Resten av dagen efter att jag fått beskedet om hypofysadenomet gick som i en dimma, men var samtidigt glasklar. Diagnosen jag fått var på intet vis rolig att få, men samtidigt gav den en stor lättnad: Jag var inte tokig! Ett fysiskt fel orsakade och förklarade alla mina, både fysiska och psykiska, symtom. För det hade till exempel inte gjort någon som helst skillnad om jag lagt än mer träning, eller ätit än mindre kalorier, per dag, jag hade inte lyckats gå ner i vikt ändå. Det var mitt i allt elände en oändligt skön insikt. Jag hade inte kunnat göra mer än jag gjort för att bli av med övervikten, som alltid varit som en kvarnsten runt halsen. Det skänkte varma, kärleksfulla tankar till mig själv: Jag var en sådan kämpe! Jag hade ALDRIG gett upp! Och, mina plågoandar, de kunde rent ut sagt dra åt helvete. Allihop. För det där med förnedrande kommentarer hade jag ju inte sluppit i och med att jag slutat grundskolan, utan de glirade över mig fortfarande nu och då, trots att det snart var femton år sedan. Av både kända och okända. För att förnedra så klart, men även i all välmening ibland. Just då önskade jag dem ALLA åt samma håll faktiskt! Tänk om jag i mitt liv bara fått vara ifred i den kropp jag fått, och som var MITT tempel. Jag kan inte påminna mig att jag fäller taskiga kommentarer till människor om deras vikt, eller utseende i övrigt, så för mig är det obegripligt att jag under så många år råkade ut för det mer eller mindre frekvent.
För övrigt var mitt agerande inte ett dugg rationellt den där eftermiddagen, och jag tror inte att jag åstadkom så stora arbetsinsatser, eller nytta heller på jobbet den där kvällen. Bland det första jag gjorde var i alla fall att prata enskilt med min chef och berätta om min diagnos, och att min doktor erbjudit mig att vara sjukskriven Men att jag bett att få tänka över det och återkomma. Innan jag lämnade chefens kontor bad jag henne att inte säga något till mina arbetskamrater. Men sedan berättade jag ändå själv under kvällen, för den ena, och sedan den andra. Senare funderade jag ibland över det där, och undrade inom mig vad min chef tänkt om mitt agerande: Först att jag tänkt hålla diagnosen för mig själv, och sedan att jag ändå berättat för alla som orkade lyssna?! Men jag var väl i chock, och förstod väl inte ens det själv. Och förutom att jag pratade om mitt tillstånd grät jag, till och från hela kvällen. Samtidigt som jag försökte dölja inför patienterna hur ledsen jag var, och fick gå undan och titta ner i golvet för att de inte skulle se tårarna som rann oavbrutet. Så nej, i det avseendet var det väl inte ett så smart beslut att gå till jobbet den där kvällen. Men samtidigt, jag fick också så mycket stöd, kramar, support och kärlek. Och DET var verkligen något jag behövde just då. Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar