 |
Susen Foto: Susens tankar |
Kapitel 3: Första Läraren...
Första läraren... märk väl att jag inte skriver "min lärare", för det var, eller blev hon aldrig, "min" alltså! Hon var gammal, pensionsmässig. Lite rund, med kort, grått, krusigt hår stod hon framför oss blivande elever på ett första introduktionsmöte, och förklarade med ett stort leende att "det skulle bli såå roligt att ta hand om en för henne sista förstaklassare innan hon pensionerades året därpå".
Trots att så många år gått kan jag fortfarande förnimma känslan av min första skoldag. Mamma som skulle följt med hade fått förhinder, så Eva - mammas bästa väninna - följde med i stället. Det var spännande, samtidigt var jag så oerhört rädd! Och när läraren bad var och en kliva fram och skriva sitt namn på tavlan avstod jag. Där och då signerade jag nog mitt öde! Men jag vågade inte. Jag var sex år gammal, skulle inte fylla sju förrän nästan två månader senare, och var väl kanske egentligen inte skolmogen. Hade varken gått på dagis eller lekskola, och var blyg och väldigt osäker.
Med facit så många år senare blev mitt första år i skolan också mitt allra värsta. Och jag var redan rejält utsatt för mobbing en dag några månader senare, då läraren ursinnig ställde sig framför mig och inför hela min klass skrek:
"DU SUSEN (och mitt efternamn), DU SKRIVER SOM EN KRATTA, OCH DU LÄSER ÅT TJOTTAHEJTI!!!"
Där och då, när jag alltså var sju år gammal, malde något sönder inuti mig! Och om jag innan det hade ett uns självkänsla eller självförtroende fram till den dagen, så försvann det under hennes blick. Varken jag eller mina klasskamrater glömde någonsin det där utbrottet, så då och då under åren fick jag höra det som eko av någon annan. Sedan fyllde de på också, med att jag var ful, fet och dum i huvudet. Som om det inte kunde räcka med att man sa att jag värdelös på att både läsa och skriva!
Den där första skoldagen när jag kom hem frågade mamma varför jag inte velat skriva mitt namn på svarta tavlan: "Jag kom inte ihåg om det skulle vara ett, eller två s i vårat efternamn." svarade jag.
Läraren pensionerades efter ett år med oss. Tänk om hon ändå hade gått ett år tidigare.
Jag blev kvar i samma klass i nio år.
Trots att så många år gått kan jag fortfarande förnimma känslan av min första skoldag. Mamma som skulle följt med hade fått förhinder, så Eva - mammas bästa väninna - följde med i stället. Det var spännande, samtidigt var jag så oerhört rädd! Och när läraren bad var och en kliva fram och skriva sitt namn på tavlan avstod jag. Där och då signerade jag nog mitt öde! Men jag vågade inte. Jag var sex år gammal, skulle inte fylla sju förrän nästan två månader senare, och var väl kanske egentligen inte skolmogen. Hade varken gått på dagis eller lekskola, och var blyg och väldigt osäker.
Med facit så många år senare blev mitt första år i skolan också mitt allra värsta. Och jag var redan rejält utsatt för mobbing en dag några månader senare, då läraren ursinnig ställde sig framför mig och inför hela min klass skrek:
"DU SUSEN (och mitt efternamn), DU SKRIVER SOM EN KRATTA, OCH DU LÄSER ÅT TJOTTAHEJTI!!!"
Där och då, när jag alltså var sju år gammal, malde något sönder inuti mig! Och om jag innan det hade ett uns självkänsla eller självförtroende fram till den dagen, så försvann det under hennes blick. Varken jag eller mina klasskamrater glömde någonsin det där utbrottet, så då och då under åren fick jag höra det som eko av någon annan. Sedan fyllde de på också, med att jag var ful, fet och dum i huvudet. Som om det inte kunde räcka med att man sa att jag värdelös på att både läsa och skriva!
Den där första skoldagen när jag kom hem frågade mamma varför jag inte velat skriva mitt namn på svarta tavlan: "Jag kom inte ihåg om det skulle vara ett, eller två s i vårat efternamn." svarade jag.
Läraren pensionerades efter ett år med oss. Tänk om hon ändå hade gått ett år tidigare.
Jag blev kvar i samma klass i nio år.
Jag berättade aldrig för mina föräldrar om lärarens utbrott.
Jag avskydde att gå i skolan.
Jag avskydde att gå i skolan.
Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar