Kapitel 126: Hemkommen från USA skrev jag till Michael Boltons Fan Club

Konserten med Michael Bolton och Kenny G blev också avslutningen på vår resa i USA: New York City, San Francisco & Los Angeles. Vi hade sett, bilat runt mycket och upplevt massor under våra tre veckor i både östra och västra USA. Det var nu tredje resan jag gjorde till Amerika. Maggan hade som liten flicka bott i södra USA en period, men aldrig rest omkring där på detta viset tidigare som vuxen. Så för henne var det lite extra speciellt att vi så obehindrat och fritt kunde åka runt och se så mycket, i och med att jag kände mig så pass hemma där, för att jag hade bott strax utanför San Francisco några år tidigare.

Vi var så tacksamma för George och Sus stora gästfrihet, men de ville inte ha mer än tack, vilket kändes lite futtigt. Vi fick inte ens bjuda ut dem. I stället bjöd de oss när vi var ute på våra dagstripper tillsammans alla fyra. Och nu kändes det så sorgligt att lämna dem, men vi var ju tvungna att åka hem - även om jag mycket hellre hade stannat kvar. Varje gång jag varit i USA har det blivit allt svårare att lämna och återvända hem.

Sista kvällen lagade de en riktig brakmiddag med stek på grillen, massor av tillbehör och fantastiskt gott vin från Napa Valley. Efter maten simmade vi i poolen, och sedan värmde de upp Jacuzzin så att vi fick ligga där i de varma bubblorna tills huden skrynklade ihop sig som torra russin. Dagen därpå tog vi taxi till flygplatsen, och inom ett dygn var vi hemma. Så konstig det känns varje gång, att ena dagen är men på en kontinent för att nästa dag vara på en annan.

Nu hade jag flera olika besök inbokade på sjukhuset för uppföljning efter Hypofysoperationen jag genomgick två månader innan USA-resan. Som väl var såg nu alla prover bra ut, och det verkade som om det bara var ämnesomsättningen som var helt ur funktion. Och att det fortfarande skulle ta ett tag innan medicineringen med Levaxin blev rätt inställd. Hade förstått att det måste trappas upp långsamt för att finna rätt dos för mig. Men för övrigt hade jag stor tur i oturen som slapp både diabetes, cortisonproblematik, med över- eller underfunktion, och andra svåra följdsjukdomar. Dessutom var min Hypofys ganska intakt, då läkarna hade lyckats med konststycket att bevara den och bara ta bort adenomet (den godartade tumören.) Därmed kom nu även mina menstruationer tillbaka.

Jag kände mig bättre och bättre för varje vecka som gick, och kunde allt mer känna att jag var på väg tillbaka på fötter igen. Och tänkte ofta på tillfället under konserten med Michael Bolton då han sjöng just "When I´m Back On My Feet Again". Konserten hade tänt en ny glöd, och ett nytt jävlar anamma i mig som jag kände mig oerhört tacksam för, och på något sätt ville jag så gärna tacka sångaren för det. På baksidan av min LP-skiva fann jag lösningen: Där stod adressen till Boltons Fan Club. Så jag skrev ett brev. Där berättade jag att jag gått igenom en ganska tung period av sjukdom, operation och varit väldigt nära att dö efteråt. Men att jag sedan hämtat mig på rekordtid, åkt iväg till USA, firat min 30-årsdag i New York och sedan sett Kenny G och Michael Boltons konsert i Kalifornien. Men också hur otroligt positivt "When I´m Back On My Feet Again" påverkat mig. Det kändes väldigt speciellt att posta det där brevet till Connecticut i USA, och jag vet egentligen inte vad jag väntade mig, men jag fick svar...

                         Susen M J ©