Kapitel 69: Tiden släpade sig fram den vintern

Kapitel 69: Tiden släpade sig fram den vintern

Den hösten och vintern släpade sig fram, och kändes bara hur lång som helst. Den tog helt enkelt aldrig slut, trots att jag hade Karibien-resan att se fram emot! Och som jag nämnt tidigare så var jag så oerhört trött. Under en lång period på åtta månader hade mina menstruationer upphört. Jag arbetade ju med både gynekologer och obstetriker dagarna i ända på förlossningen, och även om det kändes lite pinsamt så frågade jag ändå till slut en av dem om detta:
"Om mensen kommer tillbaka inom tolv månader så gör man ingenting!"
Så då var ju åtta månader ingenting att oroa sig över... eller?

Jag var inbiten cyklist och överlycklig alla de månader jag kunde cykla till mitt jobb, en sträcka på en mil varje väg. Sista kilometrarna till jobbet lutade i närmare en 80-gradig UPPFÖRSBACKE! Men jag klev aldrig av cykeln hur tungt det än kändes! En gång gick cykelkedjan av mitt i den backen, och jag slog mig fördärvad. Men det tog inte på min envishet. Just den här dagen var turen ovanligt trög, och när jag kom in i omklädningsrummet och tittade mig i spegeln fick jag en chock. Mina ögon var vattnigt slöa, jag var blekgrå i ansiktet, ja jag såg helt enkelt blodlös ut! "Konstigt" tänkte jag "att vara såå blek när jag har cyklat en mil, och verkligen slitit så sista biten i uppförsbacke? Då hade det väl varit naturligare att vara blossande röd, eller hur?"
Och nu började jag faktiskt bli riktigt orolig för min hälsa!

                    Susen M J ©