Kapitel 58: Vänner

Kapitel 58: Vänner

Foto: Susens tankar

Mycket i början, under många år av mitt liv egentligen, har varit en sorglig röra av mobbing och utanförskap.

Och jag har ofta genom livet känt en stor ensamhet i det, trots stor familj och många vänner.

Nu när jag tänker på den mobbing jag upplevt, och väl har skrivit ner många av de sorgliga minnena jag har av den, så känns det konstigt nog inte lika jobbigt längre. Jag vet med mig att jag i olika perioder under mitt liv både bearbetat och försökt förlåta i mitt hjärta. Då utan att egentligen veta om jag verkligen lyckats. Men nu när jag skrivit ner minnena här för vem som helst att läsa, så känns det faktiskt som om jag äntligen lämnar en stor tung ryggsäck bakom mig! På riktigt! Och för alltid;-)

Kanske för att när jag började teckna ned så mycket av det sorgliga, så dök även de goda, glada, härliga minnena upp, av underbara, snälla, omtänksamma och kärleksfulla människor jag mött i mitt liv. Och i och med att de blev så tydliga, så har jag efter hand nu även skrivit om många av dem här. Vilket på något sätt också efter hand förändrar och omvandlar min barndom, och uppväxt, till något ljusare och mer glädjefyllt! Och det, mina vänner, har jag min offentliga blogg att tacka för, för känslan hade nog aldrig blivit densamma av att bara sitta på min kammare och skriva ner allt detta i en vanlig dagbok.

Jag kan nu se att så fort jag slutade högstadiet så började jag också få så många nya vänner: Som vackra och levnadsglada Lisette, som faktiskt dök upp i mitt liv på skolavslutningen i nian då vi började prata. Hon gick då ur åttonde klass och berättade att vi bodde i samma radhusområde, på Tanneskärsgatan, dit jag alltså flyttat bara sex månader tidigare. Sedan följdes vi åt och var vänner under många år, tills våra liv drog oss åt olika håll

Och Cicci! Som jag så otippat lärde känna via gemensamma vänner. En helt underbar människa, med en stor, och lika underbar familj. Som behandlade mig så härligt och självklart vänligt. Och som jag hade så mycket roligt tillsammans med; Tack Cicci!

Helena, underbara, underbara Helena! Som jag bodde granne med under fjorton år. Och hennes stora familj. Oj, oj, oj så roligt vi hade, och så mycket vi skrattade tillsammans. Jag tror aldrig jag skrattat så mycket med någon annan människa. Hon var så generös och oändligt härlig och gick bort alldeles för tidigt: Bara 42 år gammal. Av cancer.

Och Marita, dotter till mina föräldrars grannar, och hennes bästa väninna Eva, som jag var på fester, eller ute och dansade med på olika ställen, under många år.

Ja, och så alla de fantastiska tjejerna på jobbet på Kvinnokliniken Sahlgrenska, som jag skrivit om här i flera olika inlägg!

Och för att aldrig någonsin förglömma; Cosette❣ Min fantastiskt underbara och så oändligt kloka amerikanska farmor, och äldsta vän, som jag också skriver om i Susens tankar. Jag hade nyss fyllt 30, hon var 74 år, när vi brevledes blev vänner för Livet, fram till hennes död 20 år senare. Min underbara, fina, älskade "Schoelogan, Tack ur djupet av mitt Hjärta❤ Din "Screwball"

Och Maggan naturligtvis, som kommit att bli min närmaste vän. En vänskap som hållit i sig mer än halva mitt liv! Än så länge...

Ja det kan jag säga, att Vänner har jag egentligen aldrig varit utan. Varken under min uppväxt eller senare. Men då handlar det i princip enbart om kvinnor. Männen har alltid hållit sig på avstånd, både som vänner, och när det handlar om kärleken. Den där stora ni vet, som jag alltid väntat på! Och det är nog där mobbingen satt sina största avtryck och skadat mig mest! Det var ju inte bara en gång som jag fick höra att jag inte dög. Att jag var Ful, Fet och Dum i Huvudet, som jag skrivit om i dikten Susens Dikter 39: Tillfredsställd och i Kapitel 12: "Ingen kommer någonsin att vilja ha Dig!" men även i Kapitel 20: Ovärdig Det var faktiskt oftast killar som hade så där taskiga omdömen om mig, och som fällde de allra värsta kommentarerna. Som sårade mig så djupt ända in i hjärteroten! Så det skulle dröja innan jag träffade min första, riktiga killkompis, Christian! Men nu skall jag skall inte gå händelserna i förväg.

Det här med relationen till just killar/män, är en nöt jag aldrig riktigt lyckats knäcka. Kanske för att jag under allt för många år har arbetat så mycket enbart med, och för, kvinnor? Och att som sagt många av de killar/män jag mött i olika sammangang genom livet, satt ribban för relationer med dem alldeles för högt, genom att många gånger vara så omåttligt elaka mot mig när jag växte upp och i ungdomen. Men hoppet om att hitta lösningen har jag inte gett upp... eller... vad vet jag, för det finns ju faktiskt väldigt många andra värden i Livet än just den romantiska kärleken🌝

                         Susen M J ©