Brev
av en gammal man
Jag
är en gammal man som uttunnat,
som
hela mitt liv gjort så gott jag kunnat!
Jag
har slitit hårt för brödfödan,
och
åtskilliga gånger sett snöslask bytas mot den skiraste grödan.
Fyra
barn har jag hustru min fått,
och
mitt liv har varit skiftande från ljusblått till grått.
För
tio år sedan miste jag min underbara kvinna,
sedan
dess har tiden fått mellan fingrarna rinna.
Barnen
har inte tid med mig och mitt,
så när de ringt en gång i veckan tycker de
att dom gjort sitt!
Barnbarn
har jag också men dem träffar jag så sällan,
Får
visserligen fotografi med posten nån´ gång emellan.
Numera
bor jag inte ensam, utan på ett stort ålderdomshem,
personalen
är rar och vardagen bekväm,
men
det blir i längden både ledsamt och trist,
när
det på meningsfull sysselsättning råder sådan brist.
Gammal
som ung, likaväl nöjer man sig inte bara med att äta och sova,
det
kan jag med all säkerhet lova.
Det
känns inte lätt att vara gammal och trött,
och
av de unga betraktas som dum och utnött.
Det
var mina barn som yrkade på att jag hit skulle flytta,
till
slut gav jag med mig då reumatismen ordnade så jag inte kunde sköta mitt,
eller
göra någon nytta.
Jag
är nu på mitt åttiofemte år,
och
har fått vara med om ännu en vår.
Jag
ångrar ingenting i mitt liv och är glad över alla vackra minnen,
dem
tar jag till när jag känner mig tung i mina sinnen.
Är
så glad att ha min hjärna i behåll,
åt
att ha sluppit glömskan,
att inte åderförkalkning gjort den till ett såll!
Men
nu kommer syster Sara, det är middagsdags,
och hon vill köra mig till matsalen
i rullstolen,
Slänger
en hastig blick genom fönstret
och känner mig vemodigt lycklig för där ut lyser
den vackra solen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar