Kapitel 4: Nära ögat

Kapitel 4: Nära ögat

När vi bott ett år i vår nya lägenhet i Tynnered, och börjat känna oss riktigt hemma gjorde vår  familj ofta små helgutflykter med vår fina bil. En gång minns jag speciellt, 1a april 1967, en dag då vi borde ha stannat hemma med facit i hand. Det var fortfarande vänstertrafik i Sverige, men norrmannen vi krockade med var van vid högertrafik. Så han körde mot trafiken, Vår bil hamnade på sidan, min mamma slogs medvetslös, låg längst ner i bilen. Och Hon var gravid i åttonde månaden! Det luktade starkt av bensin, och i efterhand förstod jag att det stora allvaret i luften bland de vuxna berodde på att de var rädda att bilen skulle ta eld. Pappa fick oanade krafter, fick först ut mig och Anders, min lillebror, och kunde sedan LYFTA ut mamma!

Det tog lång tid för ambulansen att hitta oss där långt ute på vischan. Och när vi äntligen var på väg till sjukhuset... så fick ambulansen punktering! Och skulle anropa en ny ambulans. "NEJ!" sa pappa, nu hade han fått nog!"Jag byter däcket!" Vilken hjälte. Vi barn kom undan med blotta förskräckelsen, men mamma bröt nyckelbenet, var mör i kroppen länge, och inte läkt när Jonas föddes fyra veckor senare. Men vi måste ha haft änglavakt den där soliga aprildagen.

Lite mer än ett år senare gick jag i andra klass, och vi hade varit iväg på vår första utflykt. Den chartrade bussen släppte av oss elever i den obefintliga vägrenen - det fanns ingen trottoar - på den hårt trafikerade Grevegårdsvägen där max-hastigheten då var 70 km/h.

Jag stod i höjd med bussens främre strålkastare när jag plötsligt fick syn på min mamma, som var ute och promenerade utanför våra hyreshus på andra sidan vägen med min lillebror Jonas i kärran. Det var både planteringar, träd och en stor parkeringsplats emellan oss, men det hindrade mig inte från att få syn på dem. "Mamma!" skrek jag. Hon hade sett mig redan innan jag fått syn på henne, men försökt göra sig så osynlig hon kunde, eftersom hon förstått den stora faran i att jag ville över till henne på andra sidan vägen. Den insåg alltså inte jag, utan sprang rakt ut i vägen framför bussen, samtidigt som en långtradare passerade den, och körde därmed rakt på mina fötter. Sedan föll jag baklänges. När mamma såg att jag försvann bakom långtradararen, så bara sprang hon också som förblindad rakt över vägen. När hon fick syn på mig liggandes, men oskadd i vägrenen, svimmade hon. Vi klarade oss utan annat än; ömmande fötter, blåmärken och smärre blessyrer. Och rejäl chock! Men hade jag befunnit mig bara en centimeter längre ut framför långtradaren... så hade jag definitivt inte suttit här och skrivit i kväll! Änglavakt igen!

                      Susen M J © 

Precis till höger i bild släpptes 25 sjuåringar av. Då fanns inte den kombinerade cykel- och gångbanan på andra sidan gatan. Hastighetsbegränsningen var 70 kn/h, men efter en motorcykelolycka med dödlig utgång sänktes den till 50 km /h. Vid hyreshusen till vänster i bild såg jag mamma och lillebror, och bara sprang...

                                                                                                                                                                 Foto: Susens tankar