Kapitel 62: Passera hemlösa på väg till semesterparadiset Maui, Hawaii
Hemlöshet slår alltid an i mig med känslan av stor sorg. Det är verkligen som jag skriver i dikten Sanctuary, publicerad här i Susens tankar den 5e juli: "A sense of home is simplistic, and yet so far beyond. Home is sanctuary, a sense of freedom." Mitt värsta minne av hemlöshet är från San Francisco den våren då jag hade åkt till USA för andra gången. För då hade jag även förmånen att "ha semester i semestern". Ja, jag skulle alltså åka vidare från Kalifornien till Maui i en hel vecka, och bara sola och bada, och uppleva Hawaii på nära håll. Det var ett fantastiskt äventyr som väntade, och jag var ganska nervös eftersom jag gjorde även denna tripp helt ensam och utan att ens riktigt veta var jag skulle bo när jag kom fram. Men samtidigt visste jag ju att NÅGONSTANS skulle jag sova, inomhus i vilket fall som helst!Jag hade nyss klivit på en buss mitt i San Francisco-city, som skulle ta mig vidare till flygplatsen, när jag plötsligt fick syn på en lång, lång ringlade kö av människor som försvann ur synhåll i ett hörn av en stor byggnad. Först förstod jag inte varför de var där så tidigt och köade: klockan var ju bara strax efter sex på morgonen. Sedan insåg jag att det var hundratals hemlösa människor som stod och väntade på ett mål mat till frukost! Måste jag säga att detta lade stor sordin på min reseglädje?! Och att jag på något sätt kände mig skyldig, för att jag hade det så bra!
Amerikaner jag diskuterat problemet Hemlöshet med, undviker oftast att se den ohyggliga sanningen i vitögat, utan kommer i stället med bortförklaringar, och har en inbyggd försvarsmekanik gentemot problemet! Ungefär som strutsen när den kör huvudet i sanden. Kanske fungerar det så för att det finns så enormt mycket, både människor och problem, i detta land - ja förresten i precis HELA VÄRLDEN? ÄVEN i SVERIGE! Men vi orkar helt enkelt inte se vilken förtvivlad lögn vi lever i, och har därför svalt den med hull och hår! Så kan inte jag riktigt göra, speciellt inte när jag för ett stort antal år sedan upptäckte siffror som klargjorde att det var så många som fem miljoner invånare - alltså lika många som halva Sveriges befolkning - som inte hade någonstans att bo; BARA i Amerika! DÅ! Det är de gångerna som statistik gör riktigt ont!
Trots mötet med livets krassa sanning den där morgonen, så blev veckan på Maui fantastisk! Vilken vacker plats på denna jorden! Jag bodde på Hostel för första gången i mitt liv, tillsammans med massor av unga "Back-Packers", ja alltså ungdomar som reser jorden runt under lång tid, på låg budget med bara det som får plats i en ryggsäck. De har ofta en väldigt skön och avspänd inställning till livet, och omständigheterna, och tar verkligen många gånger dagarna som de kommer.
Någon av de första dagarna på ön lyckades jag bli inbjuden till något slags event där man fick gratis frukost, samtidigt som det gjordes reklam för utflykter på ön. Där vann jag en båtutflykt, en heldag där jag fick lunch och uppleva gigantiska valar på nära håll. Faktiskt första gången jag verkligen vunnit något, och det var en helt otrolig upplevelse och dag.
Till skillnad från övriga boende på mitt hostel, så investerade jag i en hyrbil några dagar och åkte runt på olika dagsutflykter. En kväll följde några av dem med mig. Vi var bland annat på restaurang och åt en härlig middag. Men det bästa med den kvällen var ändå att få sällskap. För det kan bli lite ensamt ibland att resa själv. Hur som helst, när jag på vägen hem skulle köra ut från en stor parkeringsplats såg jag mig noga om, precis som jag brukar, innan jag körde ut - det var fritt. Och ändå, några sekunder senare, var jag nära att krocka med en bil som kom från vänster. Från ingenstans kändes det som. Från ena stunden fritt, till andra var den bara där, mitt framför mig. Ja, så uppfattade jag det, men vet att Keith, nyzeeländare, som var läkare och som satt bredvid mig, gav mig ett långt och forskande ögonkast.
 |
Foton: Susens tankar
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar