Kapitel 7: Det var långa nio år

Kapitel 7: Det var långa nio år

Mina nio år i grundskolan önskar jag inte min värsta fiende... om jag nu har några?! Och i alla år var mina värsta ämnen -  matematik och gymnastik! Mycket för att där var man extra utsatt för omgivningens blickar. Jag älskade visserligen att spela brännboll, men nervositeten för att misslyckas gjorde mig fumlig.Och jag hade alltid så stor respekt för att hoppa över bommar, och kände mig därför klumpig. Medan min bästa kompis - för vänner hade jag - var fotbollsspelare, och en riktig atlet som även var duktig i matte, medan jag då alltså kände mig urkass när det kom till både matte och gympa!

 

Konstigt nu i efterhand egentligen när jag tänker på hur jag senare, 15 år gammal, flyttade med familjen till ett radhusområde där de  byggde en el-ljusbana tvärs över gatan. Den var visserligen kort, 1150 meter, men kuperad och idealisk. Vilket till och med Frölundas brandförsvar upptäckt. De tränade där i tid och otid, för att den korta banan utgjorde bästa möjliga utryckningstid när larmet gick mitt under träningspasset! 

Vi började promenera i slingan; jag, mamma och Irma, som var hela familjens bästa vän! I början gick vi ett varv eller två. Men efter ett tag började jag gå upp till slingan själv, och småjogga - mellan lyktstolparna - så många jag nu orkade. Med tiden utökades sträckan till sju varv; totalt åtta kilometer! Fyra till fem gånger i veckan! Så med tiden joggade jag tre, fyra mil i veckan. Men då fanns det aldrig någon gymnastiklärare i närheten, så det fick jag inga betyg för! Det finns verkligen ingen rättvisa😉

Mina vänner var och är jag fortfarande väldigt tacksam för. Medan min värsta fiende i grundskolan "Zäta", som var ökänd för sina elakheter på de skolor vi gick på i Tynnered, henne avskydde jag verkligen! Och vid något tillfälle i mellanstadiet lyste det igenom. Jag sa helt enkelt högt vad jag ansåg om hennes ständiga kränkningar gentemot alla och envar i omgivningen. Ilskan över hennes beteende gjorde att jag inte vaktade min tunga, och då hade väggarna öron. När hon sedan fick veta att jag pratat om henne blev jag utmanad: "Möt mig vid affären efter skolan, så skall du få stryk!" 

Behöver jag säga att jag var livrädd?!? Men jag gick dit. Vågade inget annat. När jag kom dit fick jag av känslan av att just killarna i klassen -de hade bildat en stor ring runt oss - önskade att jag skulle "slå henne", vinna helt enkelt! "Anfall är bästa försvar!" "Den som slår först vinner!" ropade de till mig. Men jag ville väl inte slåss heller! Avskyr fortfarande slagsmål. En favoritfilm, Dödligt vapen - ettan alltså - så spännande, har jag sett flera gånger. Men NÄR det kom till SLAGSMÅLEN, så gick jag på toa! Så har det alltid varit.

Pappa som varit lovande boxare i ungdomsåren, hann bli distriktsmästare i Göteborg innan mamma gav ultimatum: "Mig eller boxningen!" Han hade många gånger visat mig och tryckt på en viss position med knutna nävar i ansiktshöjd, som jag försökte använda nu när jag blivit indragen i slagsmål:
Men vad hjälpte det när man blev dragen i håret, och sparkad på smalbenen med stenhårda träskor av en person som var mycket längre än jag? 

Vilket nederlag!

Det positiva i det hela är att sedan den dagen har jag Aldrig blivit indragen i fler slagsmål, utan diskuterat mig igenom konflikter! Men även om jag inte blev indragen i fler direkta slagsmål, så fick jag ofta tjuvnyp och hårda knuffar mellan varven. Vår lärare i mellanstadiet hade ett speciellt system när vi skulle gå in i klassrummet:
Alla elever skulle ställa upp sig i två led utanför dörröppningen till klassrummet: Tjejer för sig, killar för sig, och vi skulle stå i... bokstavsordning...?
Vi tjejer stod närmast utgången, så killarna var tvungna att gå rakt igenom vårt led för att ställa upp sig  Och de kom nästan alltid senare än oss tjejer. Så när som varje dag var det någon som gav mig en hård knuff i ryggen, eller helt sonika puttade mig ur kön, så jag var nära att falla omkull. Under många, många år efter att jag slutat skolan kunde jag komma på mig själv med att det gick rysningar längs hela ryggraden då någon gick för nära mig bakifrån. Utan att förstå varför. Tills jag en dag mindes, och kunde göra kopplingen.

En annan stjärnsmäll i mellanstadiet glömmer jag heller aldrig. Vi hade vikarie. En riktig "Jason King- look a like"* som var väldigt poppis, och väldigt lat! Något sportevenemang skulle visas på tv under eftermiddagen, och de flesta ville gå hem tidigare för att hinna se det. Jag kunde inte vara mer ointresserad! Och när jag dessutom förstod att det innebar att veckans enda sovmorgon skulle ryka om vi gick hem tidigare, så satte jag mig på stenhårda bakhasor. Kunde väl bara inte se varför jag skulle göra klassen en tjänst genom att vara hyggligt lojal. Hade ju aldrig upplevt dem som justa! Så det blev 27 mot 1 i en omröstning! Vadå grupptryck? Att jag vågade... Vilken otrolig styrka egentligen, att våga stå upp för mig själv på det viset. Enligt läraren var det absolut majoritet som gällde. Enda gången läraren var rättvis! JAG VANN! Men fick därmed också ett stenhårt karateslag i nacken av Christer P, och var nära att svimma! Samtidigt kändes det som om jag höll på att svälja min tunga! Och läraren, han tittade bara bort, låtsades inte se, utan lät min plågoande komma undan!

Det låter kanske som om jag var den enda i min klass som var utsatt för mobbing. Långt i från! Allt eftersom det kom nya elever till vår klass, blev även många av dem utsatta. Men när det handlade om oss från ursprungsklassen, så skulle jag säga att vi var tre som hamnade i strykklass: Jag själv, Mona, och Janne! Och Janne har jag pratat en del med om detta i vuxen ålder, och blev förtvivlad när jag förstod hur mycket stryk han fått utstå under grundskoletiden! Dolt, för det hade jag faktiskt ingen aning om. Glåpord och skällsord, den rent psykiska misshandeln var ju så uppenbar. Men den fysiska misshandeln skedde ofta i lönndom.

Är fortfarande nöjd över mitt beslut att inte sätta barn till världen.
För någonstans har jag alltid känt att vi ALDRIG kan skydda dem fullt ut!

               Susen M J ©

                                Moster Suss Foto: Susens tankar  

*Jason King var en brittisk TV-serie från 1972 som gjordes i 26 avsnitt.

 Huvudrollen spelades av Peter Wyngarde.