augusti 03, 2017

Kapitel 87: Oändligt svårt att berätta om hypofysadenomet för familjen

Visst var det jobbigt att berätta om min diagnos för mina arbetskamrater, men när det kom till föräldrar och syskon så gick det bara inte! Jag gruvade mig något otroligt och visste inte hur jag skulle kunna säga det till dem. Så dagarna gick, jag berättade för flera av mina vänner, men inte för min familj. Men så var jag kallad till sjukhuset för att genomgå en undersökning, och då ville jag plötsligt absolut att min lillasyster skulle följa med mig. Anna var bara 16 år gammal då, men jag tyckte på något vis att det var lättare att prata med henne än att se och spegla oron i mammas och pappas ögon. Anna är och har alltid varit äldre och tryggare för sin ålder för mig, så det kändes väldigt bra att prata med henne. "Men Susen, varför vill du inte berätta för mamma?" "Jo du vet, det är det där med rökningen, hon har ju slutat och jag vill inte vara orsak till att hon börjar igen!" 
"Det behöver du inte oroa dig för, hon smygröker i badrummet ser du!"

Jag har varit emot rökning så länge jag kan minnas! Mammas moster brukade ta med mig hem ibland när jag fått gå ensam till biblioteket på Chapmans torg när vi bodde i Majorna. En dag när vi var hemma hos moster Vera tittade jag allvarligt på henne när hon rökte en cigarett och sa: "Jag skall minsann ALDRIG börja röka!" "Det sa vi också när vi var små" svarade hon och skrattade hest. Kanske syftade hon på sin familj och bekantskapskrets när hon sa "vi", men det var ingenting jag gick närmare in på. Däremot så vet jag att jag med oövervinnlig övertygelse först tänkte tyst för mig själv, och sedan sa högt: "Jag skall nog visa er!" Fem år gammal var jag där och då, Men jag har aldrig glömt löftet jag gav henne, eller snarare mig själv, den där dagen. Och jag har aldrig ens varit frestad att testa. vare sig cigaretter eller droger. Ibland har jag undrat vad det är för klok röst som bor i mig och som tar hand om mig på ett så bra sätt.

När Anna berättat att mamma redan rökte fanns det inte längre något skäl att gömma mig bakom för att slippa berätta om min diagnos och förestående operation. Men det var med tunga steg jag hem till mitt föräldrahem den där eftermiddagen. Vi satt i köket när jag berättade att jag hade en godartad tumör i huvudet och skulle opereras inom en ganska snar framtid. Luften var tjock och allvarligt tyngd. När jag berättat klart reste sig min pappa från bordet utan att säga ett ord. Han gick ut i trädgården, satte sig i hammocken och tände sin pipa.
                      Susen M J ©

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar