitel 2: Början

Kapitel 2: Början

Mammas värkar började en torsdag, men jag var envis redan innan jag vandrade på jorden, för förlossningen pågick i 86 timmar, och Jag är född en solig söndagsmorgon i september, vägde 3 330 gram & var 50 centimeter lång. Söndagsbarn, lyckobarn, hm... ?! Visste väl vad som väntade...

Susen Foto: Susens tankar

Det var valdag - socialdemokraterna vann. Mamma och pappa var 20 och 21 år gamla. De hade båda gått sju år i skola. Därefter hade de provat olika yrken. Mamma arbetade bland annat i affär och helt kort på fabrik, innan hon började på Sahlgrenskas kvinnoklinik. Pappa var på sjön i ett par år, provade sedan diverse jobb innan jag kom till världen. Då började han arbeta i en verkstad och blev billackerare. Båda mina föräldrar hade valt bort engelskan i skolan, för att i stället lära sig laga mat. Något de ångrat bittert.

Vi bodde på Kabyssgatan i Majorna, en av Göteborgs äldsta stadsdelar, i en omodern etta med enbart kallvatten, toa på svalen och helt utan bad- eller duschmöjligheter. Minns att vi ibland besökte badhus eller duschade hos mormor eller farmor. 

Vicevärden på gården var "gammal" och väldigt arg. På gräsmattorna fick man minsann inte gå, trots att hela gården var full av gräs. Och fantastiska kastanjeträd. Det var idylliskt på så vis att jag väldigt tidigt kunde vandra runt i området på egen hand. Till affären och handla godis, eller biblioteket vid Chapmanstorg där jag älskade att vara. 

Vid ett tillfälle åkte bibliotekspersonalen med oss barn i en chartrad buss  till Folkets hus ett kvarter bort, på Järntorget, för att gå på teater: Klas klättermus. "Hipp, hurra för Bamsefar som fyller 50 år i år!" Den sången har för alltid stannat i mitt minne. Det var helt enkelt fantastiskt att gå på livs levande teater för första gången, en upplevelse långt utöver det vanliga som jag aldrig glömt. Trots att jag då bara var någonstans tre, fyra år. Inte mina föräldrar heller kan jag säga, för de visste inte ens om att jag följt med på teatern. Och var därför väldigt upprörda när vi kom tillbaka till biblioteket precis innan de tänkt ringa polisen. Jag hade bara följt med när personalen frågade om jag ville det. Mitt allra första äventyr på egen hand!

Ibland träffade jag Vera, min mormors syster, på biblioteket och frågade om jag fick följa med henne hem till Marklandsgatan. Det fick jag oftast, och när vi kom till henne ringde vi mamma och berättade var jag var. Vera, precis som mina föräldrar, rökte och det gillade jag inte! Så i femårsåldern vet jag att jag sa till henne:
-Jag skall minsann aldrig börja röka!
-Ha, ha, ha, det sa vi också när vi var unga, svarade Vera.
"Jag skall minsann visa dem!" tänkte jag.

Av 28 grundskoleelever var det sedan bara jag och en till som bojkottade rökning. Grupptryck har aldrig varit för mig. Jag går helt enkelt min egen väg! Och jag glömde aldrig vad jag lovat inför moster Vera.

Ibland satte mamma mig på bussen med en lapp, och berättade för chauffören att jag skulle till Guldheden för att hälsa på mormor, morfar och morbror Lasse, som var tio år äldre än jag. Hur spännande som helst!

Helt orädd tog jag mig an de utmaningar jag tilläts. Men med vissa av barnen på gatan där vi bodde kändes det annorlunda. Dem var jag rädd för. Hade fått ett helt nytt hopprep som jag var jättestolt över. Två flickor från vår gård kom fram och ville låna det, men jag var väldigt tveksam då mamma och pappa ofta uppmanade mig att vara rädd om mina saker. Men flickorna tjatade så jag gav dem hopprepet, som de då kastade innanför ett staket och sedan bara sprang! Minns paniken. Kunde ju inte komma hem utan mitt hopprep. En snäll förbipasserande vuxen förbarmade sig över min situation, klättrade över staketet och hämtade hopprepet åt mig. En annan gång blev jag jagad av ett helt gäng okända barn då jag för första gången skulle gå till charkuteriet för mamma och handla. Den gången blev jag räddad av barnflickan till en av våra bekanta. Hon är för alltid min barndoms hjältinna.

Men jag hade fina vänner också, som Renée, vars farföräldrar bodde grannar med oss, och ofta hälsade på. Och Conny, och hans familj; Maj-Britt, Ture och storasystern Eva, som jag tillbringade många sköna sommardagar hos på deras underbara lantställe. Där lärde jag mig simma och bli som en fisk i vattnet innan jag ens kunde prata rent.

Tre år och tre månader gammal fick jag en lillebror, Anders. Han var fantastiskt fin och jag ville vara med och ta hand om honom, från allra första början. 

Nu började det bli trångt i vår etta men vi kom att stanna i Majorna tills jag var fem år. Flyttlasset tog oss till Tynnered, en nybyggd stadsdel i miljonprogrammet. Det var enormt spännande att flytta, och området fylldes snabbt på med nya barnfamiljer. Men jag upplevde att jag hade svårt att bli accepterad, blev inte alltid inkluderad i gemenskapen. 

Området var för övrigt bilfritt och fyllt av grönområden som gjort för lek och växande, och snart öppnade ett nybyggt torg med alla butiker ett område kunde behöva. Och vår nybyggda moderna trea med varmvatten och badkar var rena paradiset.

                      Susen M J ©

 

Foton: Susens tankar