Kapitel 2: Början

Kapitel 2: Början

Mammas värkar började en torsdag, men jag var envis redan innan jag vandrade på jorden, för förlossningen pågick i 86 timmar, och Jag är född en solig söndagsmorgon i september, vägde 3 330 gram & var 50 centimeter lång. Söndagsbarn, lyckobarn, hm... ?! Visste väl vad som väntade...

Susen Foto: Susens tankar

Det var valdag - socialdemokraterna vann. Mamma och pappa var 20 och 21 år gamla. De hade båda gått sju år i skola. Därefter hade de provat olika yrken. Mamma arbetade bland annat i affär och helt kort på fabrik, innan hon började på Sahlgrenskas kvinnoklinik. Pappa var på sjön i ett par år, provade sedan diverse jobb innan jag kom till världen. Då började han arbeta i en verkstad och blev billackerare. Båda mina föräldrar hade valt bort engelskan i skolan, för att i stället lära sig laga mat. Något de ångrat bittert.

Vi bodde på Kabyssgatan i Majorna, en av Göteborgs äldsta stadsdelar, i en omodern etta med enbart kallvatten, toa på svalen och helt utan bad- eller duschmöjligheter. Minns att vi ibland besökte badhus eller duschade hos mormor eller farmor. 

Vicevärden på gården var "gammal" och väldigt arg. På gräsmattorna fick man minsann inte gå, trots att hela gården var full av gräs. Och fantastiska kastanjeträd. Det var idylliskt på så vis att jag väldigt tidigt kunde vandra runt i området på egen hand. Till affären och handla godis, eller biblioteket vid Chapmanstorg där jag älskade att vara. 

Vid ett tillfälle åkte bibliotekspersonalen med oss barn i en chartrad buss  till Folkets hus ett kvarter bort, på Järntorget, för att gå på teater: Klas klättermus. "Hipp, hurra för Bamsefar som fyller 50 år i år!" Den sången har för alltid stannat i mitt minne. Det var helt enkelt fantastiskt att gå på livs levande teater för första gången, en upplevelse långt utöver det vanliga som jag aldrig glömt. Trots att jag då bara var någonstans tre, fyra år. Inte mina föräldrar heller kan jag säga, för de visste inte ens om att jag följt med på teatern. Och var därför väldigt upprörda när vi kom tillbaka till biblioteket precis innan de tänkt ringa polisen. Jag hade bara följt med när personalen frågade om jag ville det. Mitt allra första äventyr på egen hand!

Ibland träffade jag Vera, min mormors syster, på biblioteket och frågade om jag fick följa med henne hem till Marklandsgatan. Det fick jag oftast, och när vi kom till henne ringde vi mamma och berättade var jag var. Vera, precis som mina föräldrar, rökte och det gillade jag inte! Så i femårsåldern vet jag att jag sa till henne:
-Jag skall minsann aldrig börja röka!
-Ha, ha, ha, det sa vi också när vi var unga, svarade Vera.
"Jag skall minsann visa dem!" tänkte jag.

Av 28 grundskoleelever var det sedan bara jag och en till som bojkottade rökning. Grupptryck har aldrig varit för mig. Jag går helt enkelt min egen väg! Och jag glömde aldrig vad jag lovat inför moster Vera.

Ibland satte mamma mig på bussen med en lapp, och berättade för chauffören att jag skulle till Guldheden för att hälsa på mormor, morfar och morbror Lasse, som var tio år äldre än jag. Hur spännande som helst!

Helt orädd tog jag mig an de utmaningar jag tilläts. Men med vissa av barnen på gatan där vi bodde kändes det annorlunda. Dem var jag rädd för. Hade fått ett helt nytt hopprep som jag var jättestolt över. Två flickor från vår gård kom fram och ville låna det, men jag var väldigt tveksam då mamma och pappa ofta uppmanade mig att vara rädd om mina saker. Men flickorna tjatade så jag gav dem hopprepet, som de då kastade innanför ett staket och sedan bara sprang! Minns paniken. Kunde ju inte komma hem utan mitt hopprep. En snäll förbipasserande vuxen förbarmade sig över min situation, klättrade över staketet och hämtade hopprepet åt mig. En annan gång blev jag jagad av ett helt gäng okända barn då jag för första gången skulle gå till charkuteriet för mamma och handla. Den gången blev jag räddad av barnflickan till en av våra bekanta. Hon är för alltid min barndoms hjältinna.

Men jag hade fina vänner också, som Renée, vars farföräldrar bodde grannar med oss, och ofta hälsade på. Och Conny, och hans familj; Maj-Britt, Ture och storasystern Eva, som jag tillbringade många sköna sommardagar hos på deras underbara lantställe. Där lärde jag mig simma och bli som en fisk i vattnet innan jag ens kunde prata rent.

Tre år och tre månader gammal fick jag en lillebror, Anders. Han var fantastiskt fin och jag ville vara med och ta hand om honom, från allra första början. 

Nu började det bli trångt i vår etta men vi kom att stanna i Majorna tills jag var fem år. Flyttlasset tog oss till Tynnered, en nybyggd stadsdel i miljonprogrammet. Det var enormt spännande att flytta, och området fylldes snabbt på med nya barnfamiljer. Men jag upplevde att jag hade svårt att bli accepterad, blev inte alltid inkluderad i gemenskapen. 

Området var för övrigt bilfritt och fyllt av grönområden som gjort för lek och växande, och snart öppnade ett nybyggt torg med alla butiker ett område kunde behöva. Och vår nybyggda moderna trea med varmvatten och badkar var rena paradiset.

                      Susen M J ©

 

Foton: Susens tankar