Kapitel 59: Fortsatte må dåligt

Kapitel 59: Fortsatte må dåligt

Nej, jag mådde verkligen inte speciellt bra. Det var olika symtom som var svåra att sätta fingret på. Men jag var för det mesta så fruktansvärt trött! Till slut hörde jag själv att jag sa det, jämt och ständigt: I telefon, när jag pratade med mina vänner, på jobbet, eller tillsammans med föräldrar och syskon: "Jag är såå trött!" Det var visserligen väldigt många i min omgivning som sa samma sak. Så det kanske var så det var; att alla var trötta, jämt och hela tiden? Men samtidigt var jag ju så ung, och borde vara stark, eller? Visst, jag jobbade treskift, heltid, i akutvård, men det var det ju många fler än jag som gjorde. Och de flesta av de jag kände som gjorde det hade ju dessutom familj, många av dem med små barn, och så vidare. Jag tyckte att de orkade så fruktansvärt mycket mer än vad jag gjorde. Hela tiden!

Förutom tröttheten så frös jag i stort sett hela tiden. Till slut kom jag på mig själv med att jag hade väldigt mycket kläder på mig, trots att det var mitt i sommaren. Alltså egentligen lika mycket kläder som jag hade haft under vinterhalvåret. Konstigt. Och ändå kände jag mig aldrig för varm. Inte ens de gånger jag satt i en 80-gradig bastu en bra stund svettades jag nämnvärt. Det tyckte jag verkligen inte stämde. Men kom aldrig längre än så i mina aningar, för gick jag till en läkare av en, eller annan orsak så var provsvaren alltid bra. Så då måste det väl vara så, eller? Att allt var bra alltså. Även om jag tyckte att det var bra konstigt att jag ofta hade en temp på 35 grader. För att inte tala om en puls på 55! "Du tränar ju så mycket!" "Man får lägre och lägre vilopuls, ju mer vältränad man är!" Ja, men det lät ju i alla fall smickrande. Och invaggade mig samtidigt i en falsk trygghet:

"TRÖTT!

Jag står i butikens brus, mitt på golvet. Som i en tjock dimma. Allt fungerar långsamt i mig –  som om hjärnans hårddiskar står och stampar. "Borde nog göra en fullständig systemåterställning". Vill så gärna göra klart – men det är stopp – jag kommer verkligen inte vidare - inte ur mitt ärende – inte in i mitt liv Står bara stilla. Så stilla. Och kan inte komma på – vad det var jag skulle göra mer? Tankarna är lika trögflytande som tjock sirap, och svävar som i ultrarapid, förbi mig, utan att jag egentligen uppfattar dem. Eller att de över huvud taget angår MIG! Ingenting händer. Och någonstans så vet jag. VET! Att detta tillstånd är onormalt. För ofta blir jag bara stående så här som om hjärnan pausat. Inte orkar processa livets flöden. Men här kan jag ju inte stå kvar. Det finns ingen mening. Ingen mening med att bara stå. Någonting – Någonting måste vara FEL!

Stilla utan att tänka – blank – går jag vidare utmed butikens hyllor – vad var det nu jag skulle handla? Det är segt i tankarna, som om hjärnan inte orkar med tempot. Livstempo helt utan fart – vad blir det? Jag plockar en och annan vara – har ingen lista. Skriver aldrig listor. Är nästa allergisk mot dem. Skriver inte dagböcker heller. Livet händer, men finns inte på pränt. Om jag glömmer får jag skylla mig själv. Jag till och med går långsamt, som i dvala. Orkar inte riktigt bemästra den förlamande trötthet som ligger som en tung blöt filt över hela kroppen. Har jag tyngder fästa vid fötterna? Varför är de annars så svåra att lyfta? Det känns lite som om jag befinner mig i ett drömscenario. Jag är såå trött – så äckligt, förtvivlat, förbannat, jävla trött. Men orkar liksom inte riktigt bry mig om det heller. Så där tröttande meningslöst hade livets känt i ganska många år faktiskt.

När jag går ut genom kassorna och vidare ut genom dörrarna vidare – så vet jag ingenting… om framtiden. För om jag vetat, så hade jag nog bara lagt mig ner. På plats. Som i protest. För sjukdomens tärning var kastad. Och botens boll skulle inte komma i rullning på väldigt länge…"

                      Susen M J ©