Kapitel 68: Ögonläkaren
Jag var tolv år gammal när jag fick mina första glasögon. De var svaga, nästan som fönsterglas, men närsyntheten försämrades allt eftersom. Så när jag var 17 år, och hade sparat ihop tillräckligt med pengar, beställde jag tid för en
kontaktlinskonsultation på Contacta optik i centrala Göteborg. Det var första gången jag förundrades över privatiseringens glassighet. För om jag jämförde med min arbetsplats på Sahlgrenska sjukhuset så var glasögonbutiken superlyxig.
Optikern undersökte mina ögon efter konstens alla regler. Och sedan fick jag veta att innan jag kunde få köpa kontaktlinser måste mina ögon, och min syn, även godkännas av en ögonläkare. Butiken samarbetade med en sådan som befann sig i en privat mottagning högre upp i samma hus. Det var en lyxig våning med högt i tak, blankpolerade parkettgolv och tunga mörka möbler.
Bekvämt,
nära, och
riktigt dyrt! Men som sagt, jag hade ju bestämt mig. Det bör även nämnas att under den här perioden var det verkligen
ett riktigt omständligt projekt att bli med kontaktlinser. Men jag gick igenom alla stegen; från första besök till ögonläkaren och hygienföreskrifter - som även omfattade linsernas rengöring. Vilket bara det var ett företag i sig, eftersom de skulle kokas på spisen i flera omgångar, både med och utan tvättmedel i koksalt, för att steriliseras i en liten tunn specialkastrull.
När jag väl fick mina linser isatta första gången så var det ändå väl värt allt besvär. Nästan! För det var det där med ögonläkaren: Henne var jag inte speciellt förtjust i faktiskt. Det var väl egentligen inget större fel på henne. En äldre kvinna i obestämbar ålder, men som jag som sagt uppfattade uppfattade som; Äldre, kanske på grund av hennes strikta framtoning. Hon var alltid privatklädd i tweedkjolar, skira blusar och pumps. Och hon var precis lika stram och allvarlig till humör och mottagande, som sin uppenbarelse, och mottagning i övrigt. Hon var helt enkelt INTE TREVLIG! Nej, varken det, eller speciellt omhändertagande. Det fanns ingen värme, ingen humor, inget igenkännande! Trots att jag var patient hos henne i så många år! Varje gång jag var där -
för man var tvungen att gå till ögonläkare en gång om året för att få köpa/använda/fortsätta med kontaktlinser - så tänkte jag att:
"Jag går faktiskt mycket hellre till tandläkaren än till den här ögonläkaren!"
Då kan man ju faktiskt undra varför jag fortsatte gå dit år ut och år in. Varför jag inte helt sonika bytte ut tanten. Men då, under många år, var det faktiskt kontroversiellt att använda kontaktlinser. Ja, för att inte säga farligt! Nästan varje vecka stod det i tidningarna
om människor som fått allvarliga ögonskador av sina linser. Ja till och med
blivit blinda. Så jag fick liksom hålla till godo med en ögonläkare -
den enda jag kände till dessutom - som var
kontaktlinsvänlig! För enligt många tidningsartiklar var väldigt
många ögonläkare oerhört kritiska mot just kontaktlinser. Och jag ville verkligen inte riskera att hamna hos någon av dem som skulle avråda, eller rent av hindra, mig att fortsätta med linserna som gav mig sådan oerhörd frihet.
Åren gick, och det var dags för besök hos ögonläkaren, igen. Den här gången var jag lite extra fundersam, ja orolig faktiskt över att gå dit. Men då handlade det inte så mycket om läkaren i sig, för henne hade jag fått lära mig acceptera. Nej, nu var jag faktiskt rejält orolig för min syn, och att det skulle uppdagas att det var något allvarligt fel på den. Men nejdå, jag fick som vanligt OK-stämpel:
"Men ska jag verkligen se så här dåligt då?" frågade jag bekymrat innan jag gick från mottagningen.
"Jahaadå, du har ju ett brytningsfel, förutom din närsynthet, och det går ju fram och tillbaka!" svarade hon mig lite överlägset snorkigt. DET skulle visa sig vara ett misstag från hennes sida.
