Det var en stor lättnad att släppa bördan av den hemlighet det känts som om jag bar på innan jag äntligen berättat för mamma, pappa och syskon om min diagnos och förestående operation. Nu visste de, ja alla utom Anders, min bror som är tre år yngre än jag. Han var ute på långresa någonstans i världen, och jag såg ingen anledning att oroa honom. Han skulle komma hem där någon gång under sommaren, så tids nog skulle jag berätta för honom också.
Jag tänkte noga igenom hur jag ville göra med jobbet och kom fram till att det nog var bra om jag arbetade halvtid fram till operationsdagen. "Inga problem!" Sa doktorn och lät som om han tyckte att det var ett väldigt bra beslut. Men däremot verkade min chef inte riktigt lika nöjd. I alla fall inte den där första veckan. Jag hade redan arbetat flera pass, och skulle även arbeta under kommande helg. "Men då arbetar jag inte fredag och måndag" sa jag, eftersom jag visste att det var de dagar som var svårast att bemanna. "Nej men det går inte!" svarade hon med riktigt irriterad stämma. Och skällde sedan på mig en bra stund. Jag har sällan varit så ledsen som när jag lämnade hennes rum. Det var inte det att hon hade en annan åsikt om mitt schema än jag, utan att hon agerade så okänsligt som gjorde mig så ledsen. Hon var den första jag berättat för att jag hade ett hypofysadenom (godartad tumör i huvudet) som snart skulle opereras bort, och ändå bråkade hon med mig om vilka dagar jag skulle arbeta?!
För en gångs skull ställde en arbetskamrat upp i konflikten. Annars brukar jag vara ganska bra på att lösa dem själv, men den här gången behövde jag uppenbarligen hjälp! Katarina, barnmorskan, stegade in till chefen med adrenalinstinna ben och skällde ut henne efter noter: "HUR tänker Du?!" Chefen backade och skämdes. Sedan gjorde vi upp ett schema för mig som passade oss båda. Susen M J ©
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar