Kapitel 63: Åter i dagtjänst

Kapitel 63: Åter i dagtjänst

Utöver glädjen över sightseeing, dagsutflykter och inrikesresor under mina tre veckor i USA, så upplevde jag också att det var väldigt roligt att gå runt i affärer och shoppa numera. Det hade jag annars aldrig varit speciellt intresserad av, men nu hittade jag massor av prisvärt. Bland annat köpte jag badlakan - så fin kvalitet att jag fortfarande använder dem, vecka ut och vecka in - en väldigt fin kamera, och så det som jag kom att uppskatta mest av allt: En gul freestyle, Sony Walkman, i vilken jag kunde lyssna på mina egenhändigt inspelade kassettband med all min favoritmusik; Underbart! Ja, och så kunde jag även lyssna på radio i den. Och det var alldeles speciellt bra i USA, som har så otroligt många, och väldigt bra radiokanaler.

Men allt har ju en ände, så även mitt härliga återseende av USA. När jag precis installerat mig i mitt flygplanssäte på hemresan, tog jag fram min Freestyle och rattade in en av mina favoritkanaler på radion som precis just i det ögonblicket spelade (Sittin´On) The Dock of the bay, Michael Boltons version av Otis Reddings hitlåt. När musiken tonade ut visade det sig att programledaren på radiostationen just då intervjuade Michael Bolton om hans karriär och nya album. Det blev mitt allra första möte med Michael och hans musik, och där och då var jag fast!

När jag återvänt till Sverige efter den vårens USA-resa, krävde min chef att jag återgick till att arbeta på min heltidstjänst, och då alltså dagar och kvällar, i stället för deltid på natten. Efter några år av att ha arbetat natt på förlossningen, med extrajobb inom brandförsvaret, blev det en rejäl, och inte helt angenäm omställning. Men det var bara att tugga i sig. Det hade gått några år sedan våra arbetslag omintetgjorts på jobbet, och jag trivdes helt enkelt inte lika bra när jag inte längre jobbade i "Karins lag" och alla dess underbara personligheter.

Eftersom jag vid det här laget även förstått att jag gått miste om chansen till den fasta anställningen inom brandförsvaret, såg jag mig även tvungen att lägga mina KOMVUX-planer på hyllan. Det positiva med att inte längre jobba på nätterna var att jag fick en lite bättre dygnsrytm och i och med det mådde lite bättre. Men inte helt bra. Jag hade fortfarande inte lyckats komma underfund med varför jag mådde som jag gjorde, rent fysiskt, men även psykiskt. Att jag ofta kunde känna av ett tungsinne, en melankoli, som jag inte riktigt kunde komma till rätta med. Och vet att jag redan i 25-årsåldern kunde tänka att: "Nu är väl livet snart slut"?! Vid ett tillfälle ringde jag en vårdinrättning för att få en tid specifikt på grund av att jag kände mig så låg, för att kanske kunna få hjälp med det. Men när jag förstod hur lång väntetiden var tappade jag orken direkt och la på luren helt enkelt.

                   Susen M J ©