Kapitel 125: Michael Bolton och Kenny G - Vilken Duo - Vilken Konsert!

Dagen för konserten var inne, och vi var på väg tillbaka mot San Francisco efter våra dagar i södra Kalifornien. Vår plan var att åka hem till George och Sus, vila oss en stund och sedan duscha, byta om och göra oss fina inför vårt livs första livekonsert med Michael Bolton! Vi satt i vår hyrbil strax söder om San Francisco och infarten mot Bay Bridge när de plötsligt sa det på radion: Det var fullkomligt stopp i trafiken i och runt San Francisco! Och att vi kunde räkna med upp till flera timmar i kö om vi gav oss in i den röran. Nu gällde det att tänka om snabbt! Vad skulle vi göra? Om vi bara fortsatte framåt så var risken stor att vi helt enkelt inte skulle kunna ta oss till konserten över huvud taget! "Vi måste vända!" sa jag till Maggan. Hon hade inte uppfattat trafikmeddelandet på radion, och förstod helt enkelt inte vad jag menade. "Det är stopp!" sa jag, "Om vi fortsätter framåt så fastnar vi i trafiken, och kommer kanske inte att kunna ta oss till konserten i kväll! Vi får helt enkelt strunta i att vila och göra oss i ordning! Vända vid nästa avfart och ta oss till Shoreline Amphitheatre nu på direkten!" Maggan blev ungefär lika besviken som jag var över våra omkastade planer, men förstod samtidigt att det var vår största chans att ta oss till den efterlängtade konserten över huvud taget.

Någon timme senare, och flera timmar innan konserten skulle börja, körde vi in och parkerade vid arenan. När besvikelsen över den ändrade planen lagt sig något, såg jag möjligheterna som öppnat sig i och med att vi var så tidigt på plats: Nu kunde vi undersöka möjligheten att kanske få tag i lite bättre biljetter, med plats lite närmare scenen, så att jag inte bara skulle höra musiken utan även se* artisterna! (*Berättade i "Provsvar & Diagnos" att mitt synfält är inskränkt på grund av ett Hypofysadenom 
https://susenstankar.blogspot.se/2017/07/provsvar-diagnos.html )
Men mannen i biljettkassan bara skakade på huvudet: "Den här konserten har varit slutsåld länge! Det finns inte en biljett kvar! Tyvärr!" Tja, vi försökte i alla fall. Innan vi lämnade biljettkassan så frågade vi var vi kunde tvätta av oss lite och byta om. "I baracken där borta." pekade han. Hm, tänkte jag. Vi hade alltså inte ens tillgång till en riktig toalett. Men det var faktiskt bara att gilla läget! Och vi var på plats och skulle verkligen få se och uppleva Michael Bolton live! Så med den tanken och en spirande inre glädje trots omständigheterna, travade vi iväg mot baracken.

Efter en stund hade vi trots allt kunnat göra oss i ordning litegrann. Bytt om, tvättat av oss och kände oss lite uppfräschade ändå. När vi klev ut ur baracken kom en kille emot oss med långa kliv. "Jag hörde att ni ville byta ut era biljetter." sa han. Först blev vi på vår vakt, och visste inte riktigt hur vi skulle tackla den nya vändningen. "Jaa..." sa jag tveksamt, "...men det finns ju inga biljetter kvar?!" "Jag har! Ni kan byta ut biljetterna ni har på green, mot sittplatser på läktaren, och lägga lite pengar emellan." Summan han föreslog var helt rimlig och kändes inte alls som något överpris, så vi slog till direkt. Men när vi väl stod och väntade på att personalen skulle ta emot våra biljetter så kom tvivlen; Tänk om vi var lurade? Att vi kanske fått ogiltiga biljetter? De tankarna blev riktigt jobbiga, men jag  försökte lätta upp dem genom att prata lite med några av besökarna som stod närmast oss i kön. Bland annat berättade jag hur glada vi var inför att äntligen få se Michael Bolton live. "Michael Bolton?" sa de, "Vem är det? Vi är här för att se Kenny G - Han är outstanding!" Jag och Maggan bara tittade på varandra? Visste en del amerikanare inte ens vem Michael Bolton var?

Strax efter var det vår tur att lämna ifrån oss våra biljetter till en jättetrevlig tjej: "I will show you your seats." sa hon och gick före oss... Närmare och närmare scenen! Det visade sig inte bättre än att vi hade fått platser på sjunde raden! Vi kunde knappt tro att det var sant! Nu skulle jag ju verkligen även kunna se artisterna, inte bara höra dem! Wow!

Det blev en av de mest fantastiska konsertupplevelser i mitt liv - hittills! Lite så att jag fick nypa mig i armen för att förstå att det var sant att jag fick uppleva allt detta, bara två månader efter att jag nära nog dött på sjukhuset efter hypofysoperationen! Kenny G, som är en världens duktigaste Sopransaxofonister, var verkligen en så outstanding musiker som vi fått till oss i kön innan konserten! Vi blev verkligen helt sålda på hans mjukjazzigt instrumentala musik direkt (och köpte med oss en av hans skivor i flertalet exemplar till hela familjen därhemma) Och så då när Michael Bolton tog sig an låten When I´m Back On My Feet Again så brast det helt och hållet för mig och tårarna bara flödade, samtidigt om jag fylldes av en övertygande röst i hela min kropp som sa:
"Visst Susen, Visst skall Du TILLBAKA PÅ FÖTTER IGEN!"

                Susen M J © 

Foton: Susens tankar